Fasaden

Jag väljer att spinna vidare lite grann på inlägget förra tisdagen med en text jag skrev i tvåan på gymnasiet, under en period då ångesten över att inte duga och pressen på att aldrig misslyckas satt som tunga hantlar på mina axlar. Någon tyckte jag var modig som valde att ”lämna ut mig” om något högst personligt så som jag gjorde. Det kanske jag var. Jag vet inte. Jag vet bara att vi måste våga prata om prestationsångest, stress och självförakt på ett annat sätt än ”Fem vattentäta tips för ett lugnare och mer harmoniskt liv”-liknande artiklar i Aftonbladet. Att så många, kanske främst unga tjejer, tvivlar på sig själv som människa och aldrig vågar visa sin sanna personlighet i rädsla för att inte duga är inget som vi kan skratta bort med en handviftning som ”i-landsproblem på sin mest banala nivå”. Om jag kan hjälpa någon annan att se att hen inte är ensam, att det finns fler som trampar runt i det där prestationsträsket och gömmer sig bakom ett glatt leende dagarna i ända, så är det värt varenda liten stavelse, alla gånger.

Söndag den 25 mars 2012

 

Tacksam är jag för varje ny morgondag. Stolt över att få vakna upp till fantastisk värld där möjligheterna ser inga gränser. Mina drömmar och visioner om den tillvaro jag har bestämt mig för att ha i mitt liv, är de tankar som väcker mig ur min (icke) harmoniska sömn.

Ändå. Målar. Jag. På. Den. Så. Väl. Inövade. Fasaden. Och. Det. Falska. Leendet. Varje. Dag. De säger till omgivningen att jag är en normal, välmående människa som är tillfreds med livet. Fasaden är en så enkel flyktväg, för den fungerar i alla väder. Vem kan väl påstå att en skrattande person med humorn på det rätta stället mår uselt inombords? Nej, ingen kan ju det.

Min äckliga fasad, som jag skattar så ofantligt högt. För vem vore jag utan min integritet, utan de belåsta tankar och känslor som endast jag känner till, utan mitt hemliga, innersta väsen som jag aldrig delar med någon?

Utlämnad, avklädd från topp till tå, med alla mina hundratals brister och skavanker. Nej, så kan vi absolut inte ha det.

Alla emotionella ögonblick från den senaste tiden kommer upp till ytan nu. Jag visste väl att väggarna av undanstoppning och förnekelse inte skulle stå emot trycket från mitt klagande hjärta hur länge som helst. Jag är på väg att brista, klyvas mitt itu. Behovet av att få lätta på detta tryck ökar för varje sekund. Jag är fast i ett ekorrhjul där jag ständigt tvingar mig själv att öka farten. Jag får inte lov att vända på nacken titta bakåt, för om jag gör det kommer jag garanterat att göra ett gigantiskt, känsloladdat magplask av alla de minnen som då hinner ikapp mig. Jag får inte heller lov att stiga av och börja om från början, för vad för sorts misslyckas varelse skulle jag inte då vara?

Låter det här osammanhängande på något vis? Bra, det är det som är meningen. Det är ännu ett försök till att upprätthålla den äckliga fasaden. Genom att förbrylla dig med lösryckta ord och fraser, som ger en hint om mitt reella meddelande, upprätthåller jag min mask ytterliggare en tid.

Trots allt, går jag och lägger mig med ett hoppfullt hjärta inför morgondagen. Kanske kommer imorgon att vara den dag då jag äntligen sänker garden och blommar ut i ett alldeles äkta leende. Tveksamt.

Men kanske.

I mitt huvud

20140808_21163620140810_134826 Två bilder från i helgen: bio i fredagskväll med ett gäng goa au pairer i Albany Mall. Plus för gott sällskap, minus för halvkass B-action med på tok för många stereotyper för min smak (ja, vi såg Hercules). Ovan ser ni mig, svettig och finnig som en annan fjortonåring med med den blåaste nyansen jag någonsin sett mina ögon anta, en aning lost ute på löpspåret i Okura.

Hey readers!

Måndag. Igen. Fem veckor och sex dagar innan jag lämnar världens vackraste land. HJÄLP! Har skrivit en lista med alls som måste fixas innan avfärd. Hittills har jag inte prickat av en enda sak. Tur att jag är född optimist. Tiden går alldeles för snabbt. Jag hinner inte reflektera. Dödstrött är jag också (varför skriver jag alltid det här?). Så himla tacksam för allt jag får se och vara med om. Längtar ihjäl mig efter svensk frukost. Vill skriva tills fingrarna blöder. Undrar vad CJ önskar sig i födelsedagspresent? Måste ta bort det där avskavda nagellacket snart innan jag börjar få konstiga blickar. Och brevrösta. I eftermiddags spelade jag rugby med barnen och en främmande hund. Den var söt och lurvig. Tack och godnatt.

En torsdagslista

SAM_5343Min fina mamma och jag, sista dagen tillsammans innan hon satte dig på planet hem till Sverige.


