So long

Igår fick jag en bamsekram av min mamma för första gången på fem månader.
Det var en euroforisk känsla.
Imorgon bär det av tidigt, tidigt till Sydön där femton dagars bussresande väntar.
Jag är så exhalterad att jag knappt vet var jag ska ta vägen.
Här kommer det vara tyst ett par veckor frammåt.
Hoppas ni har överseende.
Sova, så var det ja.
So long!Adventure-Awaits

Today I am excited about everything

Stack till en coffee group i Albany ikväll för att distrahera exhalteringen som byggs upp inom mig i detta nu. Träffade några nya au pairer varav en småländsk Caroline som idag jobbat sin fjärde dag (alltid roligt med lite nya svenskar). Nu borde jag sova men jag kan inte riktigt komma till ro eftersom jag ska hämta upp mor min på flygplatsen tidigt imorgon bitti! Vi har inte träffats på fem månader och nu är det mindre än tolv timmar tills jag får krama om henne på riktigt igen… totalt overklig känsla, på ett oerhört bra sätt. Jag känner mig som ett barn dagen före julafton och kan knappt vänta tills jag får sätta mig i bilen och köra mot Auckland Airport. Åh, det här kommer bli så himla BRA!

tumblr_kyib8xkUFF1qzpe8uo1_400Hoppas ni får en förträfflig dag där hemma! Glöm inte att le och ge dem ni tycker om en jättebamsekram, för i slutändan är det ju trots allt de människor som vi bryr oss allra mest om som betyder något i slutändan. Okej, nu ska jag sluta svamla och stänga ner datorn innan jag blir till allmänt åtlöje (mission already accomplished, but what the heck)…

 

Fem saker jag avgudar och avskyr med att vara au pair

PRO

  • Att jag arbetar i min bostad. När klockan ringer på morgonen tar det mig exakt tre minuter att skutta (nåja) upp ur sängen, dra på mig första bästa klädesplagg och sätta i linserna, sedan är jag game för en ny arbetsdag.
  • Att jag lär mig mer om att leva i nuet än vad någon självhjälpsguru i ett glossigt magasin någonsin kommer göra. Barn kastar sig verkligen helhjärtat in i vad de nu håller på med för stunden. Då existerar inte igår eller imorgon. Vilken otrolig befriande känsla (note to self; glöm aldrig bort det där när du tar tag i studierna igen).
  • Genom att bo i värdfamilj behöver jag inte bekymra mig om bostad och logi och jag har ett enormt stöd om oförberedda saker inträffar och jag inte vet vart jag ska vända mig (typ när jag backade in i en pickup så hela bakluckan på min bil behövde repareras…).
  • Som au pair för fyra busungar har jag snabbt fått ta begreppet ”multitasking” till en nivå jag tidigare inte trodde var möjligt.
  • Jag lär mig att behärska det engelska vardagsspråket med uttryck och ord jag tidigare aldrig hört talas om (varför får vi aldrig lära oss sådana basala, men ack så nödvändiga, ord såsom ”kotte” och ”rivjärn” i skolan?), och det på en dialekt som jag under min första tid här hade otroligt svårt för att uttyda.

