Jag undrar om samerna fortfarande vallar renar?

10521196_10203022055407954_1677667754339918108_n

Tjenixen! Alltså, jag hade glömt hur in i helsikes mörkt det kan vara i Sverige i mitten av oktober. När klockan är TVÅ PÅ EFTERMIDDAGEN så måste jag fortfarande ha taklampan tänd för att jag inte ska snubbla över diverse möbler/köksbänkar/sängar/all övrig inredning i mitt hus. Hur har jag överlevt att famla omkring i blindo under vinterhalvåret i nitton år av mitt liv? Min hjärna, som förmodligen fortfarande är inställd på betydligt sydligare breddgrader, har ett enda stort ”WFT?” inskrivet innanför pannbenet. Förhoppningsvis acklimatiserar den sig snart. Det blir fyra låååånga (och blåmärksfyllda) höst- och vintermånader annars.

Men nu över till någonting annat. Om jag säger ordet same, vad tänker ni på då? Själv tänker jag på det här: samer

Alltså, vad vet vi om samerna, vår ursprungsbefolkning (det närmaste vi har någonting sådant i alla fall), egentligen? Hur kom de till Sverige? Vad har de för historia? Hur låter deras språk, samiskan? Finns det någonting som inte har med renar att göra i deras kulturarv? Jag (och jag vet att många nittiotalister är med mig) kan inte besvara en enda av de där frågorna något vidare utförligt. Skamligt är bara förnamnet.

Annat är det i landet jag befunnit mig i det senaste året. I Nya Zeeland tar de verkligen till vara på sin ursprungsbefolknings, maoriernas, traditioner. Det finns en uppsjö av shower och ”culture experience”-turer för både turister såväl som den inhemska befolkningen. Barnen lär sig maori i skolan. Till och med det nyzeeländska landslaget i rugby hedrar maorierna genom sin berömda haka, som de inleder med varje match. Varför är vi i Sverige så totalt ointresserade av att lära oss mer om vårt lands historia (om det inte handlar om Stormaktstiden förstås… undrar vad samerna hade för sig då förresten?)?

Ett införande av kunskap om samerna i grundskolans historieundervisning, låter det som ett bra förslag herr Fridolin?

Inför valet 2014

Jag hade en idé om att dela med mig av mina tankar kring riksdagsvalet på söndag, gärna i ett lättslukat format som kan nås av så många som möjligt och valet föll då på en video i stället för en djupgående analys i skrift som jag annars känner mig så trygg med. Det var lite knepigare än jag kunde tro att redigera ihop alla klippen, och jag ber om ursäkt på förhand för dovt ljud, kastande hår och en blick som av någon outgrundlig anledning hela tiden söker sig till det vänstra, nedersta hörnet, men här har ni resultatet i alla fall. Titta gärna och fundera själv vidare, på vilket Sverige DU vill ha på måndag. Jag välkomnar varmt till diskussion, men personangrepp och allmänt spydiga reaktioner undanbedes, tack. Det har vi redan sett tillräckligt av i den här valrörelsen tycker jag.

Man in the mirror

Livet i Nya Zeeland har för mig varit som att leva i en bubbla. En mestadels häpnadsväckande, sprudlande glad badboll som kastats runt på stekande badstränder, svettiga bussar, löjligt vackra vyer och in i främmande människors varma hem. Det har varit fullkomligt underbart att leva så isolerat från omvärlden med enbart mitt självförverkligande i fokus. Men nu pockar mitt samvete undermedvetet på min näthinna. Det är dags att vakna upp ur sagodrömmen och blicka ut mot verkligheten. Folkmord i Irak. Valspurt inför den 14 september. 8 % av Sveriges skolelever är mobbade. Fortsatta stridigheter i Gaza. Sexuellt våld. Inbördeskrig i Syrien. Homofobi och bristande rättigheter för HBTQ-personer. Militära insatser i Ukraina. Kvinnohat. Gud vet som pågår i Nordkorea. Rasism.