Jag heter Rebecka Kristina Wahlgren
Jag är för tillfället trött som ett halvt ålderdomshem efter en arbetsdag som började klockan 7.30 och nu kl. 21.39 fortfarande är igång (hade visserligen ett par timmars paus mitt på dagen så min värdmamma slutade tidigare än väntat) medan jag väntar på att mina värdföräldrar ska komma hem från en middag ute med vänner. *Älskar när ungarna är sjuka*
Jag är bra på att känna av stämningen när jag kliver in i ett rum. Kan på två röda säga om människorna i rummet är arga, upprymda, ledsna, lyckliga, trötta…
Jag tycker jävligt mycket, om allt och ingenting
Jag är dålig på att våga säga mina åsikter bland människor jag inte känner så väl eller på förhand vet inte håller med mig.
Jag läser Golden Blood av Melissa Pearl
Jag gillar känslan av att vara fri att göra mina egna misstag
Jag sjunger jämt och ständigt, gärna Disney (”Stop singing, Rebecka, it’s annoying!”)
Jag älskar att resa (vore ju tragiskt annars), se nya ställen, träffa nya människor. Älskar det.
Jag är inte speciellt bra på att göra saker med en gång, vilket innebär att jag måste stressa som en tok för att hinna med allting jag ”måste” i slutändan. Så himla korkat. Hade varit smart om jag hade kunnat ändra på det beteendet innan jag börjar på universitetet.
Jag föredrar ett givande samtal med en intressant person om typ meningen med livet än en utgång *UNZUNZ*, alla gånger.
Jag tycker om känslan av att komma hem till min värdfamilj efter att ha varit iväg på äventyr i världens vackraste land.
Jag är beroende av träning i alla dess former (helst CrossFit) utom möjligtvis konditionsmaskiner på gym, alla dagar i veckan, alla tider på dygnet
Jag har på mig min vanliga arbetsuniform, joggingbrallor, t-shirt och hoodie
Jag dricker vatten och te, tycker inte riktigt att något annat smakar lika bra.
Jag lyssnar på ALLT, favoriten just nu är ”I’m a mess” av Ed Sheeran
Jag blir arg på människors intolerans för det som är annorlunda.
Jag blir rädd av tanken på att jag kanske aldrig riktigt kommer kunna släppa känslan av att inte vara bra nog, oavsett vad det gället
Jag är pinsamt dålig på att höra av mig till människor i min närhet. Vad som är pinsamt egentligen är väl att folk tror att jag inte bryr mig, vilket inte alls är sant. Jag är bara fullständigt nöjd att spendera en hel fredagskväll med ingen annan än mig själv som sällskap ibland.
Jag är uppväxt i en liten skithåla i norra Skåne tillsammans men mamma, pappa, lillasyster och lillebror i äkta svensson-anda. Och för det är jag så himla tacksam.

Lista härifrån.

Glenfield night market

I söndags kväll följde jag med grannarna Lynn och Lesley och deras inneboende (kinesiskan Sydney som reser runt i Nya Zeeland i ett år) till Glenfield Night Market. En mat- och prylmarknad med en massa knäppa och goda saker. Friterade spiralpotatisar på pinne, hur låter det?SAM_6379 SAM_6380 SAM_6382 SAM_6385 SAM_6389 SAM_6374SAM_6390 SAM_6394
Var tvungen att ta en närbild av 5 kg-burken med nutella…SAM_6396
SAM_6398
Sydney var överlycklig när hon fick smaka sin första våffla någonsin.SAM_6405
Haha, WTF? Skyller på att jag kommit hem från Rarotonga kl. 04.30 samma morgon.SAM_6407
Stenungsbakad pizza (glutenfritt alternativ tillgänglig såklart) på rullande hjul, jag älskar’t!SAM_6409 SAM_6414 SAM_6416 SAM_6418
Ekologisk blåbärs- och kokosgräddegelato på pinne med choklad och kokosflingor som topping, mumma!SAM_6433
Ett berg av krimskrams.

För en marknadsnörd som mig var det här en superkväll!

*Livsinsikt* osv.

Notering från den 31 augusti, hotellrummet i Rarotonga:

”Men rättviseengagemang först. Alltså, när det kommer till min vision om att rädda världen så kan jag väl säga att det har legat lite på is det här året. Genomfrusen är nog den här sjön vid det här laget. Fast jag har fått lära mig på biologilektionerna att en sjö alltid behåller en bottentemperatur på 4 grader, så det finns kanske hopp för mig också. Jag måste bara värma upp den på något vis så att jag kan komma ihåg vad mitt liv var ödelagt att ägnas åt. Den globala uppvärmningen sker tyvärr lite för långsamt för det här ändamålet. Finns det en fön som sänder ut värmen om mänskliga rättigheter som någon kan tänkas hyra ut? Inte det? Då får jag väl försöka leta i mitt ringrostiga minne då. Just det ja, att göra världen till en bättre plats för de som har det sämre än mig. Det var ju det som var min dröm. Inte att göra en kometkarriär. Inte att bli en fyrabarnsmamma. Inte att förverkliga mig själv enligt individualismens alla konster. Min person måste inte nödvändigtvis gå till historien som den mest betydelsefulla kvinnan för fredskipandet på denna gjord. Men när jag lämnar det här jordelivet, vill jag kunna säga till mig själv att jag har gjort mitt allra yttersta för att hjälpa dem som behöver det allra mest.

