Jag undrar om samerna fortfarande vallar renar?

10521196_10203022055407954_1677667754339918108_n

Tjenixen! Alltså, jag hade glömt hur in i helsikes mörkt det kan vara i Sverige i mitten av oktober. När klockan är TVÅ PÅ EFTERMIDDAGEN så måste jag fortfarande ha taklampan tänd för att jag inte ska snubbla över diverse möbler/köksbänkar/sängar/all övrig inredning i mitt hus. Hur har jag överlevt att famla omkring i blindo under vinterhalvåret i nitton år av mitt liv? Min hjärna, som förmodligen fortfarande är inställd på betydligt sydligare breddgrader, har ett enda stort ”WFT?” inskrivet innanför pannbenet. Förhoppningsvis acklimatiserar den sig snart. Det blir fyra låååånga (och blåmärksfyllda) höst- och vintermånader annars.

Men nu över till någonting annat. Om jag säger ordet same, vad tänker ni på då? Själv tänker jag på det här: samer

Alltså, vad vet vi om samerna, vår ursprungsbefolkning (det närmaste vi har någonting sådant i alla fall), egentligen? Hur kom de till Sverige? Vad har de för historia? Hur låter deras språk, samiskan? Finns det någonting som inte har med renar att göra i deras kulturarv? Jag (och jag vet att många nittiotalister är med mig) kan inte besvara en enda av de där frågorna något vidare utförligt. Skamligt är bara förnamnet.

Annat är det i landet jag befunnit mig i det senaste året. I Nya Zeeland tar de verkligen till vara på sin ursprungsbefolknings, maoriernas, traditioner. Det finns en uppsjö av shower och ”culture experience”-turer för både turister såväl som den inhemska befolkningen. Barnen lär sig maori i skolan. Till och med det nyzeeländska landslaget i rugby hedrar maorierna genom sin berömda haka, som de inleder med varje match. Varför är vi i Sverige så totalt ointresserade av att lära oss mer om vårt lands historia (om det inte handlar om Stormaktstiden förstås… undrar vad samerna hade för sig då förresten?)?

Ett införande av kunskap om samerna i grundskolans historieundervisning, låter det som ett bra förslag herr Fridolin?

Livet är en väntan

SAM_5343Toddler Rebecka, två år: ”Mamma, pappa, nääääääär får jag börja på dagis och leka med de andra barnen????”

Lintotten Rebecka, fyra år: ”Mamma, pappa, huuuuuuuur lång tid är det kvar tills skolan börjar? Jag vill börja använda min 101 dalmatiner-ryggsäck PÅ MOMANGEN!”

Hästgalna Rebecka, elva år: ”Åh tänk, när jag börjar högstadiet och får vara lika cool som alla andra förpubertala hormonbomber, redo att explodera ut i ett raseriutbrott/hysterisk gråt över oklar anledning vilken sekund som helst.” *admiring eyes*

Plugghästen Rebecka, femton år:  ”Gymnasiet kommer bli The time of my life, TAGGA NURRÅ!!!”

Studenten/utbränd Rebecka, arton år: ”Kom och ta mig långt härifrån *KLAPP, KLAPP*, långt härifrån *KLAPP, KLAPP*. långt härifrån. Ja, kom och ta mig långt härifrån *KLAPP, KLAPP*, kom ta mig till Nya Zeeland nu:”

Äventyraren/YOLO Rebecka, nitton år: ”Hur många månader är det kvar innan jag får springa i skånska lövskogen och käka knäckebröd igen, sade du?”

Återvändaren/identitet efterlyses Rebecka, tjugo år: ”Är det inte fan dags att jag tar tag i mitt liv på riktigt snart? LÄKARSTUDIER VT15, JAG SÄTTER MIN TILLTRO TILL DIG!”

Jag inser att jag under i princip hela min uppväxt har gått och längtat efter nästa kapitel i mitt liv. Det är inte så att jag inte har varit medveten om nuet och njutit av tillvaron som rått, för det har jag. Men likväl har väntan på nya uppdrag, nya platser och nya människor alltid funnits där. Jag vet inte om denna förväntansfulla strävan efter det okända är bra eller dålig. Kanske är det bara en del av min personlighet som jag får lära mig att leva med? Hur som helst är den hemskt påtaglig ikväll, sista dagen för att söka in till Sveriges högskolor och universitet och allt (anmälan är rangordnad och inskickad, nu väntar jag ivrigt på det första urvalet som presenteras på nobeldagen). Det här inlägget är till alla er som liksom jag själv drömmer er bort ibland. Ni ska veta att ni inte är ensamma. Särskilt inte ikväll. Ett varmt lycka till önskar jag er. Ja, och alla ni andra också såklart, vad det än må vara som väntar er inom den närmaste framtiden.

 

Jag ville skriva om hösten

Ur mitt gamla arkiv:

Hösten är en förrädisk årstid som sätter alla möjliga tankesnurror på spinn. Den suger långsamt kraften ur dig och din omgivning tills den har dragit ur all åtkomlig näring och intryck från Sommarens smekande eftermiddagsbris. Hösten den mest oförfalskade årstiden av alla.

