Att resa

0acf1a1dc8fb140ecde0036b66454260Jag har alltid varit övertygad om att jag skulle bege mig iväg och se världen efter gymnasiet. Alla andra alternativ, typ plugga eller jobba, som mina vänner pratade om bleknade bort i jämförelse. Det var vetskapen om att jag till hösten efter studenten skulle flytta till andra sidan jorden som fick mig att kämpa igenom den sista terminen i trean. För mig var det inte svårt att sätta mig på ett plan till Nya Zeeland (mer än att lämna alla fina människor där hemma då), tvärtom. Det var snarare en lättnad att vända mitt gamla liv ryggen och blicka mot nästa utmaning. Jag kom faktiskt på mig själv med att fnittra lite halvt hysteriskt för mig själv. Aldrig hade jag varit mer övertygad om att nu, nu börjar faktiskt mitt liv på riktigt.

Att resa (och nu menar inte jag en veckas charter till Kanarieöarna; hur härligt det än må vara så är det inte samma sak som att spendera månader i främmande länder, utforska varje skrymsle och vrå i nationerna du besöker, lära känna och bo tillsammans med lokalbefolkningen osv.) gör någonting med ditt inre som är väldigt svårt att sätta ord på. Men jag ska ge det ett försök.

När du anländer i det land du drömt så länge om, är det lite grann som att födas på nytt. Du kommer stå där som ett fån och inte ha någon aning om vart du ska vända dig eller hur du ska bete dig. Landskapet är annorlunda, maten är annorlunda, människorna är annorlunda. De sistnämna kanske inte ens talar samma språk som du. Vad i helvete har jag gett mig in på?, kommer du skriktänka inom dig i panik, både en och femtielva gånger. Du kommer undra om det inte var en himla korkad idé ändå, det här med att bege dig ut på äventyr.

Men du kommer övervinna dina rädslor fortare än du anar. Du kommer lära dig landets seder och bruk, upptäcka att köra på fel sida av vägen inte är så krångligt som det först verkar, uppskatta den konstiga maten, hänföras av den vackra naturen, den ena utsikten mer slående än den andra. Du kommer lära känna människorna på djupet, tala deras språk och anamma deras kultur helt och fullt. Du kommer träffa andra resenärer som både delar samma erfarenheter som du och som kan tillföra vidare perspektiv på din vistelse långt, långt borta. Med folk från världens alla hörn kommer du knyta tajta vänskapsband, förmodligen livslånga sådana.

Efter en tid noterar du hur du gradvis börjar förändras. Du kommer till insikt om att de förställningar du hade om världen inte är vattentäta. Du inser att det existerar lika många sätt att se på livets stora och små ting som det finns människor på jorden, att det faktiskt finns personer som tänker och resonerar annorlunda än du och de från dina hemtrakter. Vad som är essentiellt är dock att förstår att vi värdsmedborgare ändå är mer förenade i våra likheter än olika i som skiljer oss åt.

Att resa och upptäcka nya platser för någoting mer med sig än erfarenheter och livsinsikter, en bieffekt du kanske inte hade räknat med. Det ger mersmak. Helt plötsligt är landet du började ditt äventyr inte nog. Du vill upptäcka fler länder, nya städer, vackrare natur, lära känna människor från andra typer av kulturer. Mer, mer, mer. Du kan inte få nog. Du har blivit drabbad av det obotliga reseviruset. Och det har du inte det minsta emot.

Om du, som jag, har tagit steget och lämnat tryggheten hemma för att se vilket material du egentligen är hugget ur, stanna upp för en sekund eller tre och känn stoltheten över att du vågade. Sköljs över av alla intryck du hittills har erfarit och låt de för evigt ristas in innanför ditt pannben.

Om du fortfarande tvekar – snälla låt bli. Kasta dig över äventyret bara. Boka en biljett som kan realisera din drömresa, nu på momangen. Skulle det mot all förmodan gå åt skogen kan du ju alltid åka hem igen. En sak är i alla fall spiksäker.  Du kommer inte ångra dig.

Mmm… Marabou

20140623_104650

Häromdagen damp det ner ett paket i postlådan på 143 Newman Rd med mitt namn på. Inuti låg två stora Marabouchokladkakor! Det kom allt bra lägligt nu när förrådet mamma försedde mig med när hon kom ner har börjat sina. Jag tror inte att ni där borta i Sverige kan förstå lyckan i att hålla i en tingest som symboliserar hemma. Att det sedan smakar gudomligt gör ju inte saken sämre. Tack, tack, tusen tack, mormor!

Apropå

Tredje Moseboken 19:33, 34 B2000:

”Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv.”

