#Sydönrunt Del 6 – Franz Josef

Boende: Rainforest Retreat var ett riktigt grymt hostel med egen restaurang till backpackerpris, gigantiskt kök, torktumlare och bubbelpool – alla tummar upp!

Äta: Till Franz Josef åker folk som vill upp på de två stora glaciärerna (Franz Josef Glacier och Fox Glacier) och tydligen tror restaurangbranchen att man har råd att åka helikopter varje dag med tanke på det utbud som finns. Här är det lite lyxigare och finare att äta ute. Men oroa er inte! Ett Four Square (pyttelitet ICA typ för er som undrar) finns belagt mitt i centrum och de har våra älskade snabbnudlar också.

Shopping: Souvenirer av alla dess slag, annars är det inte mycket att hänga i granen.

Att göra: Vandra på glaciären! Ta en helikoptertur över glaciären! Promenera upp till glaciären! Nej, men ärligt talat så finns här inte så mycket mer i den här lilla byn än det som har med glaciärerna att göra (har för mig att det går att paddla kajak på floden dock). Mamma och jag bokade en Ice Explorer och det, mina damer och herrar, är något av det absolut bästa beslut jag någonsin tagit! Det var fullkomligt magiskt. Titta och njut! SAM_4658
Helikoptern kom och hämtade oss för den fem minuter långa färden upp på Franz Josef Glacier.SAM_4667
Förväntansfull tjej!SAM_4675
Franz Josef Glacier från helikopterfönstret.SAM_4717
Sen var det bara att spänna på sig isdubbarna och börja knalla uppför!SAM_4682 SAM_4694
Glaciären i sin helhel sett nerifrån. Snacka om att vi hade strålande väder!SAM_4699
Jag blev förvånad över att isen var såpass smutsig som den var på sina ställen. Tydligen brukar det vara såhär varje år i slutet av sommaren.SAM_4702
Mamma var glad!SAM_4736
Och jag gick mest runt och smålog för mig själv hela tiden. Tänk, att jag faktiskt fick min dröm realiserad!SAM_4707 SAM_4711
Isen var märkligt blå på sina ställen.SAM_4713  SAM_4722 SAM_4724
Några testade på att lära sig klättra uppför glaciären.  SAM_4738 SAM_4757
Vår entusiastiskte guide som svettades floder när han hackade ut små trappsteg för oss i ismassorna men vi mest stod och tittade på och höll ett rejält avstånd för att undvika att bli bombaderade med stora isklumpar. Den där randen ni ser i berget i bakgrund är där glaciärens isnivå låg när den var som störst.SAM_4772 SAM_4790
Ljuset som fanns där uppe… magiskt är bara förnamnet.SAM_4795
Några av guidera arbetade med att hacka ur nya, fräcka passagerna för turisterna att utforska inför kommande turer.SAM_4805 SAM_4817
Så småningom blev det dags att vandra ner igen. Det gällde att hålla koll på var en satte fötterna!SAM_4819Lite grann kändes det som om det var en helt annan värld där uppe. Så klart, så tyst, så vackert annorlunda.

Uteliv: På vårt hostel var det fest natten lång, varje kväll!

Tips: Stanna inte här för länge om du inte har för avsikt att ta dig upp på glaciären. Det finns liksom inte så mycket annat att ta sig för här.

#Sydönrunt Del 5 – Westport

Boende: YHA Bazil var ett riktigt hippie-hostel med hängmattor på altanen, tält uppfällda i trädgården och kastruller hängandes som en gigantisk kristallkrona i kökets tak. Supertrevliga värdar som erbjöd gratis upphälle samt surflektioner för de backpackers som kunde tänka sig att göra lite nytta under deras vistelse där – om du vill lära dig surfa ”på riktigt” kanske detta kan vara något?SAM_4527
Äta: Detta är en hyfsat stor stad (i nya zeeländska mått då) längs Sydöns västkust så här finns det mesta. Själv testade jag inte på något annat än vad som erbjöds i mataffären men här finns såklart också restauranger, caféer och barer om du inte vill laga mat själv.

Shopping: Jag kom till Westport sen eftermiddag och lämnade igen tidig morgon så jag har ingen aning!

