Att återvända

Ni anar inte hur många gånger jag har försökt skriva den här texten, vridit och vänt på mina egna känslor i ett desperat försök att få ner stavelser presentabla nog att publicera här. Jag inser att jag har väntat förgäves på att kunna bringa klarhet i mitt, för tillfället, tämligen stormiga inre. Den dagen kommer tydligen aldrig att infinna sig. Så jag kör ändå. Det känns som om jag är skyldig alla er, som har följt mig under mer än ett års tid, det.

Jag återvände till Sverige för lite mer än två månader sedan nu. Fortfarande minns jag hur exalterad jag kände mig under flygresan hem. Jag hade precis haft en, på många sätt, sagolik vecka i Melbourne, Australien. Full av nya intryck, spatserade jag gatorna fram i den urbana stadsdelen Fitzroy, fängslad i ett slags förlösande frihetsrus. Euforisk över att vara min egen och över att snart få träffa min familj och mina vänner där hemma.

”Glädjen bubblar över i mitt rödbrända bröst. Ikväll gråter jag inte över den ändå mestadels fantastiska tid som går mot sitt slut. Istället blickar jag mot den spännande tid som nalkas. Jag känner frid.”

Tre meningar, skrivna på mitt sparsamt inredda rum i Melbourne, en halvtimme innan avfärd mot flygplatsen. Uppfylld av det där inre lugnet, som jag så starkt förknippar med mitt år på andra sidan jorden. Somliga skulle nog kalla mig lycklig.

Flighten mellan London och Köpenhamn kommer för alltid att finnas inristad i mitt minne. Jag är så nära hemma att jag nästan kan ta på det. I boardingkön konverserar resenärerna enbart på danska, norska och svenska. Jag pratar inte med någon, utan står bara där, fnittrades för mig själv. Tänker på hur lustigt det är att känna sig som en ailien, samtidigt som jag överröses av en stark känsla av tillhörighet. Mannen i stolen bredvid beställer in kolsyrat vatten och jag te med mjölk. Av flygpersonalen blir vi serverade Ramlösa respektive Arlas mjölk i mini-tetraförpackning, och jag får bita mig hårt i tungan för att inte börja gråta (att jag sedan inte har sovit på fyrtioåtta timmar kan ha något med saken att göra, just sayin’). Det är kanske svårt att föreställa sig för människor som aldrig har befunnit sig utomlands under en längre tid, men det här förblir en av de finaste stunderna i mitt liv.

Jag skriver det här med bittra tårar dunkandes i ögongloben. Varför? Vad har hänt inom mig under de senaste två månaderna?

Visst, det var och är fortfarande alldeles förträffligt härligt att vara hemma igen. Den där våndan av rastlöshet, som jag ständigt hemsöktes av i Nya Zeeland, är äntligen borta. Jag kan kura upp i soffan med en kopp te och känna mig hemma, på riktigt. Det är allt en fin känsla.

Men att återvända hem medförde också andra ting; minnen som jag trodde att jag fördrivit för gott ut i glömskans träsk, återupplevs med skrämmande klar skärpa. Det hände inte med flit, men nu står jag alltjämt här i gyttjan och trampar så förtvivlat ändå. Jag vet inte riktigt hur jag ska få er att förstå. Jag vet knappt ut eller in själv. Att komma tillbaka till lilla Tyringe, innebar också att jag återvände till alla de anledningar som gjorde att jag lämnade Sverige från första början; den stressiga vardagen, ångesten, den bristande självkänslan och tvivlandet på mitt värde som människa. Det är som om minnesbilderna av alla dessa destruktiva känslor är inristade i väggarna. Jag andas in dem så fort jag drar in luft i mina lungor. Sedan ska vi inte ens tala om hur det politiska läget i Sverige (eller kanske mest hur det svenska folket förhåller sig till det som nu sker), där tunnelseende och individualistiska intressen får gå före lyhördhet och förståelse, får mig att drömma mardrömmar om nätterna när jag äntligen får någon sömn. Allt detta omsluter mina inre organ och hotar att klämma åt tills jag frivilligt kapitulerar. Det enda positiva i det här, är väl att jag denna gång är medveten om processen som pågår i min kropp, och det ger ett lite mer distanserat förhållningsätt till det hela. Men bara lite.

Det är tur att min fina familj och vänner finns här, annars hade jag gått under för länge sedan. Och i veckan fick jag ett glatt besked, som har gett mig hopp om att en potentiellt fantastisk framtid ligger framför mina fötter inom kort (OM DET ÄR NÅGON SOM KÄNNER NÅGON SOM HYR UT EN BOSTAD I LINKÖPING TILL EN STUDENT  – mejla wahlgrenen@gmail.com omgående!). Jag är ett steg närmare att förverkliga en av mina stora drömmar här i livet. Det värmer gott i hjärtat.

Så nu står jag alltså här, och vet fortfarande inte om jag gör rätt eller fel i att dela med mig av det här till er. Det tär på en att komma hem och se på sitt hemland med främmande ögon. Men jag har lovat mig själv att vara ärlig i det här forumet, och det känns fel gentemot alla er som har följt med på den här resan att inte fortsätta vara det ändå in i slutet.

Härmed avslutar jag den här bloggen om mitt äventyr på andra sidan jorden. Det har utan tvekan varit den mest fantastiska tiden i mitt liv. Jag har fått vara med om så många saker och träffat så många människor, som har bidragit till att det nu är en helt annan Rebecka som författar detta inlägg än den som inledde hela kalaset, den där julidagen för snart ett och ett halvt år sedan.

Tro dock inte för allt i världen att ni blir av med mig än. Jag känner mig inte färdig med skrivandet än på ett bra tag, ja om ens någonsin. Jag har allt några idéer (ang. upplysning av psykisk ohälsa, sätt att förändra världen och lite annat smått och gott… sådant jag tycker är kul och brinner för) som ligger på lur och bara väntar på att bli realiserade. Måste bara klura ut hur de ska bli presenterade på bästa sätt. Antagligen kommer de att publiceras i början på nästa år. Till dess – ha en riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT 2015.

Jag väljer att avsluta med ett citat som summerar mitt år i Nya Zeeland tämligen väl. Ett citat jag hoppas att jag kan och vill eftersträva hela livet:

”Progress is impossible without change, and those who cannot change their mind cannot change anything.”

Livet är en