Fasaden

Jag väljer att spinna vidare lite grann på inlägget förra tisdagen med en text jag skrev i tvåan på gymnasiet, under en period då ångesten över att inte duga och pressen på att aldrig misslyckas satt som tunga hantlar på mina axlar. Någon tyckte jag var modig som valde att ”lämna ut mig” om något högst personligt så som jag gjorde. Det kanske jag var. Jag vet inte. Jag vet bara att vi måste våga prata om prestationsångest, stress och självförakt på ett annat sätt än ”Fem vattentäta tips för ett lugnare och mer harmoniskt liv”-liknande artiklar i Aftonbladet. Att så många, kanske främst unga tjejer, tvivlar på sig själv som människa och aldrig vågar visa sin sanna personlighet i rädsla för att inte duga är inget som vi kan skratta bort med en handviftning som ”i-landsproblem på sin mest banala nivå”. Om jag kan hjälpa någon annan att se att hen inte är ensam, att det finns fler som trampar runt i det där prestationsträsket och gömmer sig bakom ett glatt leende dagarna i ända, så är det värt varenda liten stavelse, alla gånger.

Söndag den 25 mars 2012

 

Tacksam är jag för varje ny morgondag. Stolt över att få vakna upp till fantastisk värld där möjligheterna ser inga gränser. Mina drömmar och visioner om den tillvaro jag har bestämt mig för att ha i mitt liv, är de tankar som väcker mig ur min (icke) harmoniska sömn.

Ändå. Målar. Jag. På. Den. Så. Väl. Inövade. Fasaden. Och. Det. Falska. Leendet. Varje. Dag. De säger till omgivningen att jag är en normal, välmående människa som är tillfreds med livet. Fasaden är en så enkel flyktväg, för den fungerar i alla väder. Vem kan väl påstå att en skrattande person med humorn på det rätta stället mår uselt inombords? Nej, ingen kan ju det.

Min äckliga fasad, som jag skattar så ofantligt högt. För vem vore jag utan min integritet, utan de belåsta tankar och känslor som endast jag känner till, utan mitt hemliga, innersta väsen som jag aldrig delar med någon?

Utlämnad, avklädd från topp till tå, med alla mina hundratals brister och skavanker. Nej, så kan vi absolut inte ha det.

Alla emotionella ögonblick från den senaste tiden kommer upp till ytan nu. Jag visste väl att väggarna av undanstoppning och förnekelse inte skulle stå emot trycket från mitt klagande hjärta hur länge som helst. Jag är på väg att brista, klyvas mitt itu. Behovet av att få lätta på detta tryck ökar för varje sekund. Jag är fast i ett ekorrhjul där jag ständigt tvingar mig själv att öka farten. Jag får inte lov att vända på nacken titta bakåt, för om jag gör det kommer jag garanterat att göra ett gigantiskt, känsloladdat magplask av alla de minnen som då hinner ikapp mig. Jag får inte heller lov att stiga av och börja om från början, för vad för sorts misslyckas varelse skulle jag inte då vara?

Låter det här osammanhängande på något vis? Bra, det är det som är meningen. Det är ännu ett försök till att upprätthålla den äckliga fasaden. Genom att förbrylla dig med lösryckta ord och fraser, som ger en hint om mitt reella meddelande, upprätthåller jag min mask ytterliggare en tid.

Trots allt, går jag och lägger mig med ett hoppfullt hjärta inför morgondagen. Kanske kommer imorgon att vara den dag då jag äntligen sänker garden och blommar ut i ett alldeles äkta leende. Tveksamt.

Men kanske.

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>