Att återvända

Ni anar inte hur många gånger jag har försökt skriva den här texten, vridit och vänt på mina egna känslor i ett desperat försök att få ner stavelser presentabla nog att publicera här. Jag inser att jag har väntat förgäves på att kunna bringa klarhet i mitt, för tillfället, tämligen stormiga inre. Den dagen kommer tydligen aldrig att infinna sig. Så jag kör ändå. Det känns som om jag är skyldig alla er, som har följt mig under mer än ett års tid, det.

Jag återvände till Sverige för lite mer än två månader sedan nu. Fortfarande minns jag hur exalterad jag kände mig under flygresan hem. Jag hade precis haft en, på många sätt, sagolik vecka i Melbourne, Australien. Full av nya intryck, spatserade jag gatorna fram i den urbana stadsdelen Fitzroy, fängslad i ett slags förlösande frihetsrus. Euforisk över att vara min egen och över att snart få träffa min familj och mina vänner där hemma.

”Glädjen bubblar över i mitt rödbrända bröst. Ikväll gråter jag inte över den ändå mestadels fantastiska tid som går mot sitt slut. Istället blickar jag mot den spännande tid som nalkas. Jag känner frid.”

Tre meningar, skrivna på mitt sparsamt inredda rum i Melbourne, en halvtimme innan avfärd mot flygplatsen. Uppfylld av det där inre lugnet, som jag så starkt förknippar med mitt år på andra sidan jorden. Somliga skulle nog kalla mig lycklig.

Flighten mellan London och Köpenhamn kommer för alltid att finnas inristad i mitt minne. Jag är så nära hemma att jag nästan kan ta på det. I boardingkön konverserar resenärerna enbart på danska, norska och svenska. Jag pratar inte med någon, utan står bara där, fnittrades för mig själv. Tänker på hur lustigt det är att känna sig som en ailien, samtidigt som jag överröses av en stark känsla av tillhörighet. Mannen i stolen bredvid beställer in kolsyrat vatten och jag te med mjölk. Av flygpersonalen blir vi serverade Ramlösa respektive Arlas mjölk i mini-tetraförpackning, och jag får bita mig hårt i tungan för att inte börja gråta (att jag sedan inte har sovit på fyrtioåtta timmar kan ha något med saken att göra, just sayin’). Det är kanske svårt att föreställa sig för människor som aldrig har befunnit sig utomlands under en längre tid, men det här förblir en av de finaste stunderna i mitt liv.

Jag skriver det här med bittra tårar dunkandes i ögongloben. Varför? Vad har hänt inom mig under de senaste två månaderna?

Visst, det var och är fortfarande alldeles förträffligt härligt att vara hemma igen. Den där våndan av rastlöshet, som jag ständigt hemsöktes av i Nya Zeeland, är äntligen borta. Jag kan kura upp i soffan med en kopp te och känna mig hemma, på riktigt. Det är allt en fin känsla.

Men att återvända hem medförde också andra ting; minnen som jag trodde att jag fördrivit för gott ut i glömskans träsk, återupplevs med skrämmande klar skärpa. Det hände inte med flit, men nu står jag alltjämt här i gyttjan och trampar så förtvivlat ändå. Jag vet inte riktigt hur jag ska få er att förstå. Jag vet knappt ut eller in själv. Att komma tillbaka till lilla Tyringe, innebar också att jag återvände till alla de anledningar som gjorde att jag lämnade Sverige från första början; den stressiga vardagen, ångesten, den bristande självkänslan och tvivlandet på mitt värde som människa. Det är som om minnesbilderna av alla dessa destruktiva känslor är inristade i väggarna. Jag andas in dem så fort jag drar in luft i mina lungor. Sedan ska vi inte ens tala om hur det politiska läget i Sverige (eller kanske mest hur det svenska folket förhåller sig till det som nu sker), där tunnelseende och individualistiska intressen får gå före lyhördhet och förståelse, får mig att drömma mardrömmar om nätterna när jag äntligen får någon sömn. Allt detta omsluter mina inre organ och hotar att klämma åt tills jag frivilligt kapitulerar. Det enda positiva i det här, är väl att jag denna gång är medveten om processen som pågår i min kropp, och det ger ett lite mer distanserat förhållningsätt till det hela. Men bara lite.

Det är tur att min fina familj och vänner finns här, annars hade jag gått under för länge sedan. Och i veckan fick jag ett glatt besked, som har gett mig hopp om att en potentiellt fantastisk framtid ligger framför mina fötter inom kort (OM DET ÄR NÅGON SOM KÄNNER NÅGON SOM HYR UT EN BOSTAD I LINKÖPING TILL EN STUDENT  – mejla wahlgrenen@gmail.com omgående!). Jag är ett steg närmare att förverkliga en av mina stora drömmar här i livet. Det värmer gott i hjärtat.

Så nu står jag alltså här, och vet fortfarande inte om jag gör rätt eller fel i att dela med mig av det här till er. Det tär på en att komma hem och se på sitt hemland med främmande ögon. Men jag har lovat mig själv att vara ärlig i det här forumet, och det känns fel gentemot alla er som har följt med på den här resan att inte fortsätta vara det ändå in i slutet.

Härmed avslutar jag den här bloggen om mitt äventyr på andra sidan jorden. Det har utan tvekan varit den mest fantastiska tiden i mitt liv. Jag har fått vara med om så många saker och träffat så många människor, som har bidragit till att det nu är en helt annan Rebecka som författar detta inlägg än den som inledde hela kalaset, den där julidagen för snart ett och ett halvt år sedan.

Tro dock inte för allt i världen att ni blir av med mig än. Jag känner mig inte färdig med skrivandet än på ett bra tag, ja om ens någonsin. Jag har allt några idéer (ang. upplysning av psykisk ohälsa, sätt att förändra världen och lite annat smått och gott… sådant jag tycker är kul och brinner för) som ligger på lur och bara väntar på att bli realiserade. Måste bara klura ut hur de ska bli presenterade på bästa sätt. Antagligen kommer de att publiceras i början på nästa år. Till dess – ha en riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT 2015.

Jag väljer att avsluta med ett citat som summerar mitt år i Nya Zeeland tämligen väl. Ett citat jag hoppas att jag kan och vill eftersträva hela livet:

”Progress is impossible without change, and those who cannot change their mind cannot change anything.”

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>