Sådana där dagar

SAM_1292Idag är en sådan där dag då jag går omkring och är irriterad över allt och ingenting. Mitt hår är för elektriskt, bilen för varm, mina fötter för svettiga, hemlängtan för stark, mitt rum för klaustrofobiskt, barnen för högljudda, väntan på min kopp te på detta café för lång. Jag undrar varför vissa dagar är sådana?

Allt detta är ingen dröm

Alla eftermiddagar med ungarna, utbrott för minsta lilla sak, rugbymatcher i trädgården, play dates, fredagskvällar med ett glas vin och hämtmat i soffan tillsammans med mina värdföräldrar, tjat om tandborstning, godnattsagor, kramar, slagsmål i bilen, skratt, alla gånger jag inte ens kan få gå på toa i fred utan att ha en unge ivrigt bankandes på andra sidan dörren, middagar i det övervarma köket och barbeques med grannarna.

Alla svettiga crossfitpass, löprundor längs Orewa Beach och hikes i diverse häpnadsväckande vackra regionalparker.

Alla utekvällar i viadukten, födelsedagsmiddagar, biobesök på Event Cinemas, FIKOR och allt prat om nyvunna upplevelser och erfarenheter med andra au pairer.

Alla roadtrips, hostelfrukostar, festivaler, bussfärder, långresor och fantastiskt givande möten med främmande människor från hela världen.

Alla glada leenden, hälsningar på gatan, småprat med kassörskorna i varje affär och all otrolig hjälpsamhet. Hela ”sweet as”-mentaliteten som är så typisk för kiwis och som jag har kommit att älska så högt.

Allt detta är ingen himla dröm. Det är på riktigt. Sker i detta nu. Live.

För tillfället är detta din verklighet. Minns det när du sitter uppkrupen i soffan framför Idol eller klagar över Skånetrafikens inställda tåg i snökaoset hemma i Sverige, Rebecka. Inse att du faktiskt upplevde det här superåret på riktigt. Det var ingen dröm. Det är ingen dröm. Det är en högst aktuell realitet som för alltid kommer att ha en alldeles särskild plats i ditt hjärta. Du får gärna titta tillbaka och anse att livet här var fullständigt annorlunda, fantastiskt och magiskt på alla sätt och vis. Men en dröm? Nej, det är det sannerligen inte.SAM_5307

Man in the mirror

Livet i Nya Zeeland har för mig varit som att leva i en bubbla. En mestadels häpnadsväckande, sprudlande glad badboll som kastats runt på stekande badstränder, svettiga bussar, löjligt vackra vyer och in i främmande människors varma hem. Det har varit fullkomligt underbart att leva så isolerat från omvärlden med enbart mitt självförverkligande i fokus. Men nu pockar mitt samvete undermedvetet på min näthinna. Det är dags att vakna upp ur sagodrömmen och blicka ut mot verkligheten. Folkmord i Irak. Valspurt inför den 14 september. 8 % av Sveriges skolelever är mobbade. Fortsatta stridigheter i Gaza. Sexuellt våld. Inbördeskrig i Syrien. Homofobi och bristande rättigheter för HBTQ-personer. Militära insatser i Ukraina. Kvinnohat. Gud vet som pågår i Nordkorea. Rasism.

Mina ögon tåras, mitt hjärta blöder, min ilska över människors val av att leva i ignorans och förnekelse, av att avsäga sig sitt ansvar som världsmedborgare genom att uppgivet rycka på axlarna och slå över till en annan kanal, vet inga gränser osv. Men mest är jag upprörd över att vi i den allra mest privilegierade delen av världen mår så pass psykiskt dåligt som vi gör (och det kryper ner i åldrarna). När vi skulle kunna må så himla mycket bättre. Fan alltså, vänner, det är dags att göra något åt den här sörjan en gång för alla.  Det startar, som Michael Jackson sjöng: med människan i spegeln. Med mig. Med dig. Med oss. Våga berätta för någon att du mår skit. Lita på din magkänsla och fråga den där tystlåtna/högljudda/framgångsrika/utstötta/gamla/unga människan hur hen egentligen mår. Flera gånger kan behövas innan du får ett sanningsenligt svar.

