Labour week-end, dag 1

Så planen var alltså att spendera min första långhelg i Nya Zeeland tillsammans med Evelina och min, för tillfället (ingen stad i hela världen kan mäta sig med Paris dock, så det så), favoritstad Auckland. Men när fröken Kohlin under torsdagen blev inbjuden att följa med sin värdfamilj till en sommarstuga i Cooks Beach, så fann jag mig helt plötsligt utan en shoppinghelg med en bästa vän att se fram emot. Snyft. Vad göra? Träffa några nya vänner och hitta någonting annat att bränna sina pengar på såklart! Sagt och gjort; jag scrollade igenom facebookflödet i en grupp som jag är medlem i för au pairer i Auckland, och fann tre tyska tjejer som planerade en road trip till Paihia, en stad i Bay of Islands, och Cape Reinga och som hade ett extra säte över i sin bil. De hade redan gjort upp en resplan där allt var förbokat och klart (score!), vilket för mig innebar att det enda jag behövde göra var att betala och packa min väska (komihåglapp till mig själv inför framtiden: en mycket bra strategi för att åka på roliga utflykter som innebär minimal arbetsinsats från min sida).Tidigt på lördagsmorgonen hämtade de tre tyska tjejerna vid namn Ambra, Leonie och Louisa upp mig i Silverdale och sedan bar det iväg!SAM_2678
Första stoppet var staden Whangarai där vi strosade omkring på en matmarknad. för att inhandla lite livsmedel inför helgen. Jag hittade glutenfritt bröd, naturella, rostade macadamianötter samt ett macadamiasmör (kan knappt vänta på att få experimentera i köket med denna smaskighet!).SAM_2682SAM_2688SAM_2701SAM_2706

Andra stoppet var Kawakawa där det fanns en offentlig toalett, skapad av en världsberömd tysk konstnär vid namn Frederick Hundertwasser som jag aldrig hört talas om förut. Ganska coolt var det i alla fall. Ännu fräckare var den vägg vi hittade där en skolklass fått härja fritt. Fina budskap, brokiga mönster, grälla färger och en leende Leonie gör att jag tycker om de två bilderna närmast ovanifrån extra mycket.SAM_2710SAM_2709Tredje stoppet var en svindyr chokladbutik utanför Kerikeri. Chokladen gjordes i ett inglasat rum inuti butiken och det var otroligt häfigt att se chokladmästarna arbeta med hög koncentration. Gratisprover av choklad med vaniljfudge tackade vi inte heller nej till (ja, det är samma nagellack som jag har haft sedan jag kom hit för fyra veckor sedan. Jag behöver inte bli påmind fler gånger om att jag måste öppna den nyinköpta acetonflaskan, det gör jag (inte) så bra själv)!SAM_2733

Louisa hade stenkoll på vilka resmål vi skulle bocka av på vägen till Paihia där vårt hostel låg, tack vare sin reseguide (på tyska såklart).SAM_2717SAM_2719SAM_2729

Fjärde stoppet var inne i själva Kerikeri där Nya Zeelands äldsta stenhus ligger (när jag hörde att det var ca etthundrafemtio år gammalt himlade jag med ögonen… jag menar i Sverige och Europa finns det välbevarade byggnader från medeltiden). I ansluting till detta stenhus så fanns det ett café med en fantastisk trädgård. Just denna dagen stod några bybor under ett mastigt parasoll och erbjöd gratis glass och honungsburkar till de som hoppade säck à la svensk midsommarafton. GRATIS GLASS?! Såklart att vi ska hoppa! Byborna var otroligt vänliga och ställde tusen frågor till oss européer om vad vi gjorde i Nya Zeeland, hur länge vi skulle stanna och så vidare… jag tror till och med att vi sådde ett frö till en ung mamma om att skaffa sig en au pair enbart genom att berätta hur vi gått tillväga. Det finns inga ord som kan beskriva den välvillighet och öppenhet som verkar vara ett genomgående nationsdrag hos befolkningen här. Eller så är det bara jag, som blyg svenska, som är ovan vid att det faktiskt finns människor som på riktigt är intresserade av vad jag har för mig här nere på andra sidan jordklotet?SAM_2741
Äntligen framme i Paihia! Sen eftermiddag, solen sken och vi ville minst av allt köra direkt till vårt hostel. Det slutade med att vi hade picknick på stranden, pratade i flera timmar, tog oss en tupplur och tittade på havet. Mysigt var bara förnamnet.  SAM_2742
SAM_2743Långt senare vankades det en kulinarisk måltid à la hostelstyle: pasta penne, utan salt, med tomatsås på burk, samt den billigaste flaskan vitt vin som fanns att köpa i mataffären. Det dröjde inte länge förrän jag däckade i min våningssäng den kvällen vill jag lova.

