Ännu ett avsked…

Igår kväll samlades ett gäng kompisar från gymnasieklassen i en liten stuga, som inte hade varmvatten eller vanlig toalett och vars enda uppvärmningskälla bestid av en vedugn, mitt ute i ingenstans och pratade och skattade och tjattrade och snackade och fnittrade och umgicks tills klockan blev mer än sent. Det slog mig hur otroligt skönt det var att få prata av sig med vänner som befinner sig precis i samma livssituation som mig själv; nybakade studenter som äntligen får testa sina egna vingar och skapa sig en tillvaro som passar just dem. Spännande var det att ta del av allas framtidsplaner och drömmar, och ännu mer befriande var det att slippa känna ett stygn av skuld för att jag lämnar alla nära och kära här hemma för Nya Zeeland. För de förstår precis hur mycket jag längtar att se efter hur jag vill utforma mitt liv, på mina villkor.

SAM_2335SAM_2303SAM_2310

Sådanda här fina kinesiska (och därav en aning för små) tofflor fick vi till fossingarna eftersom det var så kallt på golvet!SAM_2329

En balja te, tack!

SAM_2331

På morgonen vaknade vi upp till en fantastisk morgon med rimfrost och strålande solsken.

SAM_2340SAM_2338SAM_2346

Kvällen/natten/morgonen avslutades med frukost på Espresso House och sedan sades det tack och adjö och på återseende!

SAM_2348

Nu bär det iväg till grannarna för ännu en avskedsmiddag och ikväll vankas tacos och utgång med det gamla hederliga tjejgänget. Ha det gott!

3 dagar…

Avresan börjar närma sig med enorma stormsteg vid det här laget, och nu börjar i alla fall min kropp påminna mig om att någonting stort är på väg att ske (hjärnan har inte riktigt kunna greppa det faktum att jag om mindre än en veckas tid bor på andra sidan jorden). I natt vaknade jag klockan tre av en huvudvärk som inte var av denna värd och det tog lång tid innan jag kunde komma till ro igen. Igår mådde jag fruktansvärd illa hela dagen (det försvann under kvällens CX- och indoorwalking-pass tillsammans med Ebba som tur var), magen var i uppror och jag gick in i dörrkarmar och fick be min mamma upprepa flera gånger vad hon sade när hon skulle hjälpa mig att provpacka väskan.

”Resfeber? Jag? Nänä, jag är ingen vekling minsann…”  Ja, det där verkar jag ju få äta upp tusen gånger om det ska fortsätta vara såhär de närmaste dagarna,

Hur som helst; Igår morse kom min underbara vän Evelina över på frukost. Vi gick igenom varandras packlistor för att jämföra och se om det var något vi glömt eller inte hade tänkt på att ta med oss ner. Det var en mycket bra idé, eftersom det uppdagades att Eve hade glömt ta med sin säkerhetsdosa till internetbanken och jag en minitandkrämstub (hemska tanke att inte kunna borsta tänderna på flyget) samt ett extra minneskort till kameran annars. SAM_2297Två förväntasfulla tjejer som ger efter för mammas uppmaning om att LEEE :D:D inför kameran.

Imorse vaknade jag upp pigg och glad och sugen på att möta den kyliga morgonluften. Sagt och gjort, efter att ha pälsat på mig till tänderna (vilket visade sig vara ett oerhört dumt val eftersom jag fick kränga av mig både halsduk och knäppa upp jackan efter sisådär tio minuter) så gick jag en runda i den fantastiska septembermorgonen, och som jag njöt. Det finns få saker som går upp mot en promenad eller löptur tidiga mornar (hehe, vad snackar jag om? Nio på morgonen är inte sådär himla tidigt). Särskilt inte tidigt på hösten.

20130927_091650

Uppe på en ås i bokskogen nära där jag bor stannade jag för att ta några bilder i motljuset. Halsduken åkte på eftersom jag ville slänga upp en sådan där MYSIG och UNDERBART HÄRLIG bild på instagram när jag kom tillbaka (i själva verket var det inte alls särskilt mysigt, bara äckligt varmt och svettigt).