Mina ögon tåras, mitt hjärta blöder, min ilska över människors val av att leva i ignorans och förnekelse, av att avsäga sig sitt ansvar som världsmedborgare genom att uppgivet rycka på axlarna och slå över till en annan kanal, vet inga gränser osv. Men mest är jag upprörd över att vi i den allra mest privilegierade delen av världen mår så pass psykiskt dåligt som vi gör (och det kryper ner i åldrarna). När vi skulle kunna må så himla mycket bättre. Fan alltså, vänner, det är dags att göra något åt den här sörjan en gång för alla.  Det startar, som Michael Jackson sjöng: med människan i spegeln. Med mig. Med dig. Med oss. Våga berätta för någon att du mår skit. Lita på din magkänsla och fråga den där tystlåtna/högljudda/framgångsrika/utstötta/gamla/unga människan hur hen egentligen mår. Flera gånger kan behövas innan du får ett sanningsenligt svar.

Idag startade skådespelerskan Cecilia Forss och regissören Paul Jerndal en kampanj om psykisk ohälsa under hashtagen #otillräcklig. Ett alldeles fantastiskt initiativ tycker jag. Ju fler vi är som vågar lyfta detta tabubelagda ämne, desto större chans har vi att en vacker dag kunna gå rakryggade och vara stolta över våra liv fast det inte är rosenskimrande perfekt à la smickrande filter på Instagram. För ett mer öppensinnat samhälle som inte vänder bort blicken för det svaga och det olustiga. Är någon med mig?tumblr_lr4fc32kxp1r2jp8po1_500_large

Om att gradera sitt människovärde efter sina prestationer

Sedan jag föddes har jag varit en person som aldrig nöjer sig med att göra någonting halvdant (förutom att städa mitt rum då kanske *hör mamma hosta i bakhuvudet*). Allting måste vara perfekt, in i minsta detalj, innan resultatet kan visas upp för omvärlden. Jag är en sådan där jobbig jävel som gick ut gymnasiet med MVG i alla ämnen utom ett, som var ett VG. Jag är ansvarsfull, visar hänsyn och uppträder alltid med samma lugn och saklighet. Jag tackar ja till i princip alla möjligheter jag anser intressanta, och det har gett mig spännande jobberbjudanden och lärorika erfarenheter från människor i främmande länder. Jag är en sådan där som hela tiden har ett projekt på gång, jämt på språng någonstans, har alltid steget inriktat mot nästa mål. Jag möter varje människa jag träffar med ett leende, under alla omständigheter villig att hjälpa till i den mån jag kan.

Du är så himla duktig, Rebecka. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra just den frasen. Varje gång jag hör de orden biter jag ihop käkarna hårt för att inte skrika rakt ut. Ja, jag är himla duktig. Det är en del av min personlighet. Vad ingen verkar förstå är att det har ett pris. Ett pris som i min mening är alldeles på tok för högt.

Jag är en obotlig perfektionist i allt jag gör och slår mig själv imaginärt gul och blå vid minsta lilla misstag (jag undrar just hur många gånger jag har legat sömnlös eftersom jag falerat, åter igen, med att kunna bocka av varenda liten punkt på min ständiga ”att göra-lista”). Min prestationsångest gör sig påmind i varje moment av min vardag, vare sig det gäller att leverera på en avgörande examen i skolan eller att välja ”rätt” film inför en kväll hemma med kompisar. Den skriker åt mig att ingenting jag gör någonsin kommer vara bra nog. Det enda jag gjorde när alla andra hyllade mitt beundransvärda slutbetyg var att hatiskt stirra på det där VG:t och förbanna mig själv för att ha sabbat något som jag borde ha klarat av. Jag vågar aldrig sänka garden och slappna av fullt ut, i oro för att tappa fokus från mitt mål. Jag är livrädd för att få kritik (antalet riktiga utskällningar jag har fått i mitt liv kan jag räkna på mina fem fingrar) och gör därför allt som står i min makt att inte uppröra människor i min närhet. Jag vågar inte säga min åsikt högt om saker jag tycker är viktiga eftersom jag inte är säker på om personerna jag pratar med håller med mig. Konflikter skrämmer mig till döds och därför försöker jag alltid släta över situationer (*GLATT LEENDE, ALLT ÄT FRID OCH FRÖJD, TIHIHIHI, BLINKGUBBE ;)*) som jag egentligen inte alls är okej med. Tanken på att det potentiellt finns någon människa där ute som tar illa upp över mina livsval får mig att må illa. Eftersom jag inte kan hantera ångesten som följer om jag gör en annan människa besviken genom att säga nej, pressar jag istället mig själv med ett taggbeklätt spö tills jag kollapsar med bruten ryggrad och sprutande tårkanaler i en liten, ynklig hög på badrumsmattan. Inte för att jag någonsin skulle låta någon annan se de stunderna. Det ingår inte i konceptet att vara ”himla duktig”. Inte ens de som står mig närmast har sett mig i mina värsta ögonblick. Särskilt inte dem.