Idag startade skådespelerskan Cecilia Forss och regissören Paul Jerndal en kampanj om psykisk ohälsa under hashtagen #otillräcklig. Ett alldeles fantastiskt initiativ tycker jag. Ju fler vi är som vågar lyfta detta tabubelagda ämne, desto större chans har vi att en vacker dag kunna gå rakryggade och vara stolta över våra liv fast det inte är rosenskimrande perfekt à la smickrande filter på Instagram. För ett mer öppensinnat samhälle som inte vänder bort blicken för det svaga och det olustiga. Är någon med mig?tumblr_lr4fc32kxp1r2jp8po1_500_large

Ambivalens

SAM_5163
Vackra Milford Sound, från mammas och min resa runt sydön.

Jag är så jävla färdig med det här. Au pair-livet alltså.

Samtidigt känner jag hur våndan inför att återvända hem börjar smyga sig på. Ikväll är den nästan överväldigande. Jag är livrädd inför att bli den person jag var när jag först landade i Nya Zeeland. Jag tänker att i Sverige förmodar alla att jag ska vara på ett visst sätt, och fruktar därför deras besvikelse när det går upp för dem att jag är inte är den personen längre. Eller mest fruktar jag väl att jag ska tvinga mig själv till att försöka vara den prestationssuktande, falska, miserabla Rebecka jag än gång var, för att leva upp till de där jävla förväntningarna, när så inte alls är fallet. Jag har erhållit så mycket självinsikt här nere. Jag är så mycket gladare inombords. Jag är så mycket mer på det klara med hur jag fungerar som person (och det är det jag är så rädd att folk inte ska hålla med om, att det är rätt att vara såhär som person eller inte). Jag övertygad om att jag faktiskt kanske duger som jag är ändå. Och herre min gud vad jag är rädd för att den känslan ska försvinna under resan hem.

Min vardag är på sätt och vis ändå oerhört stabil här nere. Hemma vet jag inte riktigt vad som väntar. Det kan ju bli asfantastiskt och fullkomligt underbart (det är så jag föreställer mig det i de stunder då jag överröses med positiva känslor inför min hemfärd). Men det kan också bli fullkomligt pannkaka. Denna ständiga ambivalens. Kan inte du bara ta och försvinna?

Fasaden

Jag väljer att spinna vidare lite grann på inlägget förra tisdagen med en text jag skrev i tvåan på gymnasiet, under en period då ångesten över att inte duga och pressen på att aldrig misslyckas satt som tunga hantlar på mina axlar. Någon tyckte jag var modig som valde att ”lämna ut mig” om något högst personligt så som jag gjorde. Det kanske jag var. Jag vet inte. Jag vet bara att vi måste våga prata om prestationsångest, stress och självförakt på ett annat sätt än ”Fem vattentäta tips för ett lugnare och mer harmoniskt liv”-liknande artiklar i Aftonbladet. Att så många, kanske främst unga tjejer, tvivlar på sig själv som människa och aldrig vågar visa sin sanna personlighet i rädsla för att inte duga är inget som vi kan skratta bort med en handviftning som ”i-landsproblem på sin mest banala nivå”. Om jag kan hjälpa någon annan att se att hen inte är ensam, att det finns fler som trampar runt i det där prestationsträsket och gömmer sig bakom ett glatt leende dagarna i ända, så är det värt varenda liten stavelse, alla gånger.

Söndag den 25 mars 2012

 

Tacksam är jag för varje ny morgondag. Stolt över att få vakna upp till fantastisk värld där möjligheterna ser inga gränser. Mina drömmar och visioner om den tillvaro jag har bestämt mig för att ha i mitt liv, är de tankar som väcker mig ur min (icke) harmoniska sömn.

Ändå. Målar. Jag. På. Den. Så. Väl. Inövade. Fasaden. Och. Det. Falska. Leendet. Varje. Dag. De säger till omgivningen att jag är en normal, välmående människa som är tillfreds med livet. Fasaden är en så enkel flyktväg, för den fungerar i alla väder. Vem kan väl påstå att en skrattande person med humorn på det rätta stället mår uselt inombords? Nej, ingen kan ju det.

Min äckliga fasad, som jag skattar så ofantligt högt. För vem vore jag utan min integritet, utan de belåsta tankar och känslor som endast jag känner till, utan mitt hemliga, innersta väsen som jag aldrig delar med någon?

Utlämnad, avklädd från topp till tå, med alla mina hundratals brister och skavanker. Nej, så kan vi absolut inte ha det.