Att göra: Ridturer, jetboat och fyrhjuling för de som vill ha lite mer av en adrenalinkick. Annars, ta en strandpromenad och beundra de imponerande vågbrytarna innan du tänder en brasa och berättar om dina upplevelser från din resa hitills med andra packpackers. Eller gör som jag och boka in dig på en surflektion i solnedgången! Även om vågorna kanske var lite för höga för mig så var det en av mina bästa minnen från min resa (åh, vad jag önskar att jag hade en GoPro i sådana lägen)!

Om du kör till Westport norrifrån (Nelson/Abel Tasman National Park) kan du stanna till vid den här svindlande vackra sjön och ta ett iskallt dopp:SAM_4512

Om du istället kommer söderifrån (Franz Josef) så kan du stanna till längs vägen och beundra dessa vyer:SAM_4532 SAM_4538 SAM_4539 SAM_4553 SAM_4562 SAM_4570 SAM_4586 SAM_4603
Eller knalla runt bland pannkaksklipporna (Pancake Rocks) och facineras över naturens under:SAM_4621
Vidare finns det (någonstans på vägen, fråga mig inte var…) en fabrik där jade-stenar (grön sten som slipas till smykesberlocker på maoriskt vis), ursprungligen tillverkas:SAM_4652

Uteliv: Det ska tydligen finnas några pubar och barer som har rejält med ös.

Tips: Stanna gärna mer än en natt i detta surfparadis, det ångrar verkligen jag att jag inte gjorde!

Då var det dags igen – mot nya äventyr

När jag vaknade upp imorse kunde jag nog aldrig någonsin föreställa mig vad som väntade mig någon timme senare under dagens CrossFit-pass. Om någon hade sagt detta till mig för ett år sedan då jag knappt kunde gå i en halvtimme på grund av min dumma knän (mer om den historien en annan gång) och en ännu dummare sjukgymnast som ansåg att styrketräning mest var av ondo, hade jag inte trott mina öron. Men nu, med möra ben och ett PB på 95 kg i marklyft senare så har jag fortfarande ett sådant HÄÄÄÄÄÄÄÄÄR stort leende på läpparna.

I eftermiddags introducerade jag vår familjetradition under påskhelgen för ungarna: äggapickning. Alla fyra fick måla varsitt ägg och sedan tävlade vi mot varandra genom att slå de spetsiga ändarna mot varandra för att se vilket som sprack tills bara ett helt ägg återstod. Kenzie blev segrare och jag tror aldrig att jag har sett barnen skratta så mycket under en eftermiddagsfika som idag!

Imorgon bär det av mot Blåkulla/Coromandel för en påskhelg fylld med turistande, slappande och surfing. Jag och sju andra au pairer har hyrt en stuga vid ett av områdets bästa surfstränder så vi hoppas på strålande väder (dock är det storm här ikväll men jag är optimistisk ändå). Om vi inte hörs innan dess så önskar jag er alla en riktigt GLAD PÅSK! Hoppas ni finner ett påskägg fyllt av det ni önskar er allra mest. P1258557_klar-2-2

15 April 2014

 

Dagen har gått i ett kör med ett 12-timmarspass bestående av minigympa för Harri, lunch och playdate hemma hos oss med Lina och hennes kids och äldre barn som slutade skolan redan klockan ett, så det har varit en tämligen insentiv eftermiddag med som mest sex ungar som hållit låda på Newman Road. Lagom trött chey ska snabbt byta om till långbyxor (för första gången i år!) innan det bär av till Albany för au pair-fika där jag ska träffa en tjej från min gymnasieklass som kom hit i förra veckan. Hoppas ni alla får en fin dag där hemma!140415-190806

Det här med att känna både och

Underligt är det att befinna sig i ett land på andra sidan jordklotet. Höst när det ska vara vår och dag när det ska vara natt, javisst, men det finns andra, mer abstrakta saker som gör att det stundtals snurrar i min skalle rejält.

Hur mycket jag än avgudar min värdfamilj och hur superbt jag än trivs att bo i deras hus på landet bland får och getter och studsmatta och verkstad och grönsaksland och gasspis och projektor i källaren, så kan jag inte känna mig fullständigt komplett hemma här. Missförstå mig inte, jag kunde inte ha hittat en bättre och tryggare värdfamilj – de är liksom bättre än svenska jordgubbar på midsommarafton – men samtidigt är det för en prestationsperfektionist svårt att slappna av till 100 % på min arbetsplats (gud, vad töntigt det låter när jag skriver det, för så upplever varken jag eller någon annan i samma sits jag träffat au pair-yrket). Ibland längtar jag så jag att nästan får abstinens efter att få äga och rå över mitt eget ställe. Det behöver inte vara stort, men att kunna låsa upp dörren till något som är bara, bara mitt… Åh.