”Du är så himla duktig, Rebecka.” Mhm. De skulle bara veta.

Innan jag lämnade Sverige var det här min verklighet, alla dygnets vakna timmar. Prestationsångesten över att aldrig duga, att ingenting jag gjorde var bra nog var skrämmande påtaglig. Det är den fortfarande vissa stunder, men de senaste månaderna har jag börjat se antydningar till en förbättring. Jag börjar inse att livet inte är gjort för att tvinga sig själv igenom ännu en dag av omöjligt många måsten och imaginära krav på hur jag som vit, västerländsk medelklasstjej förväntas vara. Att andra människor faktiskt inte bryr sig så himla mycket om vad jag väljer att göra med mitt liv. Jag är inte mina prestationer. Jag är min själ. Och den själen är minsann rätt så jäkla asball. Även om jag inte lyckas med precis allting jag tar mig för. Livet är till för att levas, och jag har friheten att utforma mina dagar hur fanken jag vill utan en massa pekpinnar om vad som är rätt och fel. Jag försöker påminna mig själv om det här varje gång min hjärna går i tankebanor som jag har beskrivit i det tredje stycket. Jag trillar dit nu och då, det gör jag, men jag känner på mig att jag äntligen är på väg i rätt riktigt. Mot ett liv där jag uppmuntrar mig själv att inte vara så himla duktig hela tiden.

Jag skriver inte det här för att få sympatiska kommentarer eller hurrarop för att jag inte längre ser på mig själv med absurt orealistiska ögon. Jag skriver det här för att belysa ett problem som börjar bli mer regel än undantag i vårt samhälle, och som kryper allt längre ner i åldrarna. Den här texten är till alla er som ännu ligger och kämpar i prestationsträsket. Ni som vaknar upp dödströtta varje morgon, med en molande huvudvärk för att ni måste uppbringa ännu ett glättigt leende inför människor som aldrig kommer förstå hur det är att leva med sig själv som hänsynslös slavdrivare. Jag vet av egen erfarenhet att det spelar ingen roll hur många gånger andra säger åt er att ni duger precis som ni är, att ni inte måste vara så himla perfekta hela tiden. Ni kommer inte ta till er budskapet förrän ni är redo att lyssna. För mig var det enda sättet att lämna all press där hemma, komma till ett ställe där det inte ställdes några mer krav på mig än att vara en god förebild för ”mina” ungar och samtidigt ha kul under tiden, för att inse att mitt liv inte är över för att jag fått VG+ på ett prov och att mitt människovärde inte ligger i mina prestationer. Vad som krävs för er, kan bara ni själva tala om. Men kom ihåg en sak, ni är sannerligen inte ensamma.

*Livsinsikt* osv.

Notering från den 31 augusti, hotellrummet i Rarotonga:

”Men rättviseengagemang först. Alltså, när det kommer till min vision om att rädda världen så kan jag väl säga att det har legat lite på is det här året. Genomfrusen är nog den här sjön vid det här laget. Fast jag har fått lära mig på biologilektionerna att en sjö alltid behåller en bottentemperatur på 4 grader, så det finns kanske hopp för mig också. Jag måste bara värma upp den på något vis så att jag kan komma ihåg vad mitt liv var ödelagt att ägnas åt. Den globala uppvärmningen sker tyvärr lite för långsamt för det här ändamålet. Finns det en fön som sänder ut värmen om mänskliga rättigheter som någon kan tänkas hyra ut? Inte det? Då får jag väl försöka leta i mitt ringrostiga minne då. Just det ja, att göra världen till en bättre plats för de som har det sämre än mig. Det var ju det som var min dröm. Inte att göra en kometkarriär. Inte att bli en fyrabarnsmamma. Inte att förverkliga mig själv enligt individualismens alla konster. Min person måste inte nödvändigtvis gå till historien som den mest betydelsefulla kvinnan för fredskipandet på denna gjord. Men när jag lämnar det här jordelivet, vill jag kunna säga till mig själv att jag har gjort mitt allra yttersta för att hjälpa dem som behöver det allra mest.