2349543534_97e13c0701

När vardagslunket faller på

Jag gillar fredagskvällarna i min familj. Ofta har jag fixat något extra smarrigt till eftermiddagsfika. Inga läxor måste göras (för barnen då, själv har jag ju inte haft en enda läxa på över ett år). Ibland kommer Lina (en au pair från Tyskland som kom hit samtidigt som jag) över med sina ungar Liam och Braxie, ibland åker vi till stranden (ja, inte nu på vintern kanske), ibland har vi filmmaraton med popcorn i soffan. När värdpäronen kommer hem från jobbet är de fullständigt utpumpade efter en lång arbetsvecka men ändå lite extra glada, och utbrister ett efterlängtat ”TGIF” innan de korkar upp vinflaskan och häller upp ett glas till alla över arton år i hushållet (vilket har gjort mig än mer övertygad om att skaffa mig ett arbete som jag verkligen brinner för och inte har något emot att ägna mig åt, oavsett vilken dag i veckan eller tid på dygnet det är. Ett glas vitt för att fira in helgen är inte helt fel dock har jag upptäckt). Barnen duschar i en hiskelig fart i någon slags in-tvåla-skölj-ut-stafett, det gäller ju att spara på regnvattnet i tanken, och byter om till pyjamas i värmen framför den nytända brasan. Till middag blir det, som alla andra fredagar, pommes och nuggets med ketchup och barbequesås. Den som har varit extra duktig under veckan får äta på den scharlakansröda ”Star of the Week”-tallriken till allas applåder. Det pratas som veckan som har gått och vad som står på agendan i helgen medan vi vuxna (känns rätt så asnice att för en gångs skull tillhöra den kategorin) snyltar på barnens pommes, under deras högljudda, roade protester. Efter en tidig läggning för de fyra minsta i familjen plockar någon av oss upp telefonen och beställer hem hämtmat till de fyra äldsta, för mig blir det vanligtvis kycklinghamburgare med sötpotatispommes (sviiiiiingoda, nästan så det är värt att åka tillbaka till Nya Zeeland i framtiden ENBART för att mumsa på Burger Fuels kumara fries). Denna kulinariska måltid intas i soffan framför antingen American Idol, The Vioce Australia eller America’s got talent, beroende på vilket av programmen som körs för tillfället. Brett och min värdpappa Rich kommenterar allt och alla, på både gott och ont, medan min värdmamma Beccs slår till dem båda och fnittrandes säger att nu får det faktiskt räcka. Själv sitter jag där, sippandes på mitt vin och tänker att det här med vardag, det är allt inte så tokigt ändå.2013-12-25 07.26

Framtiden, då?

db9a44a5e50cd21d671d94bdceac2557På vägen hem från Raglan så brainstormade jag och Eve med Emma om vad hon ska göra när hon kommer hem till Sverige. Det var superroligt men skitsvårt och jag tror att hon kom i alla fall lite mer till insikt med vad hon vill ägna sitt liv åt. Det fick mig naturligtvis att fundera över hur livet kommer se ut när jag väl är hemma i Sverige igen (tre månader kvar nu – vem tusan kidnappade tiden?), inte utan ett litet stråk av panik i bröstet. Eller, panik har jag väl inte då jag sedan jag var fjorton år har vetat vad jag ” vill bli när jag är stor”. Och jag har en ganska bestämd idé om vad jag vill sysselsätta mig med i höst; ta de ströjobb jag kan komma över under hösten, hälsa på alla de härliga människor runt om i Europa och Sverige som jag har lärt känna här nere, skriva högskoleprovet ännu en gång och sedan söka in till läkarprogrammet inför VT15. Det är snarare den där lilla djävulska rösten inom mig som ifrågasätter och tvivlar på varenda plan jag gör upp inför framtiden. Som undrar om det jag vill för stunden verkligen kommer vara detsamma om ett halvår, om två år, om trettio år. Som suger in sig all övertygelse från sociala medier om att du ska leva livet medan du är ung – dock måste det gå till såhär och såhär och såhär (alltså NÄR ska vi sluta moralisera över varandras huvuden angående vad som är rätt och fel beslut att ta i livet?). Som ställer sig frågan om det inte är rätt korkat att kasta sig över en lång universitetsutbildning när det finns så många hörn av världen som fortfarande ligger outforskade, så många människor att knyta kontakter med, så många saker jag borde testa på innan jag tar tag i mitt liv ”på riktigt”. Och tänk om jag inte alls vill arbeta som läkare resten av livet? Tänk om det finns ett annat yrke som är bättre skräddarsytt för just mig, bara att jag inte har hittat det än?

Jag försöker ignorera den där rösten så mycket jag kan. Just nu ser jag faktiskt fram emot att få plugga igen (får i alla fall inte ångest av att öppna en faktabok längre, och det är ju alltid något), inte rå om någon annan än mig själv och leva studentliv med allt vad det innebär. Jag har inte övergivit mina drömmar om att tågluffa i Europa, säsongsarbeta i Alperna som skidlärare, gå ett år på någon folkhögsskolas musiklinje, driva eget företag, packpacka i Sydamerika, skriva en bok, bestiga Kilimanjaro osv. Långt ifrån. Men jag känner den högsta drömmen av alla pocka på min uppmärksamhet djupt inom mig på ett sätt som jag aldrig har känt förut. Det må låta klyschigt, men i framtiden vill jag göra en signifikant skillnad till det bättre för andra människor (typ arbeta i flyktingläger i Syrien eller ett provisoriskt sjukhus i södra Sudan). Läkaryrket kan erbjuda mig den möjligheten. Och då vägen dit är lång, känner jag att det nu äntligen är dags att sätta igång ”på riktigt”. Alla de där andra drömmarna finns ju kvar att realisera, antingen under tiden eller på ålderns kant. Man ska ju ha något att se fram emot också, right? 