Den är inte dyster som Vintern, den är inte förrädisk som Våren och inte heller lögnaktig som Sommaren. Hösten är brutalt ärlig, absolut rättvis och skonar ingen från att höra en oförstörbara Sanningen. Du kan försöka fly ifrån den. Men den kommer alltid ifatt dig, hur väl du än klär in dig i dina tjocka illusionsplagg av ouppnåeliga drömmar.

Hösten är så hänsynslöst klarsynt, vilket medför att den ger dig en rak höger i mellangärdet, med en sådan kraft att din livsglädje näst intill förintas och aldrig tycks komma tillbaka, samtidigt som den kan bringa ren och skär lycka till den som har turen att träffas av en god underrättelse från självaste Sanningen.

Det är på grund av detta som jag älskar Hösten. Sommaren vaggar in dig i hägringar av livet som du ändå aldrig kommer att få uppleva. Hösten, han kan sin sak. Han vet att vi människor mår bäst att av Sanningen se realiteten i vitögat, möta våra innersta farhågor för att på så sätt utvecklas vidare och gå ur hanteringen av situationen med resta ryggar.

Jag tror att många av oss är fly förbannade på Hösten för att ha orsakat oss så många lidelser. Jag själv är inberäknad bland dem. Men det finns en mening med det. Det finns en tanke bakom. Även om varken du eller jag kan förstå den tanken ännu, så är Framtiden inte långt borta. Framtiden, som får oss att bära med Hoppet vart vi än går i våra trasiga skor. Genom Hoppet önskar vi oss ett par sprillans nya skor i tron att dessa kommer råda bot på vårt lidande.

Men Framtiden vet vad som komma skall och har av erfarenhet sett att ett par nya skor inte är nya särskilt länge. I stället lagar Framtiden våra trasiga skor, med pansartråd som ska hålla en lång, lång tid framöver.

Det går inte att förneka, ibland kommer den här tråden att gå upp i sömmarna, ja kanske lossa sitt fäste helt. Det fina är att pansartråden aldrig tar slut. Jag tror att varje människa har sitt eget lager av Framtidens pansartråd, fyllt efter hur stor åtgång just du behöver för att sy ihop ditt liv till någonting helt unikt.

Så tacka Hösten. Tacka honom för att han ger oss en chans att påbörja vår alldeles egna sömnadsarbete, där inget blir det minsta likt någon annans.07d2bf7b1668de68896c176d041b3dce

På svensk mark igen

Några grejer jag har tänkt på sedan jag landade i Sverige:

  • Solen bränner inte hål i huvudet på dig så fort du går utomhus i det här landet.
  • I tron om att jag skulle slippa jetlag på en sisådär 10 h så höll jag mig vaken under hela flygresan från Melbourne, men min hjärna ba ”NÄÄÄEE MINSANN OCH DÅ!” och på grund av detta så har jag hela den här veckan gått runt i någon konstig sorts dimma och bara längtat efter klockan slår tjugoett så jag kan dra täcket över huvudet och sussa sött tills morgondagen gryr.
  • Jag kommer aldrig mer klaga på Sveriges kollektivtrafik mer i hela mitt liv. Det borde inte ni heller göra. Förstås din dag om tåget är försenat med sju minuter igen? Pröva att bo i ett land där närmaste busstation ligger fyrtiofem minuters promenad på 100-vägen bort, där bussen kan dyka upp i ett tidsintervall om femton minuter före till femton minuter efter utsatt tid, om den ens kommer alls. Tåg, spårvagn och tunnelbana är ickeexisterande. Det är värt att uppröras över. Sluta klaga för faen.
  • Bregott extrasaltat, hushållsost, marabouchoklad och filmjölk är guds gåva till mänskligheten. Jag åker inte härifrån igen förrän jag har förätit mig på dessa varor och aldrig vill se dem mer, tack så mycket.
  • Att se min systers förvånade min när jag knackade på hennes pojkväns dörr morgonen innan jag meddelat familjen att jag skulle komma hem (överraskning deluxe!) var en syn jag för alltid kommer ha inristad på näthinnan.
  • Swich-appen och låten ”Din soldat” var för mig helt okända fenomen tills i tisdags.
  • Att köra på höger sida av vägen, med en växellåda och där blinkersen sitter på vänster sida om ratten är JÄTTESKUMT!
  • Jag har återvänt till min fina, fina familj och vårt hus där jag bott sedan jag var två bast. Jag är inte rastlös längre. Jag har kommit hem.

Vad som kommer hända med den här bloggen, det återstår att se. Jag vill väldigt gärna ha den kvar i någon form, även om den inte kommer handla om mitt *superexotiska, spektakulära liv på andra sidan jorden* längre. Hur intresserade skulle ni vara av att läsa vad en 20-åring, blivande läkarstudent med en förkärlek till det skrivna ordet, i en liten håla i Skåne, har för sig? Är det något särskilt ni vill se och läsa om i så fall? Lämna gärna en kommentar nedan, jag tar tacksamt emot förslag!10610679_10202888181581192_7060290952285009499_n
B
jussar på en bild när jag sitter bakom ratten i en svensk bil på svenska vägar för första gången i måndags. Minen reflekterar min sinnesstämning precis.