Alla emotionella ögonblick från den senaste tiden kommer upp till ytan nu. Jag visste väl att väggarna av undanstoppning och förnekelse inte skulle stå emot trycket från mitt klagande hjärta hur länge som helst. Jag är på väg att brista, klyvas mitt itu. Behovet av att få lätta på detta tryck ökar för varje sekund. Jag är fast i ett ekorrhjul där jag ständigt tvingar mig själv att öka farten. Jag får inte lov att vända på nacken titta bakåt, för om jag gör det kommer jag garanterat att göra ett gigantiskt, känsloladdat magplask av alla de minnen som då hinner ikapp mig. Jag får inte heller lov att stiga av och börja om från början, för vad för sorts misslyckas varelse skulle jag inte då vara?

Låter det här osammanhängande på något vis? Bra, det är det som är meningen. Det är ännu ett försök till att upprätthålla den äckliga fasaden. Genom att förbrylla dig med lösryckta ord och fraser, som ger en hint om mitt reella meddelande, upprätthåller jag min mask ytterliggare en tid.

Trots allt, går jag och lägger mig med ett hoppfullt hjärta inför morgondagen. Kanske kommer imorgon att vara den dag då jag äntligen sänker garden och blommar ut i ett alldeles äkta leende. Tveksamt.

Men kanske.

I mitt huvud

20140808_21163620140810_134826 Två bilder från i helgen: bio i fredagskväll med ett gäng goa au pairer i Albany Mall. Plus för gott sällskap, minus för halvkass B-action med på tok för många stereotyper för min smak (ja, vi såg Hercules). Ovan ser ni mig, svettig och finnig som en annan fjortonåring med med den blåaste nyansen jag någonsin sett mina ögon anta, en aning lost ute på löpspåret i Okura.

Hey readers!

Måndag. Igen. Fem veckor och sex dagar innan jag lämnar världens vackraste land. HJÄLP! Har skrivit en lista med alls som måste fixas innan avfärd. Hittills har jag inte prickat av en enda sak. Tur att jag är född optimist. Tiden går alldeles för snabbt. Jag hinner inte reflektera. Dödstrött är jag också (varför skriver jag alltid det här?). Så himla tacksam för allt jag får se och vara med om. Längtar ihjäl mig efter svensk frukost. Vill skriva tills fingrarna blöder. Undrar vad CJ önskar sig i födelsedagspresent? Måste ta bort det där avskavda nagellacket snart innan jag börjar få konstiga blickar. Och brevrösta. I eftermiddags spelade jag rugby med barnen och en främmande hund. Den var söt och lurvig. Tack och godnatt.

En torsdagslista

SAM_5343Min fina mamma och jag, sista dagen tillsammans innan hon satte dig på planet hem till Sverige.


Jag heter Rebecka Kristina Wahlgren
Jag är för tillfället trött som ett halvt ålderdomshem efter en arbetsdag som började klockan 7.30 och nu kl. 21.39 fortfarande är igång (hade visserligen ett par timmars paus mitt på dagen så min värdmamma slutade tidigare än väntat) medan jag väntar på att mina värdföräldrar ska komma hem från en middag ute med vänner. *Älskar när ungarna är sjuka*
Jag är bra på att känna av stämningen när jag kliver in i ett rum. Kan på två röda säga om människorna i rummet är arga, upprymda, ledsna, lyckliga, trötta…
Jag tycker jävligt mycket, om allt och ingenting
Jag är dålig på att våga säga mina åsikter bland människor jag inte känner så väl eller på förhand vet inte håller med mig.
Jag läser Golden Blood av Melissa Pearl
Jag gillar känslan av att vara fri att göra mina egna misstag
Jag sjunger jämt och ständigt, gärna Disney (”Stop singing, Rebecka, it’s annoying!”)
Jag älskar att resa (vore ju tragiskt annars), se nya ställen, träffa nya människor. Älskar det.
Jag är inte speciellt bra på att göra saker med en gång, vilket innebär att jag måste stressa som en tok för att hinna med allting jag ”måste” i slutändan. Så himla korkat. Hade varit smart om jag hade kunnat ändra på det beteendet innan jag börjar på universitetet.
Jag föredrar ett givande samtal med en intressant person om typ meningen med livet än en utgång *UNZUNZ*, alla gånger.
Jag tycker om känslan av att komma hem till min värdfamilj efter att ha varit iväg på äventyr i världens vackraste land.
Jag är beroende av träning i alla dess former (helst CrossFit) utom möjligtvis konditionsmaskiner på gym, alla dagar i veckan, alla tider på dygnet
Jag har på mig min vanliga arbetsuniform, joggingbrallor, t-shirt och hoodie
Jag dricker vatten och te, tycker inte riktigt att något annat smakar lika bra.
Jag lyssnar på ALLT, favoriten just nu är ”I’m a mess” av Ed Sheeran
Jag blir arg på människors intolerans för det som är annorlunda.
Jag blir rädd av tanken på att jag kanske aldrig riktigt kommer kunna släppa känslan av att inte vara bra nog, oavsett vad det gället
Jag är pinsamt dålig på att höra av mig till människor i min närhet. Vad som är pinsamt egentligen är väl att folk tror att jag inte bryr mig, vilket inte alls är sant. Jag är bara fullständigt nöjd att spendera en hel fredagskväll med ingen annan än mig själv som sällskap ibland.
Jag är uppväxt i en liten skithåla i norra Skåne tillsammans men mamma, pappa, lillasyster och lillebror i äkta svensson-anda. Och för det är jag så himla tacksam.