 

Hittills har över 1800 människor dött till följd av de senaste stridigheterna i Gaza. Jag vägrar gå med på att en semestervecka som går ”förlorad” på grund av regn kan orsaka hetare debatter kring fikabordet än en sådan fruktansvärd tragedi.”

 

tumblr_lnzw8cE67L1qmtr4do1_500_largetumblr_lr4fc32kxp1r2jp8po1_500_large

Här kommer en liten bildbomb från veckan i Rarotonga. Ön utgör huvudön i den pyttelilla nationen Cooks Island mitt ute i Stilla havet, med en omkrets av ungefär tre mil. Då vädret som sagt inte var det allra bästa så fick jag inte lika många fina bilder som jag kanske hade hoppats, men här är några som togs i all hast mellan regnskurarna.SAM_6277Hamnen i huvudstaden (nåja, det var i alla fall en gata med souvenirbutiker, poliskontor, bibliotek och sjukhus!) Avarua.
SAM_6013
Poolområdet på Club Raro, hotellet jag bodde på.
SAM_6225
”Glutenfritt frukostalternativ tillgänglig” – ja, jag vet inte riktigt det va, men jag har i alla fall ätit mumsig paw paw och stjärnfrukt tills det sprutat ur öronen.SAM_6202SAM_6192
Jag hamnade mitt i paraden som inleder årets största dansfestival, Te Maeva Nui.
SAM_6344Åt en god thaibiffsallad på Banana Café.SAM_6235SAM_6245
Käkade medhavd lunch betraktandes optimistjollar och paddle boards på ett alldeles turkost hav. Detta var alltså precis innan jag sprintade i mina nyinköpta jandals (kiwislang för flip flops) för att undkomma världens regnskur.
SAM_6179
Glad chey.
SAM_6314SAM_6330SAM_6310
Sista dagen fann jag mig helt plötsligt klappande i takt till en dansuppvisning i äkta Cook Island-anda.SAM_6007
Kustremsan precis nedanför mitt hotell.SAM_6019
Där fanns det förunderliga naturunder.SAM_6287
Gick på marknad och fann kokosnötbikinis till salu.SAM_6290Avlånga trummor i trä fick jag lära mig är lite av Rarotongas signum.SAM_6357
Både lokalbefolkningen och turister tar sig runt ön på mopeder, utan några som helt säkerhetsföreskrifter typ som hjälm eller trafikregler. Det går dock även bussar både medsols och motsols. Räck bara ut handen som om du försöker fånga en gul taxi på Times Square i New York och de stannar och plockar upp dig längs vägen.SAM_6354SAM_6274
Spenderade en hel del tid skrivandes på café, filosoferade över livet och tog del av vackra budskap på väggar till ljudet av regnsmatter på taket.SAM_6355
Det är något med konstrasterna i den här bilden; kyrkan, aulan, de mystiska bergen, de regntunga molnen, fotbollspelande ungdomar… jag bara älskar den.SAM_6075SAM_6102Och det var min vecka på en paradisö i Stilla havet det.

Kenzie nio år

20140705_151428[1]20140705_151705[1]20140705_162006[1]Förra veckan fyllde vackra, starka, omtänksamma, tempramentsfulla Kenzie nio år. Hon drog med alla sina kompisar till Clip and Climb, ett ställe där man kan testa på bergsklättring (och klättring på en himla massa andra udda sätt också för den delen) inomhus. Jag fick minsann också prova. Det var sjukt roligt, även om jag måste erkänna att det var lite läskigt att kasta sig ut  hals för våg och våga lita på att särkerhetslinan skulle fånga upp mig när jag väl nått toppen. Efteråt blev det kalas hemma med en tårta som hette duga, tillverkad av min värdmamma *tårtbakar bad ass* Beccs såklart. Ber om ursäkt för att bilderna inte är upprättade. Jag orkar helt enkelt inte försöka ändra det igen. Nu säger jag god natt!

Life isn’t about waiting for the storm to pass. It’s about learning to dance in the rain

SAM_3059Jag är förvirrad. Vet varken ut eller in. Snart åker jag hem, två evighetslånga månader kvar. Kan de inte gå fortare? Kan någon stanna tiden? Jag har inga känslor kvar. Ibland gör de ont i alla fall. Så fort jag får en ledig stund försöker jag göra någonting produktivt att vara stolt över. Varje gång slår jag mig själv bildligt talat redlös för att jag misslyckas. Tröttheten hotar att dränka mina ögon. Myrorna innanför skinnet gör mig tokig. Jag längtar efter resor och äventyr, på riktigt. När vänner bjuder in mig till helgens upptåg vågar jag inte lämna värdfamiljens trygga vrå. Ensamheten sluter sitt iskalla grepp om hjärtat mitt. Snälla, kan ni bara låta mig vara ifred? Jag är vuxen nu, kan klara mig själv. Mamma och pappa, kan jag få gråta ut på er axel?