 

Hittills har över 1800 människor dött till följd av de senaste stridigheterna i Gaza. Jag vägrar gå med på att en semestervecka som går ”förlorad” på grund av regn kan orsaka hetare debatter kring fikabordet än en sådan fruktansvärd tragedi.”

 

tumblr_lnzw8cE67L1qmtr4do1_500_largetumblr_lr4fc32kxp1r2jp8po1_500_large

För att våldtäkter är avskyvärda och nu är det fanimej dags för förändring

Det här tillhör inte det som normalt sätt publiceras på den här bloggjäveln om mitt liv som au pair på andra sidan jorden (jag undrar hur många gånger jag har skrivet de sista fyra orden förut, haha). Men jag kan inte få detta ur mitt huvud. Ni har säkert läst om det redan, och tycker att jag är tjatig och inte tillför någonting nytt till debatten. Det skiter jag fullständigt i. För det som sker är vidrigt och sättet vi ser på saken måste förändras nu, nu, nu. Helst igår. Ja, jag ska komma till saken.

Förra veckan uppmärksammade Zara Larsson (jo precis, hon som vann Talang som 11-åring) ett flygblad, som delades ut till festivalbesökare under Bråvallafestivalen 2014, från Ung Vänster. Men innan jag kommenterar den vill jag dela en lista på punkter som tjejer bör tänka på för att slippa bli våldtagna:

  • Klä dig inte för utmanade, tajt eller urringat – du vill ju inte sända ut fel signaler.
  • Gå aldrig hem ensam genom stan sent om natten. Ring en taxi.
  • Drick dig inte alltför full så att du inte hamnar i en situation där du inte har full kontroll.
  • Lär dig grundläggande självförsvar och vikten av att bära pepparspray och stilettklackar (bra att borra igenom fötter) under en utekväll.
  • Undvik ställen som du vet kan innebära en potentiell risk för våldtäkt, typ parken, bakgränden och den där klubben.

 

Inga konstigheter, eller hur? Den här listan checkar kvinnor av mentalt i huvudet mer eller mindre varje helg lördagskväll. Vi har alla sett den eller en liknande version och vi tycker att den är alldeles i sin ordning. Vettig och förnuftig vill vi till och med påstå. Här är då listan som Ung Vänster delade ut under årets Bråvallafestival:2014-07-02-1819_53b430e3ddf2b3205110b861

Reaktionerna som följde var många och högljudda. En av dem summerade all kritik tämligen heltäckande: ”Hur kan du dela något där det står ”…tips till killar för att inte våldta”? När det står ”killar” antyder det att det är alla killar. Långt ifrån alla killar våldtar (ungefär 4.5%). Detta brev antyder att alla killar är potentiella våldtäktsmän, annars skulle det inte stå som det gör. Det är kränkade och inte alls okej.”

Jag håller med ovanstående kommentarer helt och fullt. Det är långt ifrån alla män som våldtar. Och självklart är inte killar oförmögna att följa sin moraliska kompass, att påstå motsatsen är ett så skrattretande stenålderstänk att jag knappt finner ord. Och visst gjorde Ung Vänster en tabbe när de titulerade listan ”8 tips till killar – för att inte våldta” istället för ”8 tips till dig som finner dig så pass överdominerad en annan människa att du känner dig berättigad till dennes kropp utan samtycke – för att inte våldta”.

Men ovanstående person, och alla ni andra som tycker med hen, har inte insett vad det hela handlar om. Det handlar inte om att se på alla människor med penis som eventuella våldtäktsförövare.

Det handlar om att vi idag, 2014, fortfarande lever i en våldtäktskultur där offret skuldbeläggs minst lika mycket, om inte mer i vissa fall, som förövaren (”Men hon får väl skylla sig själv som drack sig så där full/bar en så kort kjol/gick hem sent om natten ensam – hon visste ju vad som skulle kunna hända”).  Varför detta argument håller när det gäller våldtäkt med inte när det kommer till rån (alltså, den gamle farbrodern viftade ju men plånboken alldeles för synligt när han skulle ta ut pengar ur bankautomaten, han praktiskt taget bad om att bli rånad), misshandel (han ville säkert bli nedslagen eftersom han gick ensam i den delen av stan så sent på natten, full var han också) eller liknande är mig fullständigt obegripligt.

