Att återvända

Ni anar inte hur många gånger jag har försökt skriva den här texten, vridit och vänt på mina egna känslor i ett desperat försök att få ner stavelser presentabla nog att publicera här. Jag inser att jag har väntat förgäves på att kunna bringa klarhet i mitt, för tillfället, tämligen stormiga inre. Den dagen kommer tydligen aldrig att infinna sig. Så jag kör ändå. Det känns som om jag är skyldig alla er, som har följt mig under mer än ett års tid, det.

Jag återvände till Sverige för lite mer än två månader sedan nu. Fortfarande minns jag hur exalterad jag kände mig under flygresan hem. Jag hade precis haft en, på många sätt, sagolik vecka i Melbourne, Australien. Full av nya intryck, spatserade jag gatorna fram i den urbana stadsdelen Fitzroy, fängslad i ett slags förlösande frihetsrus. Euforisk över att vara min egen och över att snart få träffa min familj och mina vänner där hemma.

”Glädjen bubblar över i mitt rödbrända bröst. Ikväll gråter jag inte över den ändå mestadels fantastiska tid som går mot sitt slut. Istället blickar jag mot den spännande tid som nalkas. Jag känner frid.”

Tre meningar, skrivna på mitt sparsamt inredda rum i Melbourne, en halvtimme innan avfärd mot flygplatsen. Uppfylld av det där inre lugnet, som jag så starkt förknippar med mitt år på andra sidan jorden. Somliga skulle nog kalla mig lycklig.

Flighten mellan London och Köpenhamn kommer för alltid att finnas inristad i mitt minne. Jag är så nära hemma att jag nästan kan ta på det. I boardingkön konverserar resenärerna enbart på danska, norska och svenska. Jag pratar inte med någon, utan står bara där, fnittrades för mig själv. Tänker på hur lustigt det är att känna sig som en ailien, samtidigt som jag överröses av en stark känsla av tillhörighet. Mannen i stolen bredvid beställer in kolsyrat vatten och jag te med mjölk. Av flygpersonalen blir vi serverade Ramlösa respektive Arlas mjölk i mini-tetraförpackning, och jag får bita mig hårt i tungan för att inte börja gråta (att jag sedan inte har sovit på fyrtioåtta timmar kan ha något med saken att göra, just sayin’). Det är kanske svårt att föreställa sig för människor som aldrig har befunnit sig utomlands under en längre tid, men det här förblir en av de finaste stunderna i mitt liv.

Jag skriver det här med bittra tårar dunkandes i ögongloben. Varför? Vad har hänt inom mig under de senaste två månaderna?

Visst, det var och är fortfarande alldeles förträffligt härligt att vara hemma igen. Den där våndan av rastlöshet, som jag ständigt hemsöktes av i Nya Zeeland, är äntligen borta. Jag kan kura upp i soffan med en kopp te och känna mig hemma, på riktigt. Det är allt en fin känsla.

Men att återvända hem medförde också andra ting; minnen som jag trodde att jag fördrivit för gott ut i glömskans träsk, återupplevs med skrämmande klar skärpa. Det hände inte med flit, men nu står jag alltjämt här i gyttjan och trampar så förtvivlat ändå. Jag vet inte riktigt hur jag ska få er att förstå. Jag vet knappt ut eller in själv. Att komma tillbaka till lilla Tyringe, innebar också att jag återvände till alla de anledningar som gjorde att jag lämnade Sverige från första början; den stressiga vardagen, ångesten, den bristande självkänslan och tvivlandet på mitt värde som människa. Det är som om minnesbilderna av alla dessa destruktiva känslor är inristade i väggarna. Jag andas in dem så fort jag drar in luft i mina lungor. Sedan ska vi inte ens tala om hur det politiska läget i Sverige (eller kanske mest hur det svenska folket förhåller sig till det som nu sker), där tunnelseende och individualistiska intressen får gå före lyhördhet och förståelse, får mig att drömma mardrömmar om nätterna när jag äntligen får någon sömn. Allt detta omsluter mina inre organ och hotar att klämma åt tills jag frivilligt kapitulerar. Det enda positiva i det här, är väl att jag denna gång är medveten om processen som pågår i min kropp, och det ger ett lite mer distanserat förhållningsätt till det hela. Men bara lite.

