Det är dags

Nu står vi alltså här inför domedagen och… nej, skämt och sido; idag är min sista dag i Nya Zeeland som au pair, någonsin. Jag har jobbat mina sista timmar, sagt hejdå till alla utom min värdfamilj (det avskedet väntar fortfarande), tagit farväl av CrossFit Hibiscus Coast, packat min väska (med en sisådär tre, fyra kilo att shoppa för i Melbourne till godo – score!), städat ut mitt rum och bäddat sängen för sista gången. Min mage har fjärilar och det känns så himla orealistiskt alltihop. Om ungefär en vecka få jag återse min älskade familj igen, efter nästan tolv månader isär.

Är jag redo? Så in i bänken. Jag känner att jag inte har mer att hämta här, i just den här tillvaron som har varit min vardag så länge nu. Jag längtar efter nya utmaningar och att komma hem och käka Bregott extrasaltat.

Kommer det kännas ångestfullt och sorgligt att lämna? Ja. Så in i helvete. Trots alla jobbiga dagar, har jag inte en enda sekund ångrat att jag satte mig på flyget till Nya Zeeland för nästan ett år sedan. Det har varit den bästa tiden i mitt liv. Punkt.

Nu väntar en veckas turistande i Melbourne innan jag landar i Sverige. Jag ska bo hos en tjej jag träffade i Frans Josef Glacier på Sydön. Kanske uppdaterar jag därifrån om jag har något vettigt internet. Annars får ni ha det så himla bra tills jag publicerar inlägg från andra jorden – hemma i mitt eget hus.

Nu avslutar jag det här inlägget innan jag freakar ut på riktigt. Ni som är på väg hit – åh, vad ni ska vara förväntansfulla. Så mycket roligt ligger framför er. Ta vara på tiden och allt det där ni redan vet om. Ni kommer ha ”the time of your life” här. Det har i alla fall jag.

Tre dagar som kiwi återstår

Fy fan i helvete vad livet är jävligt snett för tillfället. Ena timman ligger jag som en liten köttbulle på golvet och undrar varför jag utsätter mig för den emotionella tortyr det innebär att bryta upp från något familjärt, och i nästa så springer jag frivarv barfota runt huset i ett sällan skådat glädjerus över att det nu återstår närmare två veckor innan jag kan återse alla älskade där hemma och äta keso som inte smakar jäst tvål igen. Den där goda sömnen jag talade så varmt om i början av min tid här är som bortblåst sedan flera veckor tillbaka och min hals har börjat ömma så till den grad att jag deprimerat tvingades avstå från kvällens crossfit-pass om jag ska ha någon chans att säga farväl till boxen ordentligt innan jag återvänder hem för vanligt, oändligt mycket tråkigare skrotlyftande hemma i Tyringe. Mitt rum är än mer kaos än vanligt av prylar jag ännu inte har bestämt mig för att behålla eller inte. Imorgon väntar min sista jobbdag och på lördag, min sista kväll i Nya Zeeland, vankas hejdå-barbeque med grannarna. Det har varit så många farväl den senaste tiden och många fler återstår innan det bär av mot Melbourne på söndag. Det påminner mig om att jag fortfarande inte har pysslat färdigt med värdfamiljens avskedspresenter. Lägg till det på checklistan inför avresa nu, Rebecka, innan du glömmer det. Ikväll satt jag barnvakt för sista gången. Harri ville se ”Alvin and the Chipmunks 3″ så det gjorde vi. Sista gången det här, sista gången det där… sista gången fucking allt. På sätt och vis känns det som om mitt liv får ett avslut när jag sätter mig på planet till Australien om tre dagar. Livet fram tills nu menar jag. På söndag lämnar jag på riktigt min barndom bakom mig och återvänder hem som en vuxen kvinna som vet var hon står med båda benen och är redo att ta världen med storm. Cheesy, peesy, men ack så sant. Eller det är det jag försöker intala mig i alla fall i de stunder då jag känner mig aspepp på att komma hem.

Vilken melankolisk utläggning det här blev. Det var väl inte riktigt meningen. Jag är egentligen mer positivt inställd till att komma hem till Sverige än vad det kanske verkar (trots att jag är lika upprörd över valresultatet som alla andra 87%). Men det här behövde få komma ut också antar jag.SAM_6569

Är det fler där ute som är på väg att återvända efter en lång tid hemifrån? Kanske någon som nyss har kommit hem? Hur känner ni er? Hur är det egentligen att komma tillbaka till en tillvaro som brukade vara allt du kände till men som nu känns så otroligt främmande?

Inför valet 2014

Jag hade en idé om att dela med mig av mina tankar kring riksdagsvalet på söndag, gärna i ett lättslukat format som kan nås av så många som möjligt och valet föll då på en video i stället för en djupgående analys i skrift som jag annars känner mig så trygg med. Det var lite knepigare än jag kunde tro att redigera ihop alla klippen, och jag ber om ursäkt på förhand för dovt ljud, kastande hår och en blick som av någon outgrundlig anledning hela tiden söker sig till det vänstra, nedersta hörnet, men här har ni resultatet i alla fall. Titta gärna och fundera själv vidare, på vilket Sverige DU vill ha på måndag. Jag välkomnar varmt till diskussion, men personangrepp och allmänt spydiga reaktioner undanbedes, tack. Det har vi redan sett tillräckligt av i den här valrörelsen tycker jag.

Free falling

Long time no see. På sistone har jag fyllt mina dagar med att:

  • Uppdatera CV och personligt brev för ett tjugotal jobbansökningar (jodå, framtiden börjar allt kalla på en även på andra sidan jorden)
  • Säga farväl till ett otal awesome personer som jag inte kommer träffa på ett bra tag
  • Vinna prima kvalitetskött för $50 (mer om det en annan gång)
  • Brevrösta
  • Köpa presenter till både värdfamiljen och familjen hemma i Sverige.
  • Rensa bland alla mackapärer och klädesplagg som jag ska ta med mig hem/lämna kvar (bosätt er aldrig utomlands om ni har som ambition att återvända med enbart ett bagage)
  • Provpacka väskan
  • Besöka Hobbiton
  • Jobba, jobba, jobba… slutspurten nu!

Ja, och så idag gjorde jag och Emma det här:

G0012174 G0072241Om två veckor lämnar jag det här stället. Det är så många tankar som snurrar runt i skallen att jag nästan börjar skratta åt mig själv. Övervägande positiva dock (jag har inte freakat ut än, men det är nog bara en tidsfråga). Puss på er!