Det handlar om att det fortfarande förekommer att våldtäktsoffer får frågan ”Hur kort var kjolen?” eller ”Hur mycket hade du egentligen druckit?” i polisförhör när de väl vågar anmäla.

Det handlar om att killar växer upp i en machokultur där sexuella trakasserier och objektifiering av kvinnokroppen är mer eller mindre allmänt accepterat (tänker t.ex. på alla glåpord jag och mina vänner har fått ropat till oss när vi går gatan fram och en bil med några ”sköna snubbar” svischar förbi och alla gånger vi fått kroppsdelar smekta/tryckta på klubbar utan någon form av förvarning över huvud taget), varför våldtäkt då enkelt kan tänkas bli nästa steg för somliga som inte har alla hjärnskruvar ordentligt åtdragna.

Det handlar om att det i på tok för många våldtäktsfall tvistas kring huruvida offret sa ”nej” eller gjorde motstånd tillräckligt tydligt för en fällande dom. Tänk om vi vänder på steken, och frågar oss om hon sa ”ja” istället? Inte det? Nej, men då var det väl kanske rätt så troligt att hon inte ville ha sex då.

Det handlar om att våldtäkter sker varenda dag i vårt svenska mest jävla jämställda land. Det sker bakom stängda dörrar. Det sker på din kompis fest. Det sker inne på skoltoaletten. Det sker lite överallt, och vi tittar mest genom fingrarna och rycker på axlarna. En tjej vid namn Madeleine Ahlström (en av mina främsta förebilder, trots att jag aldrig har träffat henne) bad sina läsare att skicka in sina berättelser om sexuella övergrepp. Hon publicerade dem allihop, 31 A4-sidor närmare bestämt, i följetongen ”Detta händer”. Läs och ta del av de här tjejernas skam och förnedring som de får leva med varenda dag.

Det handlar om att vi fokuserar på att lära tjejer självförsvar och vikten av att bära pepparspray i väskan, och föreslår det briljanta förslaget att öka polispatrulleringen sena helgnätter för att minsta antalet våldtäkter (att majoriteten av våldtäkter sker bakom stängda dörrar i ett hus som antingen tillhör offret, förövaren eller någon bekant till de båda, är en annan femma), istället för att försöka förändra de här killarnas syn på kvinnor redan innan våldtäkten begås.

Allt det här ville Ung Vänster belysa med sin satiriska lista, och jag att tycker de lyckades grymt bra. Jag är av den meningen att det bästa sättet att få bukt med våldtäktsproblematiken är att aktivt jobba mot ett mer jämställds samhälle, där kvinnokroppen inte behandlas som en egendom att göra vad fan som helst med och där männen ska slippa känna press från ett machoideal att objektifiera kvinnor, snarare än att lära tjejer karatesparkar. För jag ska kunna spatsera gatan fram genom staden mitt i natten, spritt språngande naken och stupfull, utan att någon anser sig ha rätt att ta sig några som helst friheter vad gäller min kropp. Punkt.

Ät som en kiwi

Det är inte särskilt mycket som skiljer den svenska matkulturen från den nya zeeländska, jag menar båda är västländer som har möjlighet att importera in de livsmedel som inte finns året runt osv. Men självklart finns det saker som vi inte har gemensamt när det kommer till mat också.

I Nya Zeeland är barbequekulturen väldigt stor, ja, nästintill helig, under sommarhalvåret. Färska, inhemska jordgubbar kalasas det på under julhelgen och nu under ”vintern” (femton grader varmt även om det regnar och blåser kallar jag inte direkt vinterväder) värmer vi vår familj oss med en gudomligt god pumpa-och baconsoppa om söndagskvällarna. Det finns två ledord inom den nya zeeländska matkulturen och de är avslappnat och enkelt. Jag älskar att det inte är så himla komplicerat och pretentiöst att bjuda över vänner på middag här. Alla hjälps åt med både matlagning och disk och aldrig någonsin stressar någon upp sig över att maten inte är vid utsagd tid. En gång frågade jag mina värdföräldrar när gästerna förväntades anlända (de hade några vänner som skulle komma över på grillkväll en lördag) och de tittade mest oförstående på mig innan de sade ”någon gång i eftermiddag”.

