Om att gradera sitt människovärde efter sina prestationer

Sedan jag föddes har jag varit en person som aldrig nöjer sig med att göra någonting halvdant (förutom att städa mitt rum då kanske *hör mamma hosta i bakhuvudet*). Allting måste vara perfekt, in i minsta detalj, innan resultatet kan visas upp för omvärlden. Jag är en sådan där jobbig jävel som gick ut gymnasiet med MVG i alla ämnen utom ett, som var ett VG. Jag är ansvarsfull, visar hänsyn och uppträder alltid med samma lugn och saklighet. Jag tackar ja till i princip alla möjligheter jag anser intressanta, och det har gett mig spännande jobberbjudanden och lärorika erfarenheter från människor i främmande länder. Jag är en sådan där som hela tiden har ett projekt på gång, jämt på språng någonstans, har alltid steget inriktat mot nästa mål. Jag möter varje människa jag träffar med ett leende, under alla omständigheter villig att hjälpa till i den mån jag kan.

Du är så himla duktig, Rebecka. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra just den frasen. Varje gång jag hör de orden biter jag ihop käkarna hårt för att inte skrika rakt ut. Ja, jag är himla duktig. Det är en del av min personlighet. Vad ingen verkar förstå är att det har ett pris. Ett pris som i min mening är alldeles på tok för högt.

Jag är en obotlig perfektionist i allt jag gör och slår mig själv imaginärt gul och blå vid minsta lilla misstag (jag undrar just hur många gånger jag har legat sömnlös eftersom jag falerat, åter igen, med att kunna bocka av varenda liten punkt på min ständiga ”att göra-lista”). Min prestationsångest gör sig påmind i varje moment av min vardag, vare sig det gäller att leverera på en avgörande examen i skolan eller att välja ”rätt” film inför en kväll hemma med kompisar. Den skriker åt mig att ingenting jag gör någonsin kommer vara bra nog. Det enda jag gjorde när alla andra hyllade mitt beundransvärda slutbetyg var att hatiskt stirra på det där VG:t och förbanna mig själv för att ha sabbat något som jag borde ha klarat av. Jag vågar aldrig sänka garden och slappna av fullt ut, i oro för att tappa fokus från mitt mål. Jag är livrädd för att få kritik (antalet riktiga utskällningar jag har fått i mitt liv kan jag räkna på mina fem fingrar) och gör därför allt som står i min makt att inte uppröra människor i min närhet. Jag vågar inte säga min åsikt högt om saker jag tycker är viktiga eftersom jag inte är säker på om personerna jag pratar med håller med mig. Konflikter skrämmer mig till döds och därför försöker jag alltid släta över situationer (*GLATT LEENDE, ALLT ÄT FRID OCH FRÖJD, TIHIHIHI, BLINKGUBBE ;)*) som jag egentligen inte alls är okej med. Tanken på att det potentiellt finns någon människa där ute som tar illa upp över mina livsval får mig att må illa. Eftersom jag inte kan hantera ångesten som följer om jag gör en annan människa besviken genom att säga nej, pressar jag istället mig själv med ett taggbeklätt spö tills jag kollapsar med bruten ryggrad och sprutande tårkanaler i en liten, ynklig hög på badrumsmattan. Inte för att jag någonsin skulle låta någon annan se de stunderna. Det ingår inte i konceptet att vara ”himla duktig”. Inte ens de som står mig närmast har sett mig i mina värsta ögonblick. Särskilt inte dem.

”Du är så himla duktig, Rebecka.” Mhm. De skulle bara veta.

Innan jag lämnade Sverige var det här min verklighet, alla dygnets vakna timmar. Prestationsångesten över att aldrig duga, att ingenting jag gjorde var bra nog var skrämmande påtaglig. Det är den fortfarande vissa stunder, men de senaste månaderna har jag börjat se antydningar till en förbättring. Jag börjar inse att livet inte är gjort för att tvinga sig själv igenom ännu en dag av omöjligt många måsten och imaginära krav på hur jag som vit, västerländsk medelklasstjej förväntas vara. Att andra människor faktiskt inte bryr sig så himla mycket om vad jag väljer att göra med mitt liv. Jag är inte mina prestationer. Jag är min själ. Och den själen är minsann rätt så jäkla asball. Även om jag inte lyckas med precis allting jag tar mig för. Livet är till för att levas, och jag har friheten att utforma mina dagar hur fanken jag vill utan en massa pekpinnar om vad som är rätt och fel. Jag försöker påminna mig själv om det här varje gång min hjärna går i tankebanor som jag har beskrivit i det tredje stycket. Jag trillar dit nu och då, det gör jag, men jag känner på mig att jag äntligen är på väg i rätt riktigt. Mot ett liv där jag uppmuntrar mig själv att inte vara så himla duktig hela tiden.

Jag skriver inte det här för att få sympatiska kommentarer eller hurrarop för att jag inte längre ser på mig själv med absurt orealistiska ögon. Jag skriver det här för att belysa ett problem som börjar bli mer regel än undantag i vårt samhälle, och som kryper allt längre ner i åldrarna. Den här texten är till alla er som ännu ligger och kämpar i prestationsträsket. Ni som vaknar upp dödströtta varje morgon, med en molande huvudvärk för att ni måste uppbringa ännu ett glättigt leende inför människor som aldrig kommer förstå hur det är att leva med sig själv som hänsynslös slavdrivare. Jag vet av egen erfarenhet att det spelar ingen roll hur många gånger andra säger åt er att ni duger precis som ni är, att ni inte måste vara så himla perfekta hela tiden. Ni kommer inte ta till er budskapet förrän ni är redo att lyssna. För mig var det enda sättet att lämna all press där hemma, komma till ett ställe där det inte ställdes några mer krav på mig än att vara en god förebild för ”mina” ungar och samtidigt ha kul under tiden, för att inse att mitt liv inte är över för att jag fått VG+ på ett prov och att mitt människovärde inte ligger i mina prestationer. Vad som krävs för er, kan bara ni själva tala om. Men kom ihåg en sak, ni är sannerligen inte ensamma.

blogstats trackingpixel

2 reaktion på “Om att gradera sitt människovärde efter sina prestationer

  1. Jag var precis som du för tio år sedan, MVG i allt och ändå tyckte jag att jag borde ha gjort bättre ifrån mig! Men en sak jag försöker leva efter just nu är två tankar från Marcus Luttrell (googla honom, otroligt intressant och onspirerande man), ”my ability to achieve all of my goals is a direct reflection of my ability to overcome all my failiures” och ”it’s ok to fail. It’s not ok to quit”.

  2. Pingback: Fasaden | Emberella @ Spotlife

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>