Annars då?

Jo, men jag lever. Det har bara blivit lite kass (snarare obefintlig) uppdatering på sistone. Jag tänkte att jag skulle visa er lite bilder från veckan som gått men det får bli en annan dag för min mobil vägrar föra över telefonbilderna till min dator. Nåväl.

Här i Silverdale står sommaren i full blom. Det är i nuläget kring 25-28 grader om dagarna och luftfuktigtheten ligger väl kring en sisådär 80 %. Och då har värsta sommarmånaden, februari, inte kommit än då temperaturen kryper över 30-strecket och luftfuktigheten kan komma upp i en sisådär 90 %… För en människa som mig som alltid har föredragit höstens rimfrost och vinterns stormar och som avskyr när det inte går att ”komma ifrån” kvalmig värme (nu börjar även nätterna bli riktigt varma) så har jag väldigt svårt att sympatisera med alla er där hemma just nu som klagar över snö och slask, haha.

Ungarna har sommarlov (ja, allt är verkligen tvärtom här borta) för tillfället, vilket innebär att jag snittar 10,5 timmars jobb per dag. Att hålla tre hyperenergiska och för tillfället ganska uttråkade (när den äldsta killen har armen i gips funkar det liksom inte att åka till stranden eller gå till lekparken) ungar aktiverade kan vara mer krävande än vad man kan tro. När till och med CJ tröttnar på att spela memory så vet man att det är dags att se sig som efter lite nya stimuli. Som tur är finns det en hel del andra au pairer i närheten som befinner sig i samma situation och vad passar då inte bättre än att träffas för en ”play date”? Ett mycket bra upplägg för både barn och au pairer då barnen får nya lekkompisar och au pairerna kan (i alla fall korta stunder) sitta ner med en kopp kaffe eller te och prata med en annan som delar liknande erfarenheter som en själv. Så denna veckan har jag träffat min vän Lina flera gånger och nästa vecka kommer en tysk au pair över med sina tre barn (tummen upp för det, i äkta vadärsatsläraförnågot?-bloggstil).

Lite sådär ser min vardag ut för tillfället. Idag är det dock lördag och jag ska hem till Lina ikväll för lite middagslagning och i morgon vankas det surfing på någon vacker strand med höga vågor (ja, jag nyper mig själv i armen flera gånger om dagen här borta). Jag antar att det är nackdelen med att bo där du arbetar (om det nu går att kalla hela den här au pair-grejen för ett jobb?); på helgen infinner sig en känsla av att jag måste UT ur huset innan jag börjar klättra på väggarna.

Det vankas en hel del resor framöver (roadtrip med några andra svenska tjejer och Sydön-runt men mamma som kommer över i februari) och det känns roligt att ha någonting att se fram emot när inte alla där hemma mår så bra som jag skulle önska. Eftersom mobilen fortfarande vägrar samarbeta så bjussar jag istället på lite bilder från en morgonjogg uppe på en höjd som jag tog när vi var och campade vid Marton’s Bay för några veckor sedan (resten kommer upp i ett annat inlägg) och ber på förhand om ursäkt för det löjliga antalet parenteser som nästlade sig in i den här texten (jag kan inte rå för det, okej?).SAM_3800 SAM_3810 SAM_3825 SAM_3826 SAM_3840

Vi drar och campar!

Japp, ni hörde rätt. Hela familjen Coggins åker och campar vid en strand som ligger ca 45 min norr om Silverdale. Vi tar med oss ett tolvmannatält med tre olika rum, tältsängar, kuddar, sovsäckar, otroliga mängder mat, kylskåp, brödrost, kastruller, strandleksaker, surfbrädor, gummibåt… Åh, glömde jag nämna att vi slänger med den gigantiska barbequen som står på terrassen? Allt lastas på i en bil och en pick up med släpkärra och sedan bildar vi konvoj med en annan familj som också ska till samma campingplats.

Hur länge vi ska vara borta? Inte resten av sommaren och hösten som det kanske kan tyckas. Sju dagar för att vara exakt. Här går vi alltid all in annars kan det vara, tycker min familj. Kontrasterna från när Eve och jag sov i vårt tremannatält på festivalen är nästan skrattretande. Förhoppningsvis slipper jag i alla fall att vakna upp med blåmärken på höften efter att ha sovit på en stor stenplatå under marken denna gång.

Vi hörs om en vecka!SAM_3049

Happy Birthday

fjsIdag fyller Seb sju år och det firades såklart! Trots bruten arm och gips var det en glad kille som lyste upp när släkten och grannarna kom över för barbeque på kvällen. Min värdmamma är riktigt grym på att baka tårtor och vi höll på till midnatt igår med att få färdigt Sebs födelsedagstårta. Rugbynörd som han är så blev det en föreställande All Blacks lagtröja (All Blacks är Nya Zeelands rugbylandslag och Seb har nog en liten förhoppning om att få spela där en dag) med chokladsmak som alla barn avundsjukt beundrade när ljusen blåstes ut. Grattis på födelsedagen Seb, du börjar allt bli stor nu!2014-01-04 07.55

Bildbomb, festvaltankar och nyårsmål

20131230_20211820131231_163646

20131230_19270920131229_134705

20131230_20132520131231_202340

20131230_20244920131230_20184620131230_20071020131230_20260320131230_19264020131231_181210 20131231_17361720131231_223443