Eftersom Nya Zeeland odlar de flesta grödor själv (vissa saker importeras från Australien och Pacific Islands) så smakar frukt och grönsaker tio gånger mer än vad de gör hemma. Detsamma gäller i princip all köttproduktion (det finns åtta gånger fler får än människor på Nya Zeeland och det går kor i ungefär varenda hage), vilket gör att priset på nötfärs och oxfilé motsvarar blandfärs och fläskkarré i Sverige.

Någonting jag inte riktigt tycker om med den nya zeeländska matkulturen är sättet de äter på. Frukost är en bit rostat bröd på springande fot samtidigt som alla andra saker som måste hinnas med på morgonen fixas. Lunch? Räknas riskakor med ost? Mellanmål (morning tea och afternoon tea) är mest för barnen och då i form av en massa snacks som chips och kakor eller frukt. Middagen är i nio fall av tio är en lagad måltid med ”riktig mat”, men nästan alla au pairer som jag har lärt känna här nere bor i familjer där barnen äter middag före de vuxna (jag tror min familj är ett av få undantag där alla i familjen sitter ner tillsammans) och aldrig, aldrig att någon skulle få för sig att sitta kvar vid bordet för att ”smälta maten” när de har ätit upp (det anses snarare oförskämt).

Lite annorlunda från europeiska vanor, eller vad säger ni?

Tänd ett ljus och låt det brinna

Tack gode gud för internet säger jag bara. Förra veckan har jag följt politikerveckan i Almedalen med stort intresse, trots jag känner mig rätt så avskärmad för tillfället från det som händer därhemma när jag befinner mig så långt bort. Är det bara jag eller känns det inte som om det är ett extra spännande valår i år? Är det bara jag eller känns det inte som om svensk politik har fått ett nytt uppsving och lockar till engagemang mer än vad den gjort på bra länge?

Som vanligt var det en himla massa prat om stadsbudgetar, huruvida ROT-avdraget ska skrotas eller inte och pajkastning från den ena politikern till den andra. Men i år tycker jag mig se en sida av politiken som i alla fall jag saknade föregående valår; nämligen den ideologiska. Det diskuteras och resoneras och argumenteras och visioneras som aldrig för om hur vi skall gå tillväga för att skapa det bästa välfärdssamhället, utan att dra upp detaljer ur Socialdemokraternas skuggbudget från förrförra året (dåligt exempel kanske men jag tror ni hajar). Och det, mina vänner, tycker jag bådar väldigt gott inför framtiden. Det är förändring i görningen, big time.

Två månader återstår till den 21 september (samma datum som jag lämnar Nya Zeeland för övrigt) och jag ser fram emot att följa valspruten vi har framför oss, även om jag är begränsad till att vara åskådare bakom min datorskärm.

Note to self: Beställ röstkort nu på momangen Rebecka, innan du glömmer av det igen.SAM_2144

Apropå

Tredje Moseboken 19:33, 34 B2000:

”Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv.”

2349543534_97e13c0701

Det där med balans

Den senaste tiden har det snackats mycket om balans, om att hitta balans i livet, i vardagen, i sig själv. Allting ska göras med måtta; det är bra att äta hälsosamt med det måste även finnas plats för lite lördagsgodis, det är viktigt att satsa på skolan men det måste även finnas plats för meningsfulla friditsaktiviteter, det är meningsfullt att arbeta hårt på jobbet med det måste även finnas plats för familjelivet, det är fantastiskt att göra miljömedvetna val men det måste inte gå till överdrift, det är beundransvärt att våga satsa på sin hobby med det måste finnas en reservplan om utifall det går åt skogen, det förebygger sjukdomar att dricka kaffe men det får absolut inte överskrida x antal koppar om dagen… listan på uppradade exempel är för lång för att få den här texten välbalanserad (hrm) men jag tror nog att ni förstår var jag vill komma. Vad som menas är att om du väl har hittat något som du fastnat för och trivs med, så är det ju något väldigt positivt och ska uppmuntras, men det får för allt i världen inte gå till någon som helst överdrift för då… ja, vad händer då? Jo, du kan bli betraktad som fanatisk! Hu och ve, hemska tanke. Inte vill du få någon att tro att du är beroende av någonting och inte kan ägna dig åt något annat. BALANS måste du skaffa dig, eller rättade sagt en sådan balans som är accepterad utav samhället; utan den balansen så kommer du definitivt att trampa ner i det fanatiska  träsket (också det inom samhällsets preferensramar)  och vi vet ju alla vilket sjuhelsike det är att ta sig upp därifrån.

Suck.