Det är tur att min fina familj och vänner finns här, annars hade jag gått under för länge sedan. Och i veckan fick jag ett glatt besked, som har gett mig hopp om att en potentiellt fantastisk framtid ligger framför mina fötter inom kort (OM DET ÄR NÅGON SOM KÄNNER NÅGON SOM HYR UT EN BOSTAD I LINKÖPING TILL EN STUDENT  – mejla wahlgrenen@gmail.com omgående!). Jag är ett steg närmare att förverkliga en av mina stora drömmar här i livet. Det värmer gott i hjärtat.

Så nu står jag alltså här, och vet fortfarande inte om jag gör rätt eller fel i att dela med mig av det här till er. Det tär på en att komma hem och se på sitt hemland med främmande ögon. Men jag har lovat mig själv att vara ärlig i det här forumet, och det känns fel gentemot alla er som har följt med på den här resan att inte fortsätta vara det ändå in i slutet.

Härmed avslutar jag den här bloggen om mitt äventyr på andra sidan jorden. Det har utan tvekan varit den mest fantastiska tiden i mitt liv. Jag har fått vara med om så många saker och träffat så många människor, som har bidragit till att det nu är en helt annan Rebecka som författar detta inlägg än den som inledde hela kalaset, den där julidagen för snart ett och ett halvt år sedan.

Tro dock inte för allt i världen att ni blir av med mig än. Jag känner mig inte färdig med skrivandet än på ett bra tag, ja om ens någonsin. Jag har allt några idéer (ang. upplysning av psykisk ohälsa, sätt att förändra världen och lite annat smått och gott… sådant jag tycker är kul och brinner för) som ligger på lur och bara väntar på att bli realiserade. Måste bara klura ut hur de ska bli presenterade på bästa sätt. Antagligen kommer de att publiceras i början på nästa år. Till dess – ha en riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT 2015.

Jag väljer att avsluta med ett citat som summerar mitt år i Nya Zeeland tämligen väl. Ett citat jag hoppas att jag kan och vill eftersträva hela livet:

”Progress is impossible without change, and those who cannot change their mind cannot change anything.”

blogstats trackingpixel

Jag undrar om samerna fortfarande vallar renar?

10521196_10203022055407954_1677667754339918108_n

Tjenixen! Alltså, jag hade glömt hur in i helsikes mörkt det kan vara i Sverige i mitten av oktober. När klockan är TVÅ PÅ EFTERMIDDAGEN så måste jag fortfarande ha taklampan tänd för att jag inte ska snubbla över diverse möbler/köksbänkar/sängar/all övrig inredning i mitt hus. Hur har jag överlevt att famla omkring i blindo under vinterhalvåret i nitton år av mitt liv? Min hjärna, som förmodligen fortfarande är inställd på betydligt sydligare breddgrader, har ett enda stort ”WFT?” inskrivet innanför pannbenet. Förhoppningsvis acklimatiserar den sig snart. Det blir fyra låååånga (och blåmärksfyllda) höst- och vintermånader annars.

Men nu över till någonting annat. Om jag säger ordet same, vad tänker ni på då? Själv tänker jag på det här: samer

Alltså, vad vet vi om samerna, vår ursprungsbefolkning (det närmaste vi har någonting sådant i alla fall), egentligen? Hur kom de till Sverige? Vad har de för historia? Hur låter deras språk, samiskan? Finns det någonting som inte har med renar att göra i deras kulturarv? Jag (och jag vet att många nittiotalister är med mig) kan inte besvara en enda av de där frågorna något vidare utförligt. Skamligt är bara förnamnet.