CON

  • Att jag arbetar i min bostad. På helgerna när jag är ledig så vill jag bara UT, UT, UT, och det beror inte på att jag inte trivs med min värdfamilj (de är nog den bästa extrafamiljen man kan få) utan mer därför att jag inte står ut med att stirra in i samma fyra väggar en enda minut till. Det är lite synd det där, för jag saknar känslan av att känna mig riktigt hemmastad om kvällarna, uppkrupen i soffan med en mugg te, typ. Oh well, den tiden kommer antar jag.
  • Trots att jag troligtvis aldrig kommer bo så långt från Sverige igen, så känns det ändå inte som om jag har flyttat hemifrån på riktigt. Jag bor i ett hus, där jag visserligen har mitt eget rum och badrum, som jag delar med sju andra personer och måste rätta mig efter deras regler. Missförstå mig inte nu; detta är ingenting som jag har någonting emot över huvud taget och min familj är otroligt flexibel och alla hjälps åt med det mesta, men det är ändå inte samma sak som att ha sitt eget ställe. Jag vill börja inreda min första lägenhet NU, NU, NU (istället botar jag min abstinens med Pinterest, vilket duget mer än väl som substitut för tillfället)!
  • Let’s face it; att ta hand om fyra barn är ”hard work”  som man säger här nere. Alla dagar är inte direkt rosenskimrande med änglalika ungar som gör allt de blir tillsagda… äum, jag tror inte ens att en sådan dag har existerat (och tack gode gud för det). Varje dag är en utmaning där jag ständigt måste stå rak och försöka guida de här ungarna i rätt riktning när de vandrar på sin livsstig. De underbara stunderna överväger dock de sämre, med råge.
  • Jag har glömt i princip alla tjusiga och akademiska uttryck som min engelskalärarinna i gymnasiet någonsin lärde mig. Nu när mina konversationer mer handlar om att packa gympapåsar och förklara reglerna i dunkgömme, snarare än att diskutera USA:s sociala värdfärdssystem, så känner jag att jag har lite att ta igen när jag någon gång i framtiden börjar universitetet.
  • Mobilbilder 20120131121_07451220140214_09122420140120_115852Mobilbilder 17920140115_135059SAM_4040

 

Dags att bli lite mer personlig

Jag kikade igenom de senaste veckornas inlägg och upptäckte att de flesta av dem visar upp fina bilder från resor, strandhäng och mysiga små utflyker med ungarna. Trevligt, men den här bloggen skulle ju handla om så mycket mer. Jag vill inte att Emberella ska vara en sådan där blogg där tillvaron romantiseras och förvrängs till ett rosa litet moln där allting är perfekt och underbart, för så är det inte. En liten redogörelse för hur jag blev den jag är idag känns på sin plats (så kan vi börja med allt det där andra jag vill skriva om en annan dag).

Jag var den tysta, lugna tjejen när jag växte upp. Den där som hatade att få skäll och därmed gjorde allting hon förväntades göra utan omsvep. Den där som hellre satt för sig själv i sitt rum och läste en bok än lekte utomhus i sandlådan med sina syskon.  Den där som fick panik om hon tappade bort sina föräldrar i leksaksaffären och inte vågade sova över hos vänner förrän hon gick i femte klass. Min tidiga uppväxt mins jag som glad och lycklig.

 Högstadiet var aldrig riktigt min grej. Jag var en ”duktig flicka”, hon som alltid gjorde rätt. Hon som alltid skulle veta bättre. Hon som aldrig klagade. Hon som alltid log. Hon som fick högst betyg på alla prov och tog hand om hästar sju dagar i veckan på fritiden. Jag var den som råkade i trubbel för alla upptåg mina vänner hittade på (aldrig någonsin att jag skulle få för mig att vara rebellisk själv). Innerst inne hade jag en flamma som ville slå sig fri, men den kämpade jag mot med näbbar och klor och som resultat blev jag rätt så butter mot de människor jag brydde mig allra mest om.

Under gymnasietiden var det mycket som föll på plats. Jag började ett program där många tyckte och tänkte som jag, som hade ett brinnande engagemang för någonting utanför svensson-bubblan och som kämpade hårt för att nå sina drömmar. Under det där första året i gymnasiet hände det någonting inom mig. För första gången kände jag mig bland jämnåriga accepterad för den jag var, och det var en underbar känsla. Det var inte längre läskigt att redovisa inför klassen. Jag vågade ta första initiativet och prata med dessa människor som jag aldrig tidigare sett. Jag kände inte längre något behov av att slå mig fri för jag hade, på sätt och vis, hittat hem. Det var också under de här tre åren som mitt engagemang för globala orättvisor väcktes och jag bestämde mig på riktigt för att bli läkare i ett u-land någon gång i framtiden.

