Kenzie nio år

20140705_151428[1]20140705_151705[1]20140705_162006[1]Förra veckan fyllde vackra, starka, omtänksamma, tempramentsfulla Kenzie nio år. Hon drog med alla sina kompisar till Clip and Climb, ett ställe där man kan testa på bergsklättring (och klättring på en himla massa andra udda sätt också för den delen) inomhus. Jag fick minsann också prova. Det var sjukt roligt, även om jag måste erkänna att det var lite läskigt att kasta sig ut  hals för våg och våga lita på att särkerhetslinan skulle fånga upp mig när jag väl nått toppen. Efteråt blev det kalas hemma med en tårta som hette duga, tillverkad av min värdmamma *tårtbakar bad ass* Beccs såklart. Ber om ursäkt för att bilderna inte är upprättade. Jag orkar helt enkelt inte försöka ändra det igen. Nu säger jag god natt!

Life isn’t about waiting for the storm to pass. It’s about learning to dance in the rain

SAM_3059Jag är förvirrad. Vet varken ut eller in. Snart åker jag hem, två evighetslånga månader kvar. Kan de inte gå fortare? Kan någon stanna tiden? Jag har inga känslor kvar. Ibland gör de ont i alla fall. Så fort jag får en ledig stund försöker jag göra någonting produktivt att vara stolt över. Varje gång slår jag mig själv bildligt talat redlös för att jag misslyckas. Tröttheten hotar att dränka mina ögon. Myrorna innanför skinnet gör mig tokig. Jag längtar efter resor och äventyr, på riktigt. När vänner bjuder in mig till helgens upptåg vågar jag inte lämna värdfamiljens trygga vrå. Ensamheten sluter sitt iskalla grepp om hjärtat mitt. Snälla, kan ni bara låta mig vara ifred? Jag är vuxen nu, kan klara mig själv. Mamma och pappa, kan jag få gråta ut på er axel?

För att våldtäkter är avskyvärda och nu är det fanimej dags för förändring

Det här tillhör inte det som normalt sätt publiceras på den här bloggjäveln om mitt liv som au pair på andra sidan jorden (jag undrar hur många gånger jag har skrivet de sista fyra orden förut, haha). Men jag kan inte få detta ur mitt huvud. Ni har säkert läst om det redan, och tycker att jag är tjatig och inte tillför någonting nytt till debatten. Det skiter jag fullständigt i. För det som sker är vidrigt och sättet vi ser på saken måste förändras nu, nu, nu. Helst igår. Ja, jag ska komma till saken.

Förra veckan uppmärksammade Zara Larsson (jo precis, hon som vann Talang som 11-åring) ett flygblad, som delades ut till festivalbesökare under Bråvallafestivalen 2014, från Ung Vänster. Men innan jag kommenterar den vill jag dela en lista på punkter som tjejer bör tänka på för att slippa bli våldtagna:

  • Klä dig inte för utmanade, tajt eller urringat – du vill ju inte sända ut fel signaler.
  • Gå aldrig hem ensam genom stan sent om natten. Ring en taxi.
  • Drick dig inte alltför full så att du inte hamnar i en situation där du inte har full kontroll.
  • Lär dig grundläggande självförsvar och vikten av att bära pepparspray och stilettklackar (bra att borra igenom fötter) under en utekväll.
  • Undvik ställen som du vet kan innebära en potentiell risk för våldtäkt, typ parken, bakgränden och den där klubben.

 

Inga konstigheter, eller hur? Den här listan checkar kvinnor av mentalt i huvudet mer eller mindre varje helg lördagskväll. Vi har alla sett den eller en liknande version och vi tycker att den är alldeles i sin ordning. Vettig och förnuftig vill vi till och med påstå. Här är då listan som Ung Vänster delade ut under årets Bråvallafestival:2014-07-02-1819_53b430e3ddf2b3205110b861

Reaktionerna som följde var många och högljudda. En av dem summerade all kritik tämligen heltäckande: ”Hur kan du dela något där det står ”…tips till killar för att inte våldta”? När det står ”killar” antyder det att det är alla killar. Långt ifrån alla killar våldtar (ungefär 4.5%). Detta brev antyder att alla killar är potentiella våldtäktsmän, annars skulle det inte stå som det gör. Det är kränkade och inte alls okej.”

Jag håller med ovanstående kommentarer helt och fullt. Det är långt ifrån alla män som våldtar. Och självklart är inte killar oförmögna att följa sin moraliska kompass, att påstå motsatsen är ett så skrattretande stenålderstänk att jag knappt finner ord. Och visst gjorde Ung Vänster en tabbe när de titulerade listan ”8 tips till killar – för att inte våldta” istället för ”8 tips till dig som finner dig så pass överdominerad en annan människa att du känner dig berättigad till dennes kropp utan samtycke – för att inte våldta”.