När jag kom tillbaka från Sydön så blev jag så insprirerad av alla backpackers jag och mamma mötte när de berättade om upplevelserna på deras livs resa. Partajandet och surfingen på Australiens stränder, dyken i Thailand, matmarknaderna i Vietnam, skyskraporna i Kina… Alltså, där och då undrade jag vad jag höll på med som valt att stanna på ett ställe i ett helt år. Varför köpte jag inte bara en enkelbiljett för att sedan låta mig, likt ett färgsprakande höstlöv, spridas för vinden och se vad världen har att erbjuda? Men såklart insåg jag senare vilka fördelar det har efter en sådan resa som den jag och mamma gjorde, att ha en underbar värdmamma som kom och hämtade oss på flygplatsen, en nybäddad säng i sovrummet, middagsmat att värma upp i kylen, kunna torka sig på en handduk som inte är full av sand och allt det där. Och jag vill verkligen lära känna den nya zeeländska kulturen på riktigt, det var ju därför som jag åkte hit från första början. Backpackerlivet finns kvar att testa på senare i livet.

Snart har jag fler kiwimånader tillryggalagda än vad jag har framför mig och aldrig hade jag kunnat föreställa mig att ett halvår kan svepa förbi så fort. För ett tag sedan hade jag enbart skrikit av lycka och gjort high five med mig själv för att fira att jag klarat av sex månader på egen hand. Det gör jag ju nu med, men det är ändå med en klump i magen som jag tar min an andra halvlek – jag menar, hur ska jag hinna med allt jag vill innan jag tar mitt pick och pack och beger mig hemåt?

Hur mycket jag än saknar alla där hemma i Sverige, särskilt nu efter att ha fått krama om en femtedel av min älskade familj  varje dag i nästan tre veckor, så känner jag på mig att det kommer vara miljoner gånger svårare att lämna detta fantastiska land än det var att sätta mig på planet hit. Då hade jag allt nytt och spännande att se fram emot och trots att jag grät på flygplatsen så var jag ändå så otroligt förväntasfull inför allt som komma skulle. När jag återvänder till Sverige vet jag precis vad som väntar. Det kommer vara askalas de första veckorna, att få träffa familj och vänner och hälsa på alla mina favoritplatser igen, men sedan kommer livet vara precis som innan jag flyttade till Nya Zeeland, mer eller mindre. Det går liksom inte att komma ifrån. Däremot är det inte alls är så säkert att jag kommer träffa min fina, fina kiwifamilj igen och jag vet med all säkerhet att den här tillvaron med barnpassning, roadtrips, häng med andra au pairer, löpturer på stranden och allt annat som jag kallar min vardag nu, den kommer aldrig någonsin komma tillbaka. Och det är lite vemodigt.

Alla dessa saker och en hel del andra livsangelägenheter, som ingen annan fullt ut kan förstå än de som faktiskt befinner sig i en liknande situation, filosoferade jag och fyra andra au pairer om i Albert’s park i lördags över drycker från Starbucks och en gigantisk klase vindruvor. Det var fullkomligt fantastiskt att kunna öppna upp sig och diskutera sådana saker och genast få medhållande blickar från fyra par ögon, som sade mig att de kände exakt likadant. När fem själar sjöng stämsång tillsammans om något som där och då kändes så himla unikt (trots att tusentals och åter tusentals före oss med all sannolikhet har genomgått samma känslomässiga berg- och dalbana), då tror jag att jag fick en ny uppfattning om vad begreppet ”samhörighet” egentligen innebär.20140412_151855
Starbucks lyckades med det omöjliga och stavade mitt namn på ett sätt som jag aldrig tidigare erfarit, och då finns det ändå ganska många varianter att stava Rebecka på.

 

 

 

Lite för många svettiga steg senare…

… är jag tillbaka efter en dagsvandring i Okura Marine Reserve (det där fina marinreservaret jag skrev om förra veckan). Hösten här är ju inte riktigt som hemma; för mig som svensk blir det lite kortslutning i hjärnan när löven faller från träden i 25 graders värme och strålande sol. Slående vackert var det i alla fall. Mer om det kanske en annan gång.

