Free falling

Long time no see. På sistone har jag fyllt mina dagar med att:

  • Uppdatera CV och personligt brev för ett tjugotal jobbansökningar (jodå, framtiden börjar allt kalla på en även på andra sidan jorden)
  • Säga farväl till ett otal awesome personer som jag inte kommer träffa på ett bra tag
  • Vinna prima kvalitetskött för $50 (mer om det en annan gång)
  • Brevrösta
  • Köpa presenter till både värdfamiljen och familjen hemma i Sverige.
  • Rensa bland alla mackapärer och klädesplagg som jag ska ta med mig hem/lämna kvar (bosätt er aldrig utomlands om ni har som ambition att återvända med enbart ett bagage)
  • Provpacka väskan
  • Besöka Hobbiton
  • Jobba, jobba, jobba… slutspurten nu!

Ja, och så idag gjorde jag och Emma det här:

G0012174 G0072241Om två veckor lämnar jag det här stället. Det är så många tankar som snurrar runt i skallen att jag nästan börjar skratta åt mig själv. Övervägande positiva dock (jag har inte freakat ut än, men det är nog bara en tidsfråga). Puss på er!

Ambivalens

SAM_5163
Vackra Milford Sound, från mammas och min resa runt sydön.

Jag är så jävla färdig med det här. Au pair-livet alltså.

Samtidigt känner jag hur våndan inför att återvända hem börjar smyga sig på. Ikväll är den nästan överväldigande. Jag är livrädd inför att bli den person jag var när jag först landade i Nya Zeeland. Jag tänker att i Sverige förmodar alla att jag ska vara på ett visst sätt, och fruktar därför deras besvikelse när det går upp för dem att jag är inte är den personen längre. Eller mest fruktar jag väl att jag ska tvinga mig själv till att försöka vara den prestationssuktande, falska, miserabla Rebecka jag än gång var, för att leva upp till de där jävla förväntningarna, när så inte alls är fallet. Jag har erhållit så mycket självinsikt här nere. Jag är så mycket gladare inombords. Jag är så mycket mer på det klara med hur jag fungerar som person (och det är det jag är så rädd att folk inte ska hålla med om, att det är rätt att vara såhär som person eller inte). Jag övertygad om att jag faktiskt kanske duger som jag är ändå. Och herre min gud vad jag är rädd för att den känslan ska försvinna under resan hem.

Min vardag är på sätt och vis ändå oerhört stabil här nere. Hemma vet jag inte riktigt vad som väntar. Det kan ju bli asfantastiskt och fullkomligt underbart (det är så jag föreställer mig det i de stunder då jag överröses med positiva känslor inför min hemfärd). Men det kan också bli fullkomligt pannkaka. Denna ständiga ambivalens. Kan inte du bara ta och försvinna?

I mitt huvud

20140808_21163620140810_134826 Två bilder från i helgen: bio i fredagskväll med ett gäng goa au pairer i Albany Mall. Plus för gott sällskap, minus för halvkass B-action med på tok för många stereotyper för min smak (ja, vi såg Hercules). Ovan ser ni mig, svettig och finnig som en annan fjortonåring med med den blåaste nyansen jag någonsin sett mina ögon anta, en aning lost ute på löpspåret i Okura.

Hey readers!

Måndag. Igen. Fem veckor och sex dagar innan jag lämnar världens vackraste land. HJÄLP! Har skrivit en lista med alls som måste fixas innan avfärd. Hittills har jag inte prickat av en enda sak. Tur att jag är född optimist. Tiden går alldeles för snabbt. Jag hinner inte reflektera. Dödstrött är jag också (varför skriver jag alltid det här?). Så himla tacksam för allt jag får se och vara med om. Längtar ihjäl mig efter svensk frukost. Vill skriva tills fingrarna blöder. Undrar vad CJ önskar sig i födelsedagspresent? Måste ta bort det där avskavda nagellacket snart innan jag börjar få konstiga blickar. Och brevrösta. I eftermiddags spelade jag rugby med barnen och en främmande hund. Den var söt och lurvig. Tack och godnatt.

En torsdagslista

SAM_5343Min fina mamma och jag, sista dagen tillsammans innan hon satte dig på planet hem till Sverige.