Annat är det i landet jag befunnit mig i det senaste året. I Nya Zeeland tar de verkligen till vara på sin ursprungsbefolknings, maoriernas, traditioner. Det finns en uppsjö av shower och ”culture experience”-turer för både turister såväl som den inhemska befolkningen. Barnen lär sig maori i skolan. Till och med det nyzeeländska landslaget i rugby hedrar maorierna genom sin berömda haka, som de inleder med varje match. Varför är vi i Sverige så totalt ointresserade av att lära oss mer om vårt lands historia (om det inte handlar om Stormaktstiden förstås… undrar vad samerna hade för sig då förresten?)?

Ett införande av kunskap om samerna i grundskolans historieundervisning, låter det som ett bra förslag herr Fridolin?

blogstats trackingpixel

Livet är en väntan

SAM_5343Toddler Rebecka, två år: ”Mamma, pappa, nääääääär får jag börja på dagis och leka med de andra barnen????”

Lintotten Rebecka, fyra år: ”Mamma, pappa, huuuuuuuur lång tid är det kvar tills skolan börjar? Jag vill börja använda min 101 dalmatiner-ryggsäck PÅ MOMANGEN!”

Hästgalna Rebecka, elva år: ”Åh tänk, när jag börjar högstadiet och får vara lika cool som alla andra förpubertala hormonbomber, redo att explodera ut i ett raseriutbrott/hysterisk gråt över oklar anledning vilken sekund som helst.” *admiring eyes*

Plugghästen Rebecka, femton år:  ”Gymnasiet kommer bli The time of my life, TAGGA NURRÅ!!!”

Studenten/utbränd Rebecka, arton år: ”Kom och ta mig långt härifrån *KLAPP, KLAPP*, långt härifrån *KLAPP, KLAPP*. långt härifrån. Ja, kom och ta mig långt härifrån *KLAPP, KLAPP*, kom ta mig till Nya Zeeland nu:”

Äventyraren/YOLO Rebecka, nitton år: ”Hur många månader är det kvar innan jag får springa i skånska lövskogen och käka knäckebröd igen, sade du?”

Återvändaren/identitet efterlyses Rebecka, tjugo år: ”Är det inte fan dags att jag tar tag i mitt liv på riktigt snart? LÄKARSTUDIER VT15, JAG SÄTTER MIN TILLTRO TILL DIG!”

Jag inser att jag under i princip hela min uppväxt har gått och längtat efter nästa kapitel i mitt liv. Det är inte så att jag inte har varit medveten om nuet och njutit av tillvaron som rått, för det har jag. Men likväl har väntan på nya uppdrag, nya platser och nya människor alltid funnits där. Jag vet inte om denna förväntansfulla strävan efter det okända är bra eller dålig. Kanske är det bara en del av min personlighet som jag får lära mig att leva med? Hur som helst är den hemskt påtaglig ikväll, sista dagen för att söka in till Sveriges högskolor och universitet och allt (anmälan är rangordnad och inskickad, nu väntar jag ivrigt på det första urvalet som presenteras på nobeldagen). Det här inlägget är till alla er som liksom jag själv drömmer er bort ibland. Ni ska veta att ni inte är ensamma. Särskilt inte ikväll. Ett varmt lycka till önskar jag er. Ja, och alla ni andra också såklart, vad det än må vara som väntar er inom den närmaste framtiden.

 

blogstats trackingpixel

Jag ville skriva om hösten

Ur mitt gamla arkiv:

Hösten är en förrädisk årstid som sätter alla möjliga tankesnurror på spinn. Den suger långsamt kraften ur dig och din omgivning tills den har dragit ur all åtkomlig näring och intryck från Sommarens smekande eftermiddagsbris. Hösten den mest oförfalskade årstiden av alla.

Den är inte dyster som Vintern, den är inte förrädisk som Våren och inte heller lögnaktig som Sommaren. Hösten är brutalt ärlig, absolut rättvis och skonar ingen från att höra en oförstörbara Sanningen. Du kan försöka fly ifrån den. Men den kommer alltid ifatt dig, hur väl du än klär in dig i dina tjocka illusionsplagg av ouppnåeliga drömmar.

