Det är dags

Nu står vi alltså här inför domedagen och… nej, skämt och sido; idag är min sista dag i Nya Zeeland som au pair, någonsin. Jag har jobbat mina sista timmar, sagt hejdå till alla utom min värdfamilj (det avskedet väntar fortfarande), tagit farväl av CrossFit Hibiscus Coast, packat min väska (med en sisådär tre, fyra kilo att shoppa för i Melbourne till godo – score!), städat ut mitt rum och bäddat sängen för sista gången. Min mage har fjärilar och det känns så himla orealistiskt alltihop. Om ungefär en vecka få jag återse min älskade familj igen, efter nästan tolv månader isär.

Är jag redo? Så in i bänken. Jag känner att jag inte har mer att hämta här, i just den här tillvaron som har varit min vardag så länge nu. Jag längtar efter nya utmaningar och att komma hem och käka Bregott extrasaltat.

Kommer det kännas ångestfullt och sorgligt att lämna? Ja. Så in i helvete. Trots alla jobbiga dagar, har jag inte en enda sekund ångrat att jag satte mig på flyget till Nya Zeeland för nästan ett år sedan. Det har varit den bästa tiden i mitt liv. Punkt.

Nu väntar en veckas turistande i Melbourne innan jag landar i Sverige. Jag ska bo hos en tjej jag träffade i Frans Josef Glacier på Sydön. Kanske uppdaterar jag därifrån om jag har något vettigt internet. Annars får ni ha det så himla bra tills jag publicerar inlägg från andra jorden – hemma i mitt eget hus.

Nu avslutar jag det här inlägget innan jag freakar ut på riktigt. Ni som är på väg hit – åh, vad ni ska vara förväntansfulla. Så mycket roligt ligger framför er. Ta vara på tiden och allt det där ni redan vet om. Ni kommer ha ”the time of your life” här. Det har i alla fall jag.

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>