20130927_091511

Utsikten från åsen. Det här är en av mina absoluta favoritplatser i hela min hemtrakt.

20130927_092637

Jag undrar hur länge det dröjer innan jag får se rimfrost på ängens hallonbuskar igen?

20130927_091847Min älskade bokskog; vad jag kommer sakna dig!

Den här dagen ägnas åt att fixa till en massa smådetaljer inför resan; slå in presenter till värdfamiljen, ta fram det sista som ska packas ner och lite så. Ikväll bär det iväg till en klasskompis stuga utanför Broby för trevligt umgänge en sista gång innan jag flyttar till andra sidan jorden.

Jag hoppas att ni alla har en underbar dag!

 

Att packa ner sitt liv i en resväska på trettio kilo…

… är inte så lätt!

Såhär ser det ut när jag försöker gallra ut bland mina stora, tjocka JÄTTEMYSIGA tröjor (men som inte kanske är idealisk när man flyttar till sommaren), uråldriga pjymasbyxor, allehanda hudkrämer och gamla minnen.

SAM_2284Kaos är bara förnamnet! Men det kommer nog gå till slut… Jodå, det ska nog gå bra det här… Det MÅSTE gå.

(*hearing life laughing right in your face: AIN’T GONNA HAPPEN!*)

 

Vad är väl en eftermiddag på slottet?

I eftermiddags åkte jag, mamma, lillebror, lillasyster med pojkvän, moster, småkusiner och mormor till Hovdala slott. Detta måste, i mitt tycke, vara en av de vackraste plasterna på denna jord. Vi strövade runt i omgivningarna till de medeltida byggnaderna, plockade gröna kastanjer från ett gigantiskt träd och fikade i bersån utanför orangeriet. Jag har laddat upp med en rejäl portion svenskhet inför flytten till Nya Zeeland, om man säger så.

SAM_2203

SAM_2231SAM_2258SAM_2259IMG_3533SAM_2237IMG_3578IMG_3561IMG_3575IMG_3591IMG_3594IMG_3596IMG_3597IMG_3604IMG_3605SAM_2277SAM_2276IMG_3571SAM_2254IMG_3610Har jag sagt att jag är superdupernöjd med min nya kamera? Jag fotograferar med en Samsung NX1000, och det här var den första riktiga fotograferingsrundan den var ute på. Och vad ofantligt roligt det är att redigera bilder sedan! Det hade jag aldrig trott; jag har alltid varit så imponerad av människor som orkar spendera tid på att fixa till riktigt grymma justeringar till sina bilder. Men när jag nu har en hyfsad kamera känns det bara kul (och när det är sådana här fantastiska motiv så går det definitivt inte att klaga!

9 dagar kvar…!

Avresan börjar närma sig med stormsteg! Idag är det 9 dagar kvar tills jag sätter mig på planet till Nya Zeeland och lämnar trygga Sverige för åtminstone ett år framöver. Som jag har längtat. Som jag har suktat. Som jag har sett fram emot mitt år ”down under”. Nu slår det mig att drömmen faktist är på väg att realiseras. Det är kanse dags att bli nervös (skriver tjejen som knappt har kunnat sova de senaste dygnen…)?

I morse vaknade jag upp till en kolossalt vacker septembermorgon med strålande sol i ett litet svagt daggdis. Jag hade ställt jag klockan för att skypa med familjen en sista gång innan vi får säga hej till varandra ”på riktigt”. Det är inte helt lätt det här med att hitta en tid som passar när tidsskillnaden är sisådär 10 timmar. Efteråt kändes det underbart inombords, som det brukar göra, och nu vill jag inte annat än att resa dit, helst på en gång!

Idag kommer moster, kusiner och mormor från Götet över och jag har planerat att ta med dem till Hovdala slott (om det inte börjar regna… snälla säg INTE att de där molnen utanför mitt fönster kommer närmare!) för lite lek och bus i de vackra omgivningarna där.

130921-111423

SO FREAKING EXITED!