Hösten är så hänsynslöst klarsynt, vilket medför att den ger dig en rak höger i mellangärdet, med en sådan kraft att din livsglädje näst intill förintas och aldrig tycks komma tillbaka, samtidigt som den kan bringa ren och skär lycka till den som har turen att träffas av en god underrättelse från självaste Sanningen.

Det är på grund av detta som jag älskar Hösten. Sommaren vaggar in dig i hägringar av livet som du ändå aldrig kommer att få uppleva. Hösten, han kan sin sak. Han vet att vi människor mår bäst att av Sanningen se realiteten i vitögat, möta våra innersta farhågor för att på så sätt utvecklas vidare och gå ur hanteringen av situationen med resta ryggar.

Jag tror att många av oss är fly förbannade på Hösten för att ha orsakat oss så många lidelser. Jag själv är inberäknad bland dem. Men det finns en mening med det. Det finns en tanke bakom. Även om varken du eller jag kan förstå den tanken ännu, så är Framtiden inte långt borta. Framtiden, som får oss att bära med Hoppet vart vi än går i våra trasiga skor. Genom Hoppet önskar vi oss ett par sprillans nya skor i tron att dessa kommer råda bot på vårt lidande.

Men Framtiden vet vad som komma skall och har av erfarenhet sett att ett par nya skor inte är nya särskilt länge. I stället lagar Framtiden våra trasiga skor, med pansartråd som ska hålla en lång, lång tid framöver.

Det går inte att förneka, ibland kommer den här tråden att gå upp i sömmarna, ja kanske lossa sitt fäste helt. Det fina är att pansartråden aldrig tar slut. Jag tror att varje människa har sitt eget lager av Framtidens pansartråd, fyllt efter hur stor åtgång just du behöver för att sy ihop ditt liv till någonting helt unikt.

Så tacka Hösten. Tacka honom för att han ger oss en chans att påbörja vår alldeles egna sömnadsarbete, där inget blir det minsta likt någon annans.07d2bf7b1668de68896c176d041b3dce

blogstats trackingpixel

På svensk mark igen

Några grejer jag har tänkt på sedan jag landade i Sverige:

  • Solen bränner inte hål i huvudet på dig så fort du går utomhus i det här landet.
  • I tron om att jag skulle slippa jetlag på en sisådär 10 h så höll jag mig vaken under hela flygresan från Melbourne, men min hjärna ba ”NÄÄÄEE MINSANN OCH DÅ!” och på grund av detta så har jag hela den här veckan gått runt i någon konstig sorts dimma och bara längtat efter klockan slår tjugoett så jag kan dra täcket över huvudet och sussa sött tills morgondagen gryr.
  • Jag kommer aldrig mer klaga på Sveriges kollektivtrafik mer i hela mitt liv. Det borde inte ni heller göra. Förstås din dag om tåget är försenat med sju minuter igen? Pröva att bo i ett land där närmaste busstation ligger fyrtiofem minuters promenad på 100-vägen bort, där bussen kan dyka upp i ett tidsintervall om femton minuter före till femton minuter efter utsatt tid, om den ens kommer alls. Tåg, spårvagn och tunnelbana är ickeexisterande. Det är värt att uppröras över. Sluta klaga för faen.
  • Bregott extrasaltat, hushållsost, marabouchoklad och filmjölk är guds gåva till mänskligheten. Jag åker inte härifrån igen förrän jag har förätit mig på dessa varor och aldrig vill se dem mer, tack så mycket.
  • Att se min systers förvånade min när jag knackade på hennes pojkväns dörr morgonen innan jag meddelat familjen att jag skulle komma hem (överraskning deluxe!) var en syn jag för alltid kommer ha inristad på näthinnan.
  • Swich-appen och låten ”Din soldat” var för mig helt okända fenomen tills i tisdags.
  • Att köra på höger sida av vägen, med en växellåda och där blinkersen sitter på vänster sida om ratten är JÄTTESKUMT!
  • Jag har återvänt till min fina, fina familj och vårt hus där jag bott sedan jag var två bast. Jag är inte rastlös längre. Jag har kommit hem.