Jag heter Rebecka Kristina Wahlgren
Jag är för tillfället trött som ett halvt ålderdomshem efter en arbetsdag som började klockan 7.30 och nu kl. 21.39 fortfarande är igång (hade visserligen ett par timmars paus mitt på dagen så min värdmamma slutade tidigare än väntat) medan jag väntar på att mina värdföräldrar ska komma hem från en middag ute med vänner. *Älskar när ungarna är sjuka*
Jag är bra på att känna av stämningen när jag kliver in i ett rum. Kan på två röda säga om människorna i rummet är arga, upprymda, ledsna, lyckliga, trötta…
Jag tycker jävligt mycket, om allt och ingenting
Jag är dålig på att våga säga mina åsikter bland människor jag inte känner så väl eller på förhand vet inte håller med mig.
Jag läser Golden Blood av Melissa Pearl
Jag gillar känslan av att vara fri att göra mina egna misstag
Jag sjunger jämt och ständigt, gärna Disney (”Stop singing, Rebecka, it’s annoying!”)
Jag älskar att resa (vore ju tragiskt annars), se nya ställen, träffa nya människor. Älskar det.
Jag är inte speciellt bra på att göra saker med en gång, vilket innebär att jag måste stressa som en tok för att hinna med allting jag ”måste” i slutändan. Så himla korkat. Hade varit smart om jag hade kunnat ändra på det beteendet innan jag börjar på universitetet.
Jag föredrar ett givande samtal med en intressant person om typ meningen med livet än en utgång *UNZUNZ*, alla gånger.
Jag tycker om känslan av att komma hem till min värdfamilj efter att ha varit iväg på äventyr i världens vackraste land.
Jag är beroende av träning i alla dess former (helst CrossFit) utom möjligtvis konditionsmaskiner på gym, alla dagar i veckan, alla tider på dygnet
Jag har på mig min vanliga arbetsuniform, joggingbrallor, t-shirt och hoodie
Jag dricker vatten och te, tycker inte riktigt att något annat smakar lika bra.
Jag lyssnar på ALLT, favoriten just nu är ”I’m a mess” av Ed Sheeran
Jag blir arg på människors intolerans för det som är annorlunda.
Jag blir rädd av tanken på att jag kanske aldrig riktigt kommer kunna släppa känslan av att inte vara bra nog, oavsett vad det gället
Jag är pinsamt dålig på att höra av mig till människor i min närhet. Vad som är pinsamt egentligen är väl att folk tror att jag inte bryr mig, vilket inte alls är sant. Jag är bara fullständigt nöjd att spendera en hel fredagskväll med ingen annan än mig själv som sällskap ibland.
Jag är uppväxt i en liten skithåla i norra Skåne tillsammans men mamma, pappa, lillasyster och lillebror i äkta svensson-anda. Och för det är jag så himla tacksam.

Lista härifrån.

Torsdag 6 augusti 2014

20140806_164957
CJ och Harri passade på att ta ett BUBBELbad i eftermiddags eftersom vattentanken nästan är helt full. Sötongar.

Nyss hemkommen från en himla fin kväll tillsammans med Evelina på vårt stammiscafé Massimo i Albany. Det pratades hejvilt om vad jag missat i Auckland under min resa till Rarotonga, Eves stundande trip kring Sydön, att vi nog sticker till Asien och backpackar om vi inte kommer in på våra drömutbildningar till våren, hur mycket vi har kommit att uppskatta den avslappnade kiwimentalitet som råder här nere, hur svårt det är att veta hur mycket en egentligen har förändrats sedan  oktober förra året, rädslan inför att allting ska gå tillbaka precis som det var förut, innan vi tog vårt pick och pack och lämnade Landet Lagom, när vi kommer hem till Sverige igen, hur våra liv skulle se ut om vi inte fått för oss att flytta till Nya Zeeland men att den tanken är så omöjlig att det inte ens går att spekulera i. Sådana saker som två tjugoåriga au pairer, bästa vänner sedan en lång, lång tid tillbaka går och funderar över på andra sidan jorden. Jag är så himla glad att Eve bestämde sig för att göra det här äventyret tillsammans med mig. Det hade inte varit samma sak utan henne.

Vinter(sommar)lov

Här i Nya Zeeland hade eleverna vinterlov för ett par veckor sedan, vilket innebar lite välbehövlig vila för ungarna och övertid för mig 😉 Här kommer lite bilder över vad vi hittade på.20140707_112135
Det kladdades med mjöl-och-vatten-deg, kommer på pricken ihåg hur kul det var när jag själv var liten!20140718_154206
Vulkansandslottsbygge på stranden.