Ibland blir jag så fruktansvärt trött på Landet Lagom. Varför kan vi inte bara vara glada för människor som visar ett brinnade intresse för någonting? Varför måste vi komma med förmanade ord om att det där som har fångat de människornas uppmärksamhet inte får ”gå för långt” eftersom det inkräktar från allt annat om ”måste” finnas i dessa människors liv för att det ska vara komplett, dvs. balanserat? Vad är det som säger att vi vet vad som är ”balans” för andra människor, när vi inte har en aning om deras bakgrundshistoria eller vad som har fått de att leva såsom de gör?

Låter det rörigt? Vi tar ett exempel till: Jag har alltid tyckt om att träna och röra på mig, i de flesta former även om löpning och CrossFit numer ligger mig närmast om hjärtat. Sedan femton (i en långsamt uppåtstigande kurva) månader tillbaka får jag äntligen lov att använda mina knän igen efter drygt två års skadetid och rehabilitering, så idag uppskattar jag min förmåga att umana mig själv fysiskt på ett helt annat sätt än vad jag gjorde tidigare. Jag uppskattar det så mycket att det är någonting som jag för tillfället inte kan tänka mig att leva utan. Gärna majoriteten av veckans dagar. Jag har alltså blivit beroende. Och det har vi ju redan konstaterat ovan att det inte är bra, eftersom jag riskerar att bli fanatisk. Jag får höra att träning kan få negativ inverkan på mina relationer till människor i min närhet och allt annat jag måste klämma in för att få en komplett livspalett (typ sovmorgon, TV-kväll i soffan, sena utenätter, ett fläckfritt hem, shoppingrundor och annat som för mig är rätt så ointressant). För att inte tala om alla gånger folk vill påminna mig om hur hög risken är att jag skadar mig igen och att tjejer inte ska bygga så mycket muskler (visst är det 2014 i år och inte 1914?). Det har många gånger satt små grillor i huvudet på mig, fått mig att tänka att ” jag måste ha minst två vilodagar i veckan” eller ”nej, men jag sprang ju igår så då kan jag inte följa med kompisen på en joggingtur idag” osv, istället för att lyssna på min egen kropps signaler och lita på att den säger ifrån när det blir för mycket eller för lite träning. Jag har äntligen börjar göra det, inte bara med träningen, utan även andra faktorer i livet, och jag mår bättre än någonsin.

Självklart menar jag inte nu att du ska strunta i sluttentorna för att titta på TV-serier (om det nu är ditt stora intresse) eller försumma dina barn eftersom du precis signerat kontraktet för ditt drömjobb. Långt ifrån. Jag vill bara beslysa att den här stormen som har virvlat fram över bloggar, massmedia och fikabord om hur viktigt det är med att hitta inre balans inte enbart är av godo. För som så ofta när så kallade råd, även om uppsåtet är gott, poppar upp om hur vi ska förhålla oss till saker och ting så skapar det bara ännu en i raden av normer för hur vi som samhällsmedborgare borde leva våra liv.

Vad jag menar är att det här med balans är någonting som är högst individuellt och aldrig kan jämföras med någon annan. Det som är balans för mig är helt enkelt inte balans för någon annan och det är därför som alla ”så här skaffar du balans i vardagen-listor” kan skickas till typ Saturnus och aldrig mer komma tillbaka. Om du fastnar för någonting som du verkligen heldiggar och bara inte kan få nog av, så snälla, låt inte alla de där klämkäcka rösterna om att hitta ”balans i livet” ge dig hjärnspöken. Det är helt okej att bli besatt och fanatisk (ja, ni hörde!), så länge du själv mår toppen (vilket vi ju ofta gör när vi får ägna oss åt saker vi verkligen gillar). Bara kör, kör, kör tills du tröttnar, oavsett om det gäller en viss träningsform, starta eget företag, gröna smoothies, resor, hobbys, studier eller det där drömjobbet. Jag lovar att det finns tusen och åter tusentals andra grejer att ta sig en närmare titt på om du mot all förmodan skulle tröttna. Och har du två eller fler grejer som du vill fördela din tid emellan (vilket jag antar att de flesta av oss har), så får du förhandla fram en kompromiss som passar alla delar av både kropp och själ. Och jag vet, det blir också en sorts balans. Men det är en balans på dina villkor och ingen annans, och den skillnaden betyder allt.SAM_4855