Men ovanstående person, och alla ni andra som tycker med hen, har inte insett vad det hela handlar om. Det handlar inte om att se på alla människor med penis som eventuella våldtäktsförövare.

Det handlar om att vi idag, 2014, fortfarande lever i en våldtäktskultur där offret skuldbeläggs minst lika mycket, om inte mer i vissa fall, som förövaren (”Men hon får väl skylla sig själv som drack sig så där full/bar en så kort kjol/gick hem sent om natten ensam – hon visste ju vad som skulle kunna hända”).  Varför detta argument håller när det gäller våldtäkt med inte när det kommer till rån (alltså, den gamle farbrodern viftade ju men plånboken alldeles för synligt när han skulle ta ut pengar ur bankautomaten, han praktiskt taget bad om att bli rånad), misshandel (han ville säkert bli nedslagen eftersom han gick ensam i den delen av stan så sent på natten, full var han också) eller liknande är mig fullständigt obegripligt.

Det handlar om att det fortfarande förekommer att våldtäktsoffer får frågan ”Hur kort var kjolen?” eller ”Hur mycket hade du egentligen druckit?” i polisförhör när de väl vågar anmäla.

Det handlar om att killar växer upp i en machokultur där sexuella trakasserier och objektifiering av kvinnokroppen är mer eller mindre allmänt accepterat (tänker t.ex. på alla glåpord jag och mina vänner har fått ropat till oss när vi går gatan fram och en bil med några ”sköna snubbar” svischar förbi och alla gånger vi fått kroppsdelar smekta/tryckta på klubbar utan någon form av förvarning över huvud taget), varför våldtäkt då enkelt kan tänkas bli nästa steg för somliga som inte har alla hjärnskruvar ordentligt åtdragna.

Det handlar om att det i på tok för många våldtäktsfall tvistas kring huruvida offret sa ”nej” eller gjorde motstånd tillräckligt tydligt för en fällande dom. Tänk om vi vänder på steken, och frågar oss om hon sa ”ja” istället? Inte det? Nej, men då var det väl kanske rätt så troligt att hon inte ville ha sex då.

Det handlar om att våldtäkter sker varenda dag i vårt svenska mest jävla jämställda land. Det sker bakom stängda dörrar. Det sker på din kompis fest. Det sker inne på skoltoaletten. Det sker lite överallt, och vi tittar mest genom fingrarna och rycker på axlarna. En tjej vid namn Madeleine Ahlström (en av mina främsta förebilder, trots att jag aldrig har träffat henne) bad sina läsare att skicka in sina berättelser om sexuella övergrepp. Hon publicerade dem allihop, 31 A4-sidor närmare bestämt, i följetongen ”Detta händer”. Läs och ta del av de här tjejernas skam och förnedring som de får leva med varenda dag.

Det handlar om att vi fokuserar på att lära tjejer självförsvar och vikten av att bära pepparspray i väskan, och föreslår det briljanta förslaget att öka polispatrulleringen sena helgnätter för att minsta antalet våldtäkter (att majoriteten av våldtäkter sker bakom stängda dörrar i ett hus som antingen tillhör offret, förövaren eller någon bekant till de båda, är en annan femma), istället för att försöka förändra de här killarnas syn på kvinnor redan innan våldtäkten begås.

Allt det här ville Ung Vänster belysa med sin satiriska lista, och jag att tycker de lyckades grymt bra. Jag är av den meningen att det bästa sättet att få bukt med våldtäktsproblematiken är att aktivt jobba mot ett mer jämställds samhälle, där kvinnokroppen inte behandlas som en egendom att göra vad fan som helst med och där männen ska slippa känna press från ett machoideal att objektifiera kvinnor, snarare än att lära tjejer karatesparkar. För jag ska kunna spatsera gatan fram genom staden mitt i natten, spritt språngande naken och stupfull, utan att någon anser sig ha rätt att ta sig några som helst friheter vad gäller min kropp. Punkt.

Ät som en kiwi #2

Det finns några livsmedel och maträtter som är typiskt nya zeeländska, vissa mer eller mindre aptitliga:

s_marmite_sMarmite: Jästextrakt som breds i ett tunt lager på frukostmackan. Ser ut, luktar och smakar som tjära. Mums filibabba. Not. Mina smaklökar har fått ärr för livet.