Så jag åkte på festival till platsen där solen går upp tidigast i hela världen och blev därmed först tillsammans med sisådär tjugofem tusen andra festprissar med att fira in det nya året. Evelina och jag hade det mysigt och kvavt i vårt tremannatält där vi vaknade av regnet de första två mornarna.Vi fick skavsår på våra fötter efter att ha gått in till Gisborne i gummistövlar där vi köpte svensk cider och Sprite. Vi såg sjuhundrafemtio nakenbadare när de slog Guinness rekord i flest sådanda på en och samma plats. Vi blev publik till några zebramänniskor som utförde någonting som kanske skulle kunna klassas som ”modern dans”. Vi låg i en av alla de hängmattor som var utplacerade sådär lagom långt från den största scenen och tog en massa löjliga bilder med våra mobilkameror. Vi dansade till dunkande housemusik och konstaterade att vi nog tillhörde de enstaka procenten av festivaldeltagarna som inte hade rökt gräs under dagarna av stanken att döma. Vi konverserade med och lärde känna en massa nya människor, både tyskar, svenskar, engelsmän, amerikanare och kiwis. Vi såg hur två av campingplatserna traditionsenligt (?) blev totalt nerjämnade till marken av några huliganer under den sista eftermiddagen. Vi gjorde oss fina i håret på nyårsafton innan vi gick till stranden och pratade om minnen som varit och framtiden som liggar framför oss. Vi såg tält uppstälda bland vinrankor och ryttare som red längs kullarna i solnedgången för att sätta upp fyrverkeriarrangemangen som gick av vid tolvslaget. Vi vandrade Gisbornes gator fram med all vår packning tidigt på morgonen den första januari för att hinna med bussen tillbaka till Auckland, Evelinas fantastiskt vackra hus i Grey Lynnoch en oförglömlig dusch som fick mig att nästan börja gråta av lycka.

Festivaler lockar mig med deras löften om bekymmerslöshet och eufori. Men det här äventyret har också lett till en hel del insikter som jag nog visste låg och lurade långt där inne men inte har kommit till klarhet förrän nu. Jag har insett hur illa jag tycker om smaken av alkohol och känslan av att inte kunna lita på sitt eget omdöme. Vissa människor anser att bli berusad och hitta på knäppa skaker de aldrig skulle gjort annars är det som festivaler till största delen går ut på, och det är helt okej att tycka så, men det är inte min grej. Jag har försökt passa in i mallen som ”ung, vild och galen” under en så lång tid och misslyckats ungefär varje gång så nu lägger jag ner. Jag må vara den tråkigaste nittonåringen ni läst blogginlägg från på år och dar, men det är alla fall en nittonåring med lite mer självkännedom än vad hon hade föut.

Jag har märkt av tendenser sedan första veckan jag kom till Nya Zeeland men det var inte förrän under festivalen som det verkligen gick upp för mig hur etablerad den vidriga machokulturen med riktiga ”karlakarlar” är här.  Den första kvällen innan festivalen började strövade jag och Evelina runt på campingen och småpratade (eller småskrek, om man nu kan göra det men det passar bättre in när det är festival) med en massa nya människor, vilket var mycket trevligt, men jag fick också höra saker som gjorde mig fly förbannad. Jag borde ta av mina leggins och visa ”those bare legs”. Jag fick en hård dask i rumpan av en kille som gick förbi och jag hör fortfarande hans hånskratt som mer än tydligt sade att han ansåg sig äga hela världen och lite till. För att inte tala om en annan kille som viskade ”show me your sexy dance moves” (?) i mitt öra när jag och min bästa vän dansade loss till ett kiwiband vi aldrig hade hört talas om förut. Jag säger inte att det är bättre i Sverige, för det är det sannerligen inte, men här uppför sig somliga män som svin på ett mer öppet sätt och alla andra tittar på och rycker på axlarna. Det är mycket som är bra och oerhört fantastiskt med Nya Zeeland, men en vettig kvinnosyn är det många som saknar. Jag hade kunnat pladdra på om det här hur länge som helst men det ska jag inte för då blir det här inlägget alldeles för långt. Den där kvällen önskar jag dock innerligt att jag hade samlat mod till mig och gett de där killarna en grundläggande lektion i mänskilga rättigheter, feminism och jämställdhet.

För att övergå till något betydligt mer positivt; när jag kom hem till Silverdale och mina fina kiwifamilj stack jag till gymmet och fick till ett riktigt bra rehabpass för mina knän. Där och då slog det mig att det är ju det här jag ska fylla mina dagar med. Sådant jag mår bra av alltså. Visst, festival är kul och att få spendera den med en vän som har det där lilla extra är mer än fantastiskt. Men det är när jag går in i min lilla bubbla om kvällarna och skriver, när jag bränner av ett grymt styrkepass på gymmet eller springer i naturen, när jag experimenterar med nya recept i köket, när jag för djupa konversationer med människor som är intresserade av att diskutera samma saker som mig, när jag umgås med de människor som jag tycker allra bäst om eller för all del när jag är alldeles ensam som jag mår som allra bäst.

Det kanske kan bli ett nyårsmål för 2014, att klura ut vad det är jag själv uppskattar och mår bra av utan att behöva noja om restan av världen tycker att det är okej eller inte och se till att fylla mina dagar med det till max så långt det bara går? Jag vill i alla fall ge det ett ärligt försök.

20140102_182730