20140717_103342Jag tog de tre äldsta ungarna till Auckland Zoo tillsammans med två andra au pairer. På bilden poserar Kenzie (Seb och CJ är i den åldern då det pinsamt att vara med på bild), Lauras ungar Demi och Taylor och Carolines lintottar Agnes och Viggo. Vi såg väl ut som ett halvt dagis när vi gick mellan de olika djuren, tre au pairer, sju kids och två proppfulla vagnar, men oj, vilken härlig dag det var! Strålande sol och vi fick se när djurskötarna matade lejonen, vad mer kan man begära?20140717_102551Seb var kartläsare och ledde oss virpannor (tre au pairer som inte har setts på ett tag = på tok för mycket pladder för att kunna hålla reda på både ungar OCH att inte gå vilse bland labyrinten av djur) åt rätt håll genom parken.20140717_140944Syskonen Coggins poserar i safarijeepen.20140717_112003

Kan ni se Kea-fågeln?20140717_112425
CJ och Agnes var söta.20140717_105922
Kezie, Taylor och Demi på en elefantstaty.20140717_105454
Seb berättar allt som finns att veta om elefanten Burma.
20140716_162738
Harri, CJ och jag spelade fotboll på gräsmattan (”Va, får man inte lov att tacklas i fotboll? Vad är detta för sport?? *rugbynationens barn i ett nötskal*)20140714_120542
Lauras värdpappa är brandman i Te Atatu och en dag bjöd han dit oss allihop för en guidad rundtur.20140714_122147
Seb var stolt minsann när han fick testa på att sitta i barandbilens förarsäte. Två minuter senare gick brandlarmet och vi fick fascinerat se på hur det går till när brandmännen åker på utryckning på riktigt.20140711_102340
En morgon tog jag ungarna till gallerian i Whangaparaoa (”fangaparoa”), där alla vinterlovslediga barn fick testa på att baka chocolate chip cookies.20140708_162524Och jag fick mitt hår mycket vackert tillpiffat av CJ och Seb en sen eftermiddag. Visst är det skönt att ha jobbat färdigt sista lovet nu, men det känns också lite vemodigt när det svart på vitt går upp för mig att det inte är så himla lång tid kvar innan jag lämnar det här landet.

Kenzie nio år

20140705_151428[1]20140705_151705[1]20140705_162006[1]Förra veckan fyllde vackra, starka, omtänksamma, tempramentsfulla Kenzie nio år. Hon drog med alla sina kompisar till Clip and Climb, ett ställe där man kan testa på bergsklättring (och klättring på en himla massa andra udda sätt också för den delen) inomhus. Jag fick minsann också prova. Det var sjukt roligt, även om jag måste erkänna att det var lite läskigt att kasta sig ut  hals för våg och våga lita på att särkerhetslinan skulle fånga upp mig när jag väl nått toppen. Efteråt blev det kalas hemma med en tårta som hette duga, tillverkad av min värdmamma *tårtbakar bad ass* Beccs såklart. Ber om ursäkt för att bilderna inte är upprättade. Jag orkar helt enkelt inte försöka ändra det igen. Nu säger jag god natt!

Find time for the things that make you feel happy to be alive.

Hallå, hallå! Det var nästan en vecka sedan ni såg något från mig här, men nu är jag på banan igen! Våra grannar Len och Lesley är med i en organisation (jag glömmer alltid namnet, någon som vet?) där resenärer kan få gratis mat och husrum i utbyte mot arbete hemma hos folk som bor på landsbygden i Nya Zeeland, och i förra veckan tog de med sig ett franskt par från Paris på besök hemma hos familjen Coggins. De här prickarna var inte vilka som helst, de jobbade nämligen som lärare på en cirkusskola när de inte reser runt i Nya Zeeland. Barnen blev överförtjusta förstås, när killen började jonglera med både händer och fötter, men blev helt i extas när de fick se vilka konster de kunde göra med ballonger! Alla ungarna fick välja varsitt djur, på bilderna ser ni Seb’s bläckfisk och CJ’s spindel, och jag fick en blommhatt att bära på huvudet minsann. Paret blev tillfrågade av min värdmamma dirre att komma tillbaka till Kenzies födelsedags tre dagar senare. En lite annorlunda eftermiddag sådär dagarna innan vinterlovet.20140702_163937 20140702_163957

It’s okay to lose yourself for a little while. In books, in music, in art. Let yourself get lost.

Efter träningspasset i onsdags när jag skulle backa ut från parkeringen, knackade en äldre man, Ian, från CrossFit-klubben på förarrutan och deklarerade att jag hade ett väldigt, väldigt platt bakdäck på högre sida. Suck. Öppnade bagageluckan och hittade skiftnyckeln men letade förgäves efter en domkraft. Dubbelsuck. Som tur var lät Ian mig låna hans domkraft (ja, han bytte hela däcket åt mig faktiskt) så reservhjulet kunde åka på. Efter ett otroligt tacksamt ”tack!” till Ian så krypkörde jag till närmaste verkstad, fortfarande rödflammig i ansiktet och med träningskläderna full av krita, och fick det punkterade däcket lagat för $25 innan jag körde hem och tog en efterlängtad dusch.20140625_103908Ja, och så gick det alltså till när Rebecka råkade ut för punktering en onsdagsförmiddag i juni i Nya Zeeland.

Note to self: Se alltid till att ha en domkraft i bilen. Du vet aldrig när du får punka knappt tio minuter från där du bor.