Gymnasietiden var trots sina fantastiska sidor också den värsta i mitt liv. Jag har sedan jag var liten varit en perfektionist i allt jag tar mig för och det fick jag verkligen sota för nu. Presationsångesten visste inga gränser. Det var väl egentligen inte så mycket alla prov, uppsatser och läxläsning i sig, för jag har alltid tyckt om skolan och att lära mig nya saker, utan mer pressen på att om jag fallerade en enda gång så skulle hela min framtid raseras. Nu var ju inte det sant, men för mig kunde jag lika gärna hoppa av skolan om jag misslyckades en gång.
                             Jag fick mitt hjärta krossat samtidigt som jag drog på en rejäl överbelastningsskada i knäna vilket resulterade i en totalt knäckt självkänsla som jag fortfarande går och letar efter. För omgivningen klistrade jag på en glättig äckelfasad som sade att allting var frid och fröjd och jag pressade mig själv hårdare än någonsin för att döva ångesten som hotade att pysa över i mitt bröst om jag inte hängde ett imaginärt lås på mitt hjärta. Många var de sena kvällar och nätter då jag låg vaken och skrev dålig poesi i väntan på att sömnen som vägrade infinna sig. Vändpunkten kom för ganska exakt ett år sedan då jag fick besked om att mina knän var tillräckligt hållbara för att användas igen. Lyckan visste inga gränser. Några veckor senare blev jag antagen som au pair till Nya Zeeland och jag åkte till Sydafrika på fältstudieresa med skolan. Efter min tid där har jag aldrig tillåtit mig att glömma bort hur lyckligt lottad jag är som får lov att brottas med lyxproblem som kval inför nationella i Fysik B (det dämpade inte ångesten, men det gav i alla fall perspektiv på saker och ting).

Efter studenten var jag utbränd på ett sätt som jag aldrig tidigare hade upplevt. För första gången på flera år tillät jag mig själv att slappna av och lyssna på kroppen. Och den var trött, så ofantligt trött och totalt slutkörd. Det var på den nivån att jag var glad om jag över huvud taget kom upp ur sängen på morgonen för att cykla till sommarjobbet. Jag gick runt som i ett töcken och kunde inte tänka klart. Mitt huvud var som fördunklat av en grå dimma. Det är en sommar jag aldrig någonsin vill uppleva igen, för att titta sig själv i spegeln och inte känna igen den utslitna människan som reflekteras tillbaka är nog det värsta jag varit med om.

Så blev det då dags att ge sig iväg på mitt liv äventyr. Min tid i Nya Zeeland har till största del varit helt fantastiskt. Självklart har det varit otroligt jobbigt att komma in i en annan kultur och under jul och nyår ville jag bara sätta mig på ett plan hem för att vara med min egen familj, men det har varit värt allt slit tusen gånger om. Jag behövde få distans till mitt forna jag för att påbörja det nya som tar form i detta nu. Jag börjar så smått att mäkla fred med mina inre dystra demoner, som så länge har upptagit all min tankeverksamhet. Jag slipper göra en mental lista på näthinnan varje kväll över ”måsten” som ska betas av under morgondagen. Jag vågar säga nej till grejer jag inte alls är sugen på, trots att det förväntas av mig som nittonårig västerländsk tjej att vara ”ung, vild och galen” med allt vad det innebär. Jag sover åtta timmar per natt och märker vilken enorm skillnad det gör för hur jag tacklar nästkommande dag. Jag börjar känna mig fysiskt stark igen efter två långa år av rehab för att få mina knän tillbaka. Framför allt, och jag kan knappt tro att jag skriver det här, så börjar jag äntligen släppa besattheten av att vara perfekt. Det går ett myrsteg i taget, men det går i alla fall framåt.