Vad som kommer hända med den här bloggen, det återstår att se. Jag vill väldigt gärna ha den kvar i någon form, även om den inte kommer handla om mitt *superexotiska, spektakulära liv på andra sidan jorden* längre. Hur intresserade skulle ni vara av att läsa vad en 20-åring, blivande läkarstudent med en förkärlek till det skrivna ordet, i en liten håla i Skåne, har för sig? Är det något särskilt ni vill se och läsa om i så fall? Lämna gärna en kommentar nedan, jag tar tacksamt emot förslag!10610679_10202888181581192_7060290952285009499_n
B
jussar på en bild när jag sitter bakom ratten i en svensk bil på svenska vägar för första gången i måndags. Minen reflekterar min sinnesstämning precis.

blogstats trackingpixel

Det är dags

Nu står vi alltså här inför domedagen och… nej, skämt och sido; idag är min sista dag i Nya Zeeland som au pair, någonsin. Jag har jobbat mina sista timmar, sagt hejdå till alla utom min värdfamilj (det avskedet väntar fortfarande), tagit farväl av CrossFit Hibiscus Coast, packat min väska (med en sisådär tre, fyra kilo att shoppa för i Melbourne till godo – score!), städat ut mitt rum och bäddat sängen för sista gången. Min mage har fjärilar och det känns så himla orealistiskt alltihop. Om ungefär en vecka få jag återse min älskade familj igen, efter nästan tolv månader isär.

Är jag redo? Så in i bänken. Jag känner att jag inte har mer att hämta här, i just den här tillvaron som har varit min vardag så länge nu. Jag längtar efter nya utmaningar och att komma hem och käka Bregott extrasaltat.

Kommer det kännas ångestfullt och sorgligt att lämna? Ja. Så in i helvete. Trots alla jobbiga dagar, har jag inte en enda sekund ångrat att jag satte mig på flyget till Nya Zeeland för nästan ett år sedan. Det har varit den bästa tiden i mitt liv. Punkt.

Nu väntar en veckas turistande i Melbourne innan jag landar i Sverige. Jag ska bo hos en tjej jag träffade i Frans Josef Glacier på Sydön. Kanske uppdaterar jag därifrån om jag har något vettigt internet. Annars får ni ha det så himla bra tills jag publicerar inlägg från andra jorden – hemma i mitt eget hus.

Nu avslutar jag det här inlägget innan jag freakar ut på riktigt. Ni som är på väg hit – åh, vad ni ska vara förväntansfulla. Så mycket roligt ligger framför er. Ta vara på tiden och allt det där ni redan vet om. Ni kommer ha ”the time of your life” här. Det har i alla fall jag.

blogstats trackingpixel

Tre dagar som kiwi återstår

Fy fan i helvete vad livet är jävligt snett för tillfället. Ena timman ligger jag som en liten köttbulle på golvet och undrar varför jag utsätter mig för den emotionella tortyr det innebär att bryta upp från något familjärt, och i nästa så springer jag frivarv barfota runt huset i ett sällan skådat glädjerus över att det nu återstår närmare två veckor innan jag kan återse alla älskade där hemma och äta keso som inte smakar jäst tvål igen. Den där goda sömnen jag talade så varmt om i början av min tid här är som bortblåst sedan flera veckor tillbaka och min hals har börjat ömma så till den grad att jag deprimerat tvingades avstå från kvällens crossfit-pass om jag ska ha någon chans att säga farväl till boxen ordentligt innan jag återvänder hem för vanligt, oändligt mycket tråkigare skrotlyftande hemma i Tyringe. Mitt rum är än mer kaos än vanligt av prylar jag ännu inte har bestämt mig för att behålla eller inte. Imorgon väntar min sista jobbdag och på lördag, min sista kväll i Nya Zeeland, vankas hejdå-barbeque med grannarna. Det har varit så många farväl den senaste tiden och många fler återstår innan det bär av mot Melbourne på söndag. Det påminner mig om att jag fortfarande inte har pysslat färdigt med värdfamiljens avskedspresenter. Lägg till det på checklistan inför avresa nu, Rebecka, innan du glömmer det. Ikväll satt jag barnvakt för sista gången. Harri ville se ”Alvin and the Chipmunks 3″ så det gjorde vi. Sista gången det här, sista gången det där… sista gången fucking allt. På sätt och vis känns det som om mitt liv får ett avslut när jag sätter mig på planet till Australien om tre dagar. Livet fram tills nu menar jag. På söndag lämnar jag på riktigt min barndom bakom mig och återvänder hem som en vuxen kvinna som vet var hon står med båda benen och är redo att ta världen med storm. Cheesy, peesy, men ack så sant. Eller det är det jag försöker intala mig i alla fall i de stunder då jag känner mig aspepp på att komma hem.