I nästa inlägg kommer söndagens äventyr upp, som innehöll bland annat en simtur med delfiner och ormbunkspalmer!

På egna ben

Äntligen börjar rutinerna lägga sig på plats. Äntligen börjar min tillvaro återfå någon form av struktur igen. Äntligen har jag något som jag kan kalla vardag. En vardag som inte fylls av ångestframkallande prov, timvis med plugg eller stress för att lämna in saker i sista minuten. Om jag svävar lite på moln? Det kan jag lungt säga att jag gör.

Nu beger jag mig mot ett gym (där de har allt jag kan tänkta mig för att ge både kropp och knopp en rejäl omgång) som ligger ca tio min bilfärd härifrån, i princip för första gången utan dåligt samvete för att jag försummar någonting annat, ”viktigare”. Hur underbart?

20130907_154756 Ai745sl4xG

Waitakere Hike

SAM_2628SAM_2625SAM_2622SAM_2617SAM_2626SAM_2621SAM_2604SAM_2600SAM_2603SAM_2602SAM_2597SAM_2630
I lördags åkte jag, tillsammans med Eve, till Waitakere väster om Auckland för att hika tillsammans med fyrtiofem andra au pairer. Det kändes underbart roligt men samtidigt lite konstigt att träffa henne här, i Nya Zeeland. Jag träffade även en annan svensk, Kristin, samt några tjejer från förberedelsekursen. Kul!

Den sista bilden visar den enastående utsikten från restaurangen där vi käkade lunch. Vi kunde se hela Auckland och imponerande var bara förnamnet. Resten av bilderna får tala för sig själva, men jag kan lungt säga att jag nog aldrig kommer sluta facineras över detta fantastiska land!

SAM_2635SAM_2636Efter hiken åkte jag hem till Evelinas familj innan jag blev upphämtad av min värdmamma. Deras hem var ljust och öppet och alldeles, alldeles underbart och ungarna Zara och Stella likaså. Förhoppningsvis kommer jag tillbringa helgen där eftersom det är långhelg och både jag och Eve är lediga på måndag och gärna vill utforska Auckland för att se vad Nya Zeelands största stad har att erbjuda!

 

Coffee Group och det tyska au pair-fenomenet

I onsdags hämtades jag upp av min rumskompis Lina från förberedelsekursen. Vi, tillsammans med en annan tysk au pair, körde till Albany Mall där det vankades fika på Café Massimo för alla au pairer som bor längs västkusten norr om Auckland.

SAM_2593
Lina och jag.SAM_2590
Två andra tyska  au pairer som vi träffade under kvällen.
SAM_2589
Jag tror jag dog lite när servitrisen sade att några av deras bakverk var glutenfria. Utan konkurrens den godaste chokladtårta jag har ätit i hela mitt liv, någonsin.SAM_2594Jag var rädd för att jag skulle få klara mig utan chai latte under det närmaste året, men icke! Flytande jul i kopp, precis min melodi.

En upptäckt som jag har gjort här är att Nya Zeeland fullkomligt invaderas av au pairer från vårt grannland Tyskland. På min förberedelsekurs var vi elva stycken tyskar av sjutton, igår var jag på en hike med två svenskar, en amerikan, en britt och ca fyrtio tyskar, och i onsdags på coffe groupen så var den absoluta majoriteten av det trettiotalet au pairer som infann sig också från Tyskland. Det måste ju kännas konstigt att flyga till andra sidan jorden och samtidigt ha möjligheten att prata tyska var och varannan dag. Oh well.

 

Min kiwifamilj

På fredagseftermiddgen efter förberedelsekursens slut stod de och väntade på mig med världens största leenden på läpparna, min kiwifamilj som jag har kommit att tycka så mycket om. Redan från början fick de mig att känna mig som en i familjen och det kändes faktiskt inte alls så konstigt att gå och lägga sig i min nya säng som jag först hade trott den första natten. Jag tror verkligen att jag har hittat rätt familj och att vårt år tillsammans kommer bli grymt!

Familjen består av min värdmamma Rebecca (som förutom att ha ett mycket vackert tilltalsnamn även är glutenintolerant och en före detta klarinettist… ödet?) och värdpappa Richard och deras fyra barn, åtta, sex, fem och tre år gamla. Dessa ungar är ena riktiga busfrön, men otroligt nyfikna och glada och är verkligen inte rädda för att prova på nya saker! SAM_2577

Kenzie, Harri, Sebe och CJ matar grannens fyra månader gamla getter med nappflaska. Koncentrationen är hög!