Jag undrade om jag skulle förändras något nämnvärt under min tid här nere innan jag åkte. Nu kan jag säga att det har jag redan gjort. Jag vågar lyssna, jag menar verkligen lyssna, till min egen röst för första gången på många år. Det är allt en fin känsla. Jag hoppas att jag aldrig slår dövörat till igen. Life isn't about finding yourself. Life is about creating yourself.

 

Tack…

… till alla er som röstade på Emberella i tävlingen för världens 100 bästa utbytesbloggar. Bloggen slutade på 28:e plats bland två hundra nominerade så jag är mer än nöjd!

Igår vankades det födelsedagskalas i Takapuna för Jessika och Frida, de två evenska au pairerna som jag lärde känna på roadtripen runt östra nordön för ett par veckor sedan. Några presenter ville de inte ha (då blir det ju mindre plats i resväskan på vägen hem) så istället volonterade jag som deras personliga fotograf under dagen. Här kommer ett litet axplock!

SAM_4203SAM_4210
Vi träffades för lunch på en otroligt mysig thailändsk restaurang mitt inne i Takapuna, en stadsdel i norra Auckland.
SAM_4218SAM_4215
Jag lärde känna tre tyska au apirer och från Skottland en helt ny, som enbart varit hos sin värdfamilj i två veckor. Jag tänkte tillbaka på hur jag själv hade det då och det enda som kom upp var ett förvirrat virrvarr av nya intryck och människor, jetlag och svårigheter med att förstå den nya zeeländska accenten. Den här tjejen var dock stencool och verkade ha hittat en vardag här nere på nolltid.

SAM_4208SAM_4225
Maten på den där restaurangen var otroligt god! Jag beställde in en tofugryta med grön curry (min mun var bedövad i ungefär en halvtimme efteråt – starkt var bara förnamnet…) och till efterrätt hade Frida och Jessika bakat tårta (och en pytteliten glutenfri till mig!) som personalen var snälla nog att låna ut både tallrikar och skedar för.
SAM_4228SAM_4231
Lite senare när vädret klarnade upp på begav vi oss till Takapuna Beach för lite strandhäng. Men det är ju inte för inte som Auckland har ”four seasons in a day” så det blev ett abrupt hejdå när regnet började ösa ner en timme senare. Jag tror Frida och Jessika hade en härlig dag ändå – grattis på er igen!

Min egen 20-årsdag kommer jag fira nere på Sydön men mamma som kommer hit om mindre än en vecka. Det känns så himla konstigt att hon ska komma hit efter nästan fem månader ifrån varandra, men på ett bra sätt ändå såklart.

Den här söndagen kommer ägnas åt att boka hostel, researcha de platserna vi kommer besöka på Sydön, packa, köpa backpackerproviant, skiva learning story (en liten redovisning jag gör om Harri varje månad) och lite annat sådant som inte har hunnits med i veckan. Ha det gott!

Förra veckan

SAM_4040SAM_4048
I onsdags tog jag med mig Harri för ett besök på en farm i utkanten av västra Auckland. Där fanns alla djur som vanligtvis finns på en svensk bondgård, men även sköldpaddor, lamor, strutsar och påfåglar. Harri ägnade ungefär en kvart åt att inspektera djuren innan han konstaterade att det var ju inte så annorlunda än grannans kor och getter i vår hage där hemma. Jahopp. Tur att det även fanns en lekplats och att det erbjöds gratis traktorturer (det är nåt speciellt med traktorer alltså!).
SAM_4100SAM_4131SAM_4137SAM_4150
På fredagen hade de äldsta ungarna friluftsdag i Wenderholms Park och eftersom mina värdföräldrar inte kunde ta ledigt från jobbet fick jag rycka in. Inte mig emot för det var en himla härlig dag! Sprinttävling, dragkamp, sandslottsbyggande, picknick och bad i havet – vem säger nej till det?SAM_4089Torsdagens i-landsproblem: Ända sedan jag kom till Nya Zeeland har mitt hår bara blivit risigare och risigare (antar att vattenombyte och ett hål i ozonlagret ligger bakom…). När hårbottnen förra veckan började kännas som om någon hade hält över tio burkar med klipulver så kände jag att det var dags att ta tag i saken. Några googlingar senare begav jag mig till Pack n’Save (motsvarande Lidl) för att insförskaffa det jag behövde för att börja med balsammetoden, som i korthet går ut på att du tvättar håret med enbart ett balsam utan en massa skit i innehållsförteckningen. På bilden är mitt hår precis renat från silikoner och sulfater, torrt som fnöske och totalt utan glans. En vecka in i behandlingen kliar det knappt längre men håret känns i stället så fett att det ser ut som om jag inte har tvättat håret på typ två månader… jaja, jag ska ge det ett ärligt försök och hoppas att hårbottnen anpassar sin talgproduktion snarast.