Just nu ligger jag i min (jo, men den börjar faktiskt kännas som min nu) säng med lite halvt avdomnade ben och ett huvud som bankar på grund av en släng vätskebrist och en släng kvarglömd solhatt. I natt önskar jag att en liten vädertomte kommer och förvandlar äckelvärmen och äckelsolen till typ det här när jag skuttar upp för att ge ungarna frukost:

e82d818a111e474b68c57c786c9e1b27

 

Men det är väl, suck, att begära för mycket?

(Hej, trötthetsironi) (ja, jag ska gå och lägga mig nu)

”Champions never quit…”

…men under dagens CrossFitpass så var jag på god väg att räcka båda mina långfingrar åt det där ordpsråket. Visst, kanske att jag satte ett högt mål när jag deklarerade att jag vill kunna göra en räckhäv (även känt som pull up, men jag försöker attt hålla mig till svenska i den här bloggen så jag inte glömmer mitt modersmål helt) innan jag lämnar den här goa föreningen, men när till och med skinnet på mina handflator slits av sisådär 110 räckhäv (med hjälpband då) senare, så börjar till och med jag undra om jag inte har tagit mig vatten över huvudet. Det ser kanske inte så hemsk ut, men jag kan tala om för er att mina nervceller hade en annan mening i sakfrågan när jag ställde mig i duschen och försökte tvätta håret. Aj, aj, AJ! HUR har du tänkt att jag ska kunna utföra fredagens pass nu, handjäveln?? Va? (ja, jag är hooked, okej?)20140409_115858

För att muntra upp det här inlägget lite grann (och skringa tankarna från min svidande handflata) bjuder jag på några bilder från veckan: Barnens farfar Tom fyllde år och det firades med sång, tårta och hans favorit ingefärskakor som ungarna hade hjälpt mig att baka. Harri busade runt på Gym n’ees (gympa för små barn) och utanför, på skateboardparken, visade Linas bebis Braxie att han minsann kunde åka skateboard trots att han ännu inte har tagit sina första steg. Sötare unge finns inte på denna jord. Avslutningsvis har vi CJ som var helt salig efter sin gårdagens efterrätt –  sjutusentrehundrafemtioelva feijoas. Majgaad.

20140407_18403520140408_10450620140408_09374820140408_181745

Omladdning pågår

e968473a11752b6c411e2226935b366d (1)

Nu är vi här igen. Ångesten kryper i nacken som en obehaglig smekning, hotar att ta ett stryptag om min strupe vilken nanosekund som helst. Att andas blir svårare för varje sekund som går. Hjärnan löper amok och blir totaltförvirrad av den inre striden som försiggår innanför mina revben. Ångestdemonerna är inte nådiga ikväll. Jag håller för öronen för allt jag är värd men det finns ingenting som kan stänga ute de öronbedövande viskningarna. Du är avskyvärd. Du är en dålig människa. Precis allting med dig är fel, fel, fel. Jag trodde verkligen att jag hade kommit ur det här träsket av självdestruktivitet. Jag trodde att jag lärt mig någonting under månaderna, ja nu faktiskt åren, som gått. Jag trodde att jag hade begravt demonerna så långt in i mitt hjärta att de aldrig skulle kunna gräva sig upp till ytan igen. Tji fick jag. Ikväll går jag och lägger mig med en klump av tjock, svart tjära vällandes ur bröstet och det finns inget tryckförband i världen som kan stoppa flödet. Om det ändå fanns en medicin för att fly demonerna när de brusar upp såhär. Det hade varit så fruktansvärt skönt.  Men hur flyr man från sin egen själ?

Waiheke Island

SAM_5364SAM_5365SAM_5366SAM_536720140405_18291420140405_175013

I lördags tog jag och Eve färjan över till Waiheke Island, en ö ca fyrtio minuter österut från Aucklands hamn. Vi knallade runt i den lilla byn, provande vin, mötte upp ett gäng andra au pairer på en fin strand och käkade glass, slog oss ner på en uteservering och pratade om livets stora och små ting, fikade på en terass med utsikt över havet, promenerade på vägarna i kvällssolen och skådade en fullkomligt formidabel solnedgång innan vi satte fötterna på fastlandet igen. Sådär vill jag gärna spendera fler lördagar. Nästa helg bär det dock av mot Taupo för att göra Tongariro Crossing, en vandringsled bland vulkaner och magiskt vackra vyer (om vädret är något sånär hyfsat). Det är något jag har velat göra sedan jag hörde talas om det under min trip runt Sydön och nu är det bara ett par dagar kvar! Ha en bra dag på er där hemma!