Det där med balans

Den senaste tiden har det snackats mycket om balans, om att hitta balans i livet, i vardagen, i sig själv. Allting ska göras med måtta; det är bra att äta hälsosamt med det måste även finnas plats för lite lördagsgodis, det är viktigt att satsa på skolan men det måste även finnas plats för meningsfulla friditsaktiviteter, det är meningsfullt att arbeta hårt på jobbet med det måste även finnas plats för familjelivet, det är fantastiskt att göra miljömedvetna val men det måste inte gå till överdrift, det är beundransvärt att våga satsa på sin hobby med det måste finnas en reservplan om utifall det går åt skogen, det förebygger sjukdomar att dricka kaffe men det får absolut inte överskrida x antal koppar om dagen… listan på uppradade exempel är för lång för att få den här texten välbalanserad (hrm) men jag tror nog att ni förstår var jag vill komma. Vad som menas är att om du väl har hittat något som du fastnat för och trivs med, så är det ju något väldigt positivt och ska uppmuntras, men det får för allt i världen inte gå till någon som helst överdrift för då… ja, vad händer då? Jo, du kan bli betraktad som fanatisk! Hu och ve, hemska tanke. Inte vill du få någon att tro att du är beroende av någonting och inte kan ägna dig åt något annat. BALANS måste du skaffa dig, eller rättade sagt en sådan balans som är accepterad utav samhället; utan den balansen så kommer du definitivt att trampa ner i det fanatiska  träsket (också det inom samhällsets preferensramar)  och vi vet ju alla vilket sjuhelsike det är att ta sig upp därifrån.

Suck.

Ibland blir jag så fruktansvärt trött på Landet Lagom. Varför kan vi inte bara vara glada för människor som visar ett brinnade intresse för någonting? Varför måste vi komma med förmanade ord om att det där som har fångat de människornas uppmärksamhet inte får ”gå för långt” eftersom det inkräktar från allt annat om ”måste” finnas i dessa människors liv för att det ska vara komplett, dvs. balanserat? Vad är det som säger att vi vet vad som är ”balans” för andra människor, när vi inte har en aning om deras bakgrundshistoria eller vad som har fått de att leva såsom de gör?

Låter det rörigt? Vi tar ett exempel till: Jag har alltid tyckt om att träna och röra på mig, i de flesta former även om löpning och CrossFit numer ligger mig närmast om hjärtat. Sedan femton (i en långsamt uppåtstigande kurva) månader tillbaka får jag äntligen lov att använda mina knän igen efter drygt två års skadetid och rehabilitering, så idag uppskattar jag min förmåga att umana mig själv fysiskt på ett helt annat sätt än vad jag gjorde tidigare. Jag uppskattar det så mycket att det är någonting som jag för tillfället inte kan tänka mig att leva utan. Gärna majoriteten av veckans dagar. Jag har alltså blivit beroende. Och det har vi ju redan konstaterat ovan att det inte är bra, eftersom jag riskerar att bli fanatisk. Jag får höra att träning kan få negativ inverkan på mina relationer till människor i min närhet och allt annat jag måste klämma in för att få en komplett livspalett (typ sovmorgon, TV-kväll i soffan, sena utenätter, ett fläckfritt hem, shoppingrundor och annat som för mig är rätt så ointressant). För att inte tala om alla gånger folk vill påminna mig om hur hög risken är att jag skadar mig igen och att tjejer inte ska bygga så mycket muskler (visst är det 2014 i år och inte 1914?). Det har många gånger satt små grillor i huvudet på mig, fått mig att tänka att ” jag måste ha minst två vilodagar i veckan” eller ”nej, men jag sprang ju igår så då kan jag inte följa med kompisen på en joggingtur idag” osv, istället för att lyssna på min egen kropps signaler och lita på att den säger ifrån när det blir för mycket eller för lite träning. Jag har äntligen börjar göra det, inte bara med träningen, utan även andra faktorer i livet, och jag mår bättre än någonsin.

Självklart menar jag inte nu att du ska strunta i sluttentorna för att titta på TV-serier (om det nu är ditt stora intresse) eller försumma dina barn eftersom du precis signerat kontraktet för ditt drömjobb. Långt ifrån. Jag vill bara beslysa att den här stormen som har virvlat fram över bloggar, massmedia och fikabord om hur viktigt det är med att hitta inre balans inte enbart är av godo. För som så ofta när så kallade råd, även om uppsåtet är gott, poppar upp om hur vi ska förhålla oss till saker och ting så skapar det bara ännu en i raden av normer för hur vi som samhällsmedborgare borde leva våra liv.

Vad jag menar är att det här med balans är någonting som är högst individuellt och aldrig kan jämföras med någon annan. Det som är balans för mig är helt enkelt inte balans för någon annan och det är därför som alla ”så här skaffar du balans i vardagen-listor” kan skickas till typ Saturnus och aldrig mer komma tillbaka. Om du fastnar för någonting som du verkligen heldiggar och bara inte kan få nog av, så snälla, låt inte alla de där klämkäcka rösterna om att hitta ”balans i livet” ge dig hjärnspöken. Det är helt okej att bli besatt och fanatisk (ja, ni hörde!), så länge du själv mår toppen (vilket vi ju ofta gör när vi får ägna oss åt saker vi verkligen gillar). Bara kör, kör, kör tills du tröttnar, oavsett om det gäller en viss träningsform, starta eget företag, gröna smoothies, resor, hobbys, studier eller det där drömjobbet. Jag lovar att det finns tusen och åter tusentals andra grejer att ta sig en närmare titt på om du mot all förmodan skulle tröttna. Och har du två eller fler grejer som du vill fördela din tid emellan (vilket jag antar att de flesta av oss har), så får du förhandla fram en kompromiss som passar alla delar av både kropp och själ. Och jag vet, det blir också en sorts balans. Men det är en balans på dina villkor och ingen annans, och den skillnaden betyder allt.SAM_4855

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>