C’est la vie

image12En sådan här månadsplanerare ska jag skaffa mig om jag någonsin får en vägg som jag inte vet vad jag ska göra av med. Jag tycker den är genialisk i all sin enkelhet, men så har jag ju också alltid haft en förkärlek till att skriva med krita på griffeltavlor (snacka om besvikelsen som infann sig när min lågstadieskola renoverades i andra klass och vi tvingades gå över till whiteboard) . Eller så är det bara mitt sunda förnuft som säger att detta faktiskt skulle kunna vara ett roligt (dvs. hållbart i mer än en vecka) sätt för en totalt oorganiserad jävel som mig att få lite mer struktur i vardagen.

 

Måndag igen

Tillbaka till vardagen efter en genommysig helg i Raglan blev det med besked i morse när klockan ringde 07.15. Sömnen har blivit lite lidande den senaste veckan så det var väl inte med det största leendet på läpparna som jag gick på morgonpasset. Dagen blev mer än okej i alla fall. Barnen var inte alltför oresonliga, jag satte nytt personligt rekord i back squat under förmiddagens CrossFit-pass och jag spenderade några timmar mitt på dagen med att göra ingenting utan att få ångest en enda gång. När eftermiddagens läxläsning var avklarad tog Seb mig i armen och drog med mig ut i lekstugan för att visa hur han gjort om den till en verkstad, där han behövde hjälp med att snickra ihop en hylla till sin lillebror av spillvirke som vi hittade i en hög lite avsides på gårdsplanen. Den där grabben är nog den mest händige och omtänksamme sjuåring jag känner. 20140623_162417

 

 

Ikväll lyssnar jag på Jason Diaktés (Timbuktu) sommarprat i P1. Intressanta erfarenheter och tankar om ett oerhört viktigt ämne. Jag tror Jason är min nya idol. Lyssna bums här.

Mot Raglan!

Väskan är packad och nu laddar jag upp inför en något annorlunda midsommarhelg i Raglan med mina goa tjejer. Ett eftermiddagspass kvar bara och sedan bär det iväg. Glad midsommar till er där hemma!1044947_10200212142521888_9155679_n
En bild från förra årets midsommar. Undrar om jag kan skrapa ihop lite blommor till en krans även i år?

Helgen som gick

20140614_125314
Vilken panghelg det har varit! i lördags tog jag en välbehövlig sovmorgon innan jag hämtade upp Evelina och Emma i Albany. Det vankades hike i Shakespears Park! Vi spatserade runt i säkert tre timmar, filosoferade om livet om vi brukar, slog oss ner vid en strand och käkade medhavd matsäck och njöt av solskenet. Det var riktigt roligt att visa ett par vänner från storstaden några av mina guldkorn här ute ”på vischan”.

På kvällen föreslog jag att vi skulle gå på bio och de andra var inte sena att haka på. The Fault in Our Stars var en helt okej film, om än något för sentimental för min smak. Sedan somnade jag tidigt för att förbereda mig på bästa sätt inför morgondagen…

… Då det vankades tävling i CrossFit! Det var vår klubb, CrossFit Hibiscus Coast, mot CrossFit Birkenhead i tre olika WODs (typ deltävlingar). Jag kan stolt säga att vi tog hem segern med råge. Själv slog jag några PB:n och fick verkligen kämpa emot kräkreflexten under sista WODen (en Chipper där bl.a, 40 äckligt jobbiga thrusters ingick…). Efteråt var jag sådär löjligt endorfinlycklig tills jag satte mig i sängen och skulle skypa med mamma och pappa. Jag fick byta ställning varannan minut eftersom mina muskler värkte något så fruktansvärt, haha. Tänk, för ett halvår sedan visste jag inte ens vad en ”clean” var och i söndags så gav jag allt jag hade i nybörjarklassen i min första Interbox, högljutt påhejad av alla andra från klubben. Något säger mig att detta inte var den sista.

IMG_20140615_160153

Nog om den här helgen. Nu blickar jag istället mot nästa. Evelina, Emma och jag ska få låna Evelinas värdmammas systers (måste väl bli hennes värdmoster då) sommarstuga i Raglan (surfparadiset på Nya Zeeland, vi får väl se hur det blir med den saken mitt i vintern…) fredagkväll till söndag eftermiddag. Vi tänker fira svensk midsommar där. Ja, det är en dag för sent men midsommar existerar inte i Nya Zeeland så vi får vackert jobba på under fredagen ändå och besides är det ju fortfarande midsommarafton i Sverige när vi firar på lördagen, så det så.Två jobbdagar med ungarna till bara (lääääääängtaaaaar ihjääääääl miiiiiiiig!)sen bär det av!