Det är alltså dessa ungar som jag kommer dra upp om mornarna, lämna och hämta i skolan, hjälpa till med läxor, fixa smarriga mellanmål åt (mackor med marmite är en stor favorit… urk) och leka med i all oändlighet.

Idag är det söndag. Jag är ledig. Solen skiner. Jag har dragit på mig en förkylning som inte är av denna värld. Yippie yay.

Godnatt på er därhemma!

Mitt drömhem (om jag fick bestämma)…

För det första skulle jag bo i ett ståtligt slott i ett land långt, långt borta:

OjpneBQWgPJag skulle ha en inbjudande allé bestående av träd med minst hundra år på nacken:

Mobilbilder 1098

I mitt drömhem skulle det finnas blomsterarrangemang, gärna mängder av vita rosor i varje rum:

ndkwefUnHf

Jag skulle ha en vacker, snirklig trappa som förbinder alla våningar med varandra:

zkP2xLb6Zv

Jag skulle ha ett detaljrikt mönster i taket så jag alltid har något fint att titta på vilken riktning jag än väljer att rikta mina ögon i:

kristallkrona5eHWf7bDtyx

Jag skulle fylla tomma hörn med rymliga fåtöljer och schäslonger:

stolarlarge

En stor moraklocka som slår varje timma skulle jag också ha:

4-lantligt-inredning

Jag skulle pynta mitt hem med pinaler och små detaljer som gör det mer personligt och ger en sagolik prägel;

tumblr_lud4bcMDur1qeea4bo1_400_largetumblr_lylp76BxXa1ropt7ro1_500_largedorrstolar1

Jag skulle ha ett gigantiskt bibliotek där bokhyllorna når ända upp till taket, där jag kan välja ut min favoritböcker att lägga på nattduksbordet var kväll:

9m34hhEnFA

tumblr_kp8ufxVDAO1qzj00ko1_400_large

Jag skulle ha ett stort, lantligt kök, gärna en mix av följande;

large (6)large (5)large (2)

Det skulle dessutom finnas vita, öppna hyllor i trä att fylla med de köksattiraljer som används allra flitigast:

2-lantligt-inredninglarge (7)

Jag skulle ha en svart flygel och låta mitt drömhem fyllas av ljuvliga harmonier:

22666_303087771585_122434996585_3670020_5017263_n

Min absoluta drömsäng skulle se ut såhär…:

Mobilbilder 1042

… Men jag skulle inte tacka nej till den här runda varianten heller (sänghimmel är dock ett måste):

eclectic-bedroom_large

I mitt drömsovrum skulle det dessutom finnas en antik spegel och byrålådor med vackert träsmide:

thumb(15)Ct8yoQiEzQ

För att inte den romantiska stilen ska ta över helt skulle jag inte vara rädd för att bryta av med råare material och detaljer för ökad dynamik:

largem

Mitt badrum vill jag kontigt nog inte alls ha i den vita färgskalan, utan ett murrigt, mystiskt kakeltäckt rum med orientaliska influenser (tänk er turkisk hammam varje dag, åh…):

beautiful-bathroom-01

Däremot skulle jag vilja ha ett gammaldags, hederligt badkar för långa, lata stunder av att tänka på ingenting alls speciellt:

badkar-3

Självklart skulle jag ha en balkong avsedd för långsamma bruncher och nattliga konversationer:

OJZxgXbs0i

I min drömträdgård skulle det finnas ett lusthus att använda året om…:

Henrietta-Baring-Smythe-s-Lusthus

… och jag skulle duka upp för sensommarmiddagar ute i det gröna och ha rosor i varje rabatt:

RzziWhy3Ii83cf9ebed1d111e1871d22000a1e8692_7_large

 

Trots inläggets uppenbara ironi är detta inspirationsboard faktiskt något jag skulle vilja ha, någon gång i framtiden. Det är ingenting jag strävar efter just för tillfället. Men drömma kan jag ju…

 

Är det här verkligen på riktigt?

Jag sitter ensam i min värdfamiljs soffa med Mando Diao i lurarna och ett tomt ark papper framför mig på datorn. Idag, lördag, är första dagen sedan jag kom hit som jag har kunnat dra mig undan för mig själv och reflektera över allt som har hänt de senaste två veckorna. Så mycket som har förändrats, och allt till det bättre.