Lista härifrån.

Glenfield night market

I söndags kväll följde jag med grannarna Lynn och Lesley och deras inneboende (kinesiskan Sydney som reser runt i Nya Zeeland i ett år) till Glenfield Night Market. En mat- och prylmarknad med en massa knäppa och goda saker. Friterade spiralpotatisar på pinne, hur låter det?SAM_6379 SAM_6380 SAM_6382 SAM_6385 SAM_6389 SAM_6374SAM_6390 SAM_6394
Var tvungen att ta en närbild av 5 kg-burken med nutella…SAM_6396
SAM_6398
Sydney var överlycklig när hon fick smaka sin första våffla någonsin.SAM_6405
Haha, WTF? Skyller på att jag kommit hem från Rarotonga kl. 04.30 samma morgon.SAM_6407
Stenungsbakad pizza (glutenfritt alternativ tillgänglig såklart) på rullande hjul, jag älskar’t!SAM_6409 SAM_6414 SAM_6416 SAM_6418
Ekologisk blåbärs- och kokosgräddegelato på pinne med choklad och kokosflingor som topping, mumma!SAM_6433
Ett berg av krimskrams.

För en marknadsnörd som mig var det här en superkväll!

Om att gradera sitt människovärde efter sina prestationer

Sedan jag föddes har jag varit en person som aldrig nöjer sig med att göra någonting halvdant (förutom att städa mitt rum då kanske *hör mamma hosta i bakhuvudet*). Allting måste vara perfekt, in i minsta detalj, innan resultatet kan visas upp för omvärlden. Jag är en sådan där jobbig jävel som gick ut gymnasiet med MVG i alla ämnen utom ett, som var ett VG. Jag är ansvarsfull, visar hänsyn och uppträder alltid med samma lugn och saklighet. Jag tackar ja till i princip alla möjligheter jag anser intressanta, och det har gett mig spännande jobberbjudanden och lärorika erfarenheter från människor i främmande länder. Jag är en sådan där som hela tiden har ett projekt på gång, jämt på språng någonstans, har alltid steget inriktat mot nästa mål. Jag möter varje människa jag träffar med ett leende, under alla omständigheter villig att hjälpa till i den mån jag kan.

Du är så himla duktig, Rebecka. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra just den frasen. Varje gång jag hör de orden biter jag ihop käkarna hårt för att inte skrika rakt ut. Ja, jag är himla duktig. Det är en del av min personlighet. Vad ingen verkar förstå är att det har ett pris. Ett pris som i min mening är alldeles på tok för högt.