Auckland Lantern Festival

SAM_4157
I lördags åkte jag in till centrum tillsammans med Evelina för Auckaland Lantern Festival, en festival för att fira in det kinesiska nyåret (en stor del av nya zeelands och framför allt Aucklands befolkning är asiater). Fullt med folk i alla åldrar!SAM_4182
Spex och uppträdanden fanns lite varstans, alla med anknytning till det kinesista nyåret.SAM_4160
Vi gick upp och ner längs den kilometerlånga matgatan, där det erbjöds mat från asiens alla hörn.SAM_4190
Backstage.SAM_4162
Vi kände oss lite bakänges i Aucklands februarihetta och åt därför efterrätt först som vi njöt av i kvällssolen. Jag köpte en halv gul vattenmelon som gröptes ut och fylldes med glass. Jag tror jag gick på toaletten fyra gånger den kvällen… Till middag senare blev det en superb vegetarisk grönsakswook med ris, mums!SAM_4201
Efter några timmar värkte våra fötter så jag och Evelina gick och fikade på Queensteet. Vi hade inte setts på en månad så det fanns en hel del att prata om!20140215_20325220140215_203259
När mörkret lade sig gick vi tillbaka till festivalen för att möta upp några andra svenskar som jag lärt känna samma dag under paddleboardingen. Lyktorna som hängde i träden och gömde sig i buskarna överallt var som små konstverk.20140215_235343Omkring midnatt väntade vi på bussen tillbaka till Evelina. Bussen dök aldrig upp så det slutade med att vi fick ta taxi hem, men med en sådan spektakulär utsikt över Skytower som vi hade när vi satt på den där trottoaren gjorde det inte så mycket.

Paddleboarding!

Strax ska jag masa mig upp ur sängen för att göra mig redo inför en förmiddagskurskurs i paddleboarding i Mission Bay med ett gäng andra au pairer. Åh, detta har varit en dröm att få testa på ända sedan jag var i England som konfirmandledare och såg en snubbe med långt skägg komma paddlandes på en surfbräda i solnedgången (varpå en av konfirmanderna utbrister ”Kolla, det är Jesus som går på vattnet!”). Eftermiddagen och kvällen kommer tillbringas i en park med härliga vänner inne i Auckland, där det visst ska vara en festival för att fira in det kinesiska nyåret. Alltså, hav, paddleboarding, parkhäng och kinamat på en och samma dag? Jag gissar att detta bådar inför en superlördag helt i Rebeckas smak.
5588edc88e907a7c7fbfec7fd3feb407

Får jag nypa mig i armen nu?

Då var det bokat. Jag fick precis ett mejl från flygagenturen om att min önskan om att stanna i Australien på vägen hem går att genomföra utan problem. Sista veckan innan jag beträder svensk mark igen kommer jag därmed att spendera i Melbourne! Alltså, jag tror knappt att det är sant, att jag ska få besöka mitt drömland om snart sju månader. Pepp!melbourne__australia