Jag trodde att det skulle kännas konstigare att befinna mig på andra sidan jordklotet, men så är verkligen inte fallet. Det känns snarare oerhört naturligt att bo här, i Stillwater norr om Auckland, prata engelska hela dagarna och titta ut genom fönstret när barrträden, tillsammans med palmerna, viker sig för stormen som rasar utanför. Hemma kommer alltid vara hemma för mig, men just nu finns det ingenstans jag hellre skulle vilja befinna mig.

Jag har ännu inte känt ens ett stygn av hemlängtan (förutom de två sekunder på Köpenhamns flygplats då jag lekte med tanken på vad som skulle hända om jag struntade i alltihop och satte mig på första bästa tåg hem). Jag antar att det kommer komma en tid då tanken på att spendera tolv månader här blir näst intill outhärdlig, men det får jag ta itu med då. Och Skype är för övrigt världens bästa uppfinning sedan hjulet allra minst.

Jag läser inlägg från svenska bloggare där allt rullar på som vanligt. Jag tackar gudarna ännu en gång för att jag inte längre befinner mig i landet Lagom & Rättvist där alla invånare måste passa in i en synnerligen svårdefinierbar mall. Kiwis (nya zeeländarna gillar att kalla sig själv för det) är mer öppna för olikheter. Livet är som det är; underbart, även om det inte ärinte tip top perfekt, typ. Min livsfilosofi exactely. Här hittar människorna på roliga aktiviteter just för att de tycker att de är roliga, inte för att de är något som de förväntas måste uppskatta för att bli accepterade i sociala sammanhang. Min kiwimamma älskar julen, och det säger hon inte för att verka präktig, utan för att hon fullkomligt älskar julen med all planering och förberedelser som det innebär. Här finns inte det berömda livspusslet där familjelivet ska kombineras med en superb karriär; där det ska uppdateras frekvent på instagram och där varje träningspass ska dokumenteras i run keeper inför allmän beskådan. Många här kanske gör det, men de gör det därför att de har valt att leva så (och så finns det ju tillgång till ett imponerande antal au pairer här). Här tillåts barn vara barn på egna villkor och vuxna vara vuxna med förmågan att bestämma över sina egna liv utan ständigt ifrågasättas. Människor tillåts vara… ja, just människor.

Behöver jag ens säga att befrielsen är enorm?

ZWs86Pa2uYGNc7XSzVjj(2)

Frihetscykeln får respresentera min resa mot att finna mig själv och regnbågsrosorna min önskan om människors ömsesidiga respekt för varandras olikheter. Fyndigt, eller vad?

Okej, jag ska nog gå och lägga mig nu. Japp, jag har flummat runt alltför länge för att det jag skriver ska innehålla någon form av vettighet.

Godnatt!

Första inlägget i NZ!

Tjena mittbena Sverige!

131006-164420131006-164444

 

Rebecka är tillbaka på banan igen. Big time. Hehe. He. Snarare en stor smula överväldigad över det faktum att jag befinner mig i Nya Zeeland PÅ RIKTIGT! Trött som ett helt ålderdomshem är jag trots att jag inte har känt av någon jet lag (att vara vaken under hela flygresan plus första dagen av förberedelsekursen, det vill säga över 50 timmar, förhindrade eventuelll svensk biologisk sovrytm att sätta käppar i hjulet för mig att sova 11 timmar varje natt sedan jag kom hit… inget jag rekommenderar dock och hoppas innerligt att denna temporära narkolepsi snart går över). I fredags kom jag hem till familjen efter en ganska intensiv föreberedelsekurs i Auckland. Vi fick lära oss lite om Nya Zeeland i allmänhet (visste ni att nya zeeländarna avskyr att bo i lägenhet och att det därmed inte finns ett enda hyreshus i hela Auckland?) och svårigheter med att förstå den nya zeeländska accenten i synnerhet. Under torsdagskvällen gjorde vi en rundtur i Auckland och jag måste säga att denna stad är grymt cool!

Några bilder från hotellet och rundturen i Auckland:
SAM_2393Jag fick en av dessa godingar helt för mig själv!SAM_2449 Min tyska rumskompis Lina.SAM_2415Den obligatoriska hoppbilden från Aucklands högsta punkt med en slående utsikt över staden.SAM_2417Ashley, Nathalie och jag på en italiensk restaurang där vi käkade middag.SAM_2419 Under tiden som vi väntade på maten fick vi kritor att måla på duken med!SAM_2454 Det var ganska mäktigt vill jag lova att stå rätt under Auckland Skytower när det var upplyst på kvällen.SAM_2439Solnedgång över Auckland. Japp, jag blev tämligen hänförd.

Nu vankas det middag med värdfamiljen, vilken jag kommer berätta mer om i ett senare inlägg. So long och god morgon!