Vilken melankolisk utläggning det här blev. Det var väl inte riktigt meningen. Jag är egentligen mer positivt inställd till att komma hem till Sverige än vad det kanske verkar (trots att jag är lika upprörd över valresultatet som alla andra 87%). Men det här behövde få komma ut också antar jag.SAM_6569

Är det fler där ute som är på väg att återvända efter en lång tid hemifrån? Kanske någon som nyss har kommit hem? Hur känner ni er? Hur är det egentligen att komma tillbaka till en tillvaro som brukade vara allt du kände till men som nu känns så otroligt främmande?

blogstats trackingpixel

Inför valet 2014

Jag hade en idé om att dela med mig av mina tankar kring riksdagsvalet på söndag, gärna i ett lättslukat format som kan nås av så många som möjligt och valet föll då på en video i stället för en djupgående analys i skrift som jag annars känner mig så trygg med. Det var lite knepigare än jag kunde tro att redigera ihop alla klippen, och jag ber om ursäkt på förhand för dovt ljud, kastande hår och en blick som av någon outgrundlig anledning hela tiden söker sig till det vänstra, nedersta hörnet, men här har ni resultatet i alla fall. Titta gärna och fundera själv vidare, på vilket Sverige DU vill ha på måndag. Jag välkomnar varmt till diskussion, men personangrepp och allmänt spydiga reaktioner undanbedes, tack. Det har vi redan sett tillräckligt av i den här valrörelsen tycker jag.

blogstats trackingpixel

Free falling

Long time no see. På sistone har jag fyllt mina dagar med att:

  • Uppdatera CV och personligt brev för ett tjugotal jobbansökningar (jodå, framtiden börjar allt kalla på en även på andra sidan jorden)
  • Säga farväl till ett otal awesome personer som jag inte kommer träffa på ett bra tag
  • Vinna prima kvalitetskött för $50 (mer om det en annan gång)
  • Brevrösta
  • Köpa presenter till både värdfamiljen och familjen hemma i Sverige.
  • Rensa bland alla mackapärer och klädesplagg som jag ska ta med mig hem/lämna kvar (bosätt er aldrig utomlands om ni har som ambition att återvända med enbart ett bagage)
  • Provpacka väskan
  • Besöka Hobbiton
  • Jobba, jobba, jobba… slutspurten nu!

Ja, och så idag gjorde jag och Emma det här:

G0012174 G0072241Om två veckor lämnar jag det här stället. Det är så många tankar som snurrar runt i skallen att jag nästan börjar skratta åt mig själv. Övervägande positiva dock (jag har inte freakat ut än, men det är nog bara en tidsfråga). Puss på er!

blogstats trackingpixel

Sådana där dagar

SAM_1292Idag är en sådan där dag då jag går omkring och är irriterad över allt och ingenting. Mitt hår är för elektriskt, bilen för varm, mina fötter för svettiga, hemlängtan för stark, mitt rum för klaustrofobiskt, barnen för högljudda, väntan på min kopp te på detta café för lång. Jag undrar varför vissa dagar är sådana?

blogstats trackingpixel