Jag är en obotlig perfektionist i allt jag gör och slår mig själv imaginärt gul och blå vid minsta lilla misstag (jag undrar just hur många gånger jag har legat sömnlös eftersom jag falerat, åter igen, med att kunna bocka av varenda liten punkt på min ständiga ”att göra-lista”). Min prestationsångest gör sig påmind i varje moment av min vardag, vare sig det gäller att leverera på en avgörande examen i skolan eller att välja ”rätt” film inför en kväll hemma med kompisar. Den skriker åt mig att ingenting jag gör någonsin kommer vara bra nog. Det enda jag gjorde när alla andra hyllade mitt beundransvärda slutbetyg var att hatiskt stirra på det där VG:t och förbanna mig själv för att ha sabbat något som jag borde ha klarat av. Jag vågar aldrig sänka garden och slappna av fullt ut, i oro för att tappa fokus från mitt mål. Jag är livrädd för att få kritik (antalet riktiga utskällningar jag har fått i mitt liv kan jag räkna på mina fem fingrar) och gör därför allt som står i min makt att inte uppröra människor i min närhet. Jag vågar inte säga min åsikt högt om saker jag tycker är viktiga eftersom jag inte är säker på om personerna jag pratar med håller med mig. Konflikter skrämmer mig till döds och därför försöker jag alltid släta över situationer (*GLATT LEENDE, ALLT ÄT FRID OCH FRÖJD, TIHIHIHI, BLINKGUBBE ;)*) som jag egentligen inte alls är okej med. Tanken på att det potentiellt finns någon människa där ute som tar illa upp över mina livsval får mig att må illa. Eftersom jag inte kan hantera ångesten som följer om jag gör en annan människa besviken genom att säga nej, pressar jag istället mig själv med ett taggbeklätt spö tills jag kollapsar med bruten ryggrad och sprutande tårkanaler i en liten, ynklig hög på badrumsmattan. Inte för att jag någonsin skulle låta någon annan se de stunderna. Det ingår inte i konceptet att vara ”himla duktig”. Inte ens de som står mig närmast har sett mig i mina värsta ögonblick. Särskilt inte dem.

”Du är så himla duktig, Rebecka.” Mhm. De skulle bara veta.

Innan jag lämnade Sverige var det här min verklighet, alla dygnets vakna timmar. Prestationsångesten över att aldrig duga, att ingenting jag gjorde var bra nog var skrämmande påtaglig. Det är den fortfarande vissa stunder, men de senaste månaderna har jag börjat se antydningar till en förbättring. Jag börjar inse att livet inte är gjort för att tvinga sig själv igenom ännu en dag av omöjligt många måsten och imaginära krav på hur jag som vit, västerländsk medelklasstjej förväntas vara. Att andra människor faktiskt inte bryr sig så himla mycket om vad jag väljer att göra med mitt liv. Jag är inte mina prestationer. Jag är min själ. Och den själen är minsann rätt så jäkla asball. Även om jag inte lyckas med precis allting jag tar mig för. Livet är till för att levas, och jag har friheten att utforma mina dagar hur fanken jag vill utan en massa pekpinnar om vad som är rätt och fel. Jag försöker påminna mig själv om det här varje gång min hjärna går i tankebanor som jag har beskrivit i det tredje stycket. Jag trillar dit nu och då, det gör jag, men jag känner på mig att jag äntligen är på väg i rätt riktigt. Mot ett liv där jag uppmuntrar mig själv att inte vara så himla duktig hela tiden.

Jag skriver inte det här för att få sympatiska kommentarer eller hurrarop för att jag inte längre ser på mig själv med absurt orealistiska ögon. Jag skriver det här för att belysa ett problem som börjar bli mer regel än undantag i vårt samhälle, och som kryper allt längre ner i åldrarna. Den här texten är till alla er som ännu ligger och kämpar i prestationsträsket. Ni som vaknar upp dödströtta varje morgon, med en molande huvudvärk för att ni måste uppbringa ännu ett glättigt leende inför människor som aldrig kommer förstå hur det är att leva med sig själv som hänsynslös slavdrivare. Jag vet av egen erfarenhet att det spelar ingen roll hur många gånger andra säger åt er att ni duger precis som ni är, att ni inte måste vara så himla perfekta hela tiden. Ni kommer inte ta till er budskapet förrän ni är redo att lyssna. För mig var det enda sättet att lämna all press där hemma, komma till ett ställe där det inte ställdes några mer krav på mig än att vara en god förebild för ”mina” ungar och samtidigt ha kul under tiden, för att inse att mitt liv inte är över för att jag fått VG+ på ett prov och att mitt människovärde inte ligger i mina prestationer. Vad som krävs för er, kan bara ni själva tala om. Men kom ihåg en sak, ni är sannerligen inte ensamma.