Hardy-Kiwi-Comparison-3Kiwi: Det finns tre olika sorters kiwi; kiwifågeln som är Nya Zeelands nationalfågel och fridlyst sedan många år tillbaka, kiwi som beteckning för en ny zeeländare och sedan finns ju såklart kiwin som vi alla känner till även därhemma, nämligen frukten, som mestadels odlas i södra delen av Nordön. Det finns både gul och grön, i alla storlekar och kostar en sisådär tjuga kilot. Vidare kan du köpa kiwivin, kiwisylt, kiwichutney, torkad kiwifrukt, kiwichoklad… Never-ending-story det där. Att inte glömma bort heller är kiwibäret, som slår alla andra sorters kiwi med hästlängder i min mening!

mintMint: Mintsås till söndagssteken och mintblad i salladen, kiwis är ett stort fan av att minta upp de flesta maträtter. Priset togs ändå när jag blev serverad ärtor med mintsmak, som tydligen kan köpas frysta i mataffären. Örk var bara förnamnet.

salt-vinegar-render.cache-300x520-crop-widthVinäger: Vinägerchips, vinägerriskakor, vinägerkex, vinägerdressing, vinäger, vinäger. Kiwis älskar vinäger, i allt, på allt, till allt.

Feijoas_03Feijoas: En grön frukt som man antingen älskar eller hatar. CJ (mellanpojken i min familj), som tillhör den första kategorin, slukar typ tjugo stycken på raken inom loppet av två röda. God att göra sylt, chutney eller paj på.

Spin Mush Crustless Quich wedgeQuiche: Paj utan pajskal, alltså en slags tjock omelett med mjöl i äggstanningen, som fylls med i princip vad som helst. Slurp!

tumblr_m9boggTv1b1rehqtto1_400Pavlova: Det råder stora stridigheter angående vilken nation som är upphovsmakaren till denna marängdessert, Australien eller Nya Zeeland. Eftersom jag numer betraktar mig själv som i alla fall halvt kiwi så håller jag på den senare! Den här efterrätten har jag faktiskt inte prövat än, men än finns tid kvar innan jag åker hem.

photo[4]Pineapple lumps: Kiwis favoritgodis, tänk er skumbanan fast skumanannas doppas i choklad. Ingen höjdare om du frågar mig.

Hokey Pokey: Koka socker och sirap och häll på bakpulver så får du se på grejer! En slags knäckaktig karamell som smakar supergott, som det är eller i kakor, glass (mums!) eller som på bilden ovan, täckt i choklad.

lovely-package-l-and-pL&P: Läsk med smak av citron, gjort av mineralvatten från Paeroa. Lite pommacaktig i smaken, fast sötare. Testa gärna L&P-chokladen när du ändå är igång. Det här är lite svårt att förklara, men den ”poppar” som ett fyrverkeri i munnen. En mycket speciell upplevelse som du inte vill vara utan.

Food-on-a-barbecue-001Barbeque: Varken ett livsmedel eller ens en maträtt, men det finns ingenting som är mer kiwi än att bjuda över grannar och vänner på barbeque en sommarkväll. Mängder av olika kött och korv grillas och serveras i bufféanda tillsammans med exempelvis ägg- och potatissallad, vitlöksbröd, en stor grönsallad, cole slaw, öl och vin. Gärna knytkalas så det blir lite av varje. Alla tummar upp!

Ät som en kiwi

Det är inte särskilt mycket som skiljer den svenska matkulturen från den nya zeeländska, jag menar båda är västländer som har möjlighet att importera in de livsmedel som inte finns året runt osv. Men självklart finns det saker som vi inte har gemensamt när det kommer till mat också.

I Nya Zeeland är barbequekulturen väldigt stor, ja, nästintill helig, under sommarhalvåret. Färska, inhemska jordgubbar kalasas det på under julhelgen och nu under ”vintern” (femton grader varmt även om det regnar och blåser kallar jag inte direkt vinterväder) värmer vi vår familj oss med en gudomligt god pumpa-och baconsoppa om söndagskvällarna. Det finns två ledord inom den nya zeeländska matkulturen och de är avslappnat och enkelt. Jag älskar att det inte är så himla komplicerat och pretentiöst att bjuda över vänner på middag här. Alla hjälps åt med både matlagning och disk och aldrig någonsin stressar någon upp sig över att maten inte är vid utsagd tid. En gång frågade jag mina värdföräldrar när gästerna förväntades anlända (de hade några vänner som skulle komma över på grillkväll en lördag) och de tittade mest oförstående på mig innan de sade ”någon gång i eftermiddag”.

Eftersom Nya Zeeland odlar de flesta grödor själv (vissa saker importeras från Australien och Pacific Islands) så smakar frukt och grönsaker tio gånger mer än vad de gör hemma. Detsamma gäller i princip all köttproduktion (det finns åtta gånger fler får än människor på Nya Zeeland och det går kor i ungefär varenda hage), vilket gör att priset på nötfärs och oxfilé motsvarar blandfärs och fläskkarré i Sverige.

Någonting jag inte riktigt tycker om med den nya zeeländska matkulturen är sättet de äter på. Frukost är en bit rostat bröd på springande fot samtidigt som alla andra saker som måste hinnas med på morgonen fixas. Lunch? Räknas riskakor med ost? Mellanmål (morning tea och afternoon tea) är mest för barnen och då i form av en massa snacks som chips och kakor eller frukt. Middagen är i nio fall av tio är en lagad måltid med ”riktig mat”, men nästan alla au pairer som jag har lärt känna här nere bor i familjer där barnen äter middag före de vuxna (jag tror min familj är ett av få undantag där alla i familjen sitter ner tillsammans) och aldrig, aldrig att någon skulle få för sig att sitta kvar vid bordet för att ”smälta maten” när de har ätit upp (det anses snarare oförskämt).

Lite annorlunda från europeiska vanor, eller vad säger ni?

Tänd ett ljus och låt det brinna

Tack gode gud för internet säger jag bara. Förra veckan har jag följt politikerveckan i Almedalen med stort intresse, trots jag känner mig rätt så avskärmad för tillfället från det som händer därhemma när jag befinner mig så långt bort. Är det bara jag eller känns det inte som om det är ett extra spännande valår i år? Är det bara jag eller känns det inte som om svensk politik har fått ett nytt uppsving och lockar till engagemang mer än vad den gjort på bra länge?

Som vanligt var det en himla massa prat om stadsbudgetar, huruvida ROT-avdraget ska skrotas eller inte och pajkastning från den ena politikern till den andra. Men i år tycker jag mig se en sida av politiken som i alla fall jag saknade föregående valår; nämligen den ideologiska. Det diskuteras och resoneras och argumenteras och visioneras som aldrig för om hur vi skall gå tillväga för att skapa det bästa välfärdssamhället, utan att dra upp detaljer ur Socialdemokraternas skuggbudget från förrförra året (dåligt exempel kanske men jag tror ni hajar). Och det, mina vänner, tycker jag bådar väldigt gott inför framtiden. Det är förändring i görningen, big time.

Två månader återstår till den 21 september (samma datum som jag lämnar Nya Zeeland för övrigt) och jag ser fram emot att följa valspruten vi har framför oss, även om jag är begränsad till att vara åskådare bakom min datorskärm.

Note to self: Beställ röstkort nu på momangen Rebecka, innan du glömmer av det igen.SAM_2144

Find time for the things that make you feel happy to be alive.

Hallå, hallå! Det var nästan en vecka sedan ni såg något från mig här, men nu är jag på banan igen! Våra grannar Len och Lesley är med i en organisation (jag glömmer alltid namnet, någon som vet?) där resenärer kan få gratis mat och husrum i utbyte mot arbete hemma hos folk som bor på landsbygden i Nya Zeeland, och i förra veckan tog de med sig ett franskt par från Paris på besök hemma hos familjen Coggins. De här prickarna var inte vilka som helst, de jobbade nämligen som lärare på en cirkusskola när de inte reser runt i Nya Zeeland. Barnen blev överförtjusta förstås, när killen började jonglera med både händer och fötter, men blev helt i extas när de fick se vilka konster de kunde göra med ballonger! Alla ungarna fick välja varsitt djur, på bilderna ser ni Seb’s bläckfisk och CJ’s spindel, och jag fick en blommhatt att bära på huvudet minsann. Paret blev tillfrågade av min värdmamma dirre att komma tillbaka till Kenzies födelsedags tre dagar senare. En lite annorlunda eftermiddag sådär dagarna innan vinterlovet.20140702_163937 20140702_163957

It’s okay to lose yourself for a little while. In books, in music, in art. Let yourself get lost.

Efter träningspasset i onsdags när jag skulle backa ut från parkeringen, knackade en äldre man, Ian, från CrossFit-klubben på förarrutan och deklarerade att jag hade ett väldigt, väldigt platt bakdäck på högre sida. Suck. Öppnade bagageluckan och hittade skiftnyckeln men letade förgäves efter en domkraft. Dubbelsuck. Som tur var lät Ian mig låna hans domkraft (ja, han bytte hela däcket åt mig faktiskt) så reservhjulet kunde åka på. Efter ett otroligt tacksamt ”tack!” till Ian så krypkörde jag till närmaste verkstad, fortfarande rödflammig i ansiktet och med träningskläderna full av krita, och fick det punkterade däcket lagat för $25 innan jag körde hem och tog en efterlängtad dusch.20140625_103908Ja, och så gick det alltså till när Rebecka råkade ut för punktering en onsdagsförmiddag i juni i Nya Zeeland.

Note to self: Se alltid till att ha en domkraft i bilen. Du vet aldrig när du får punka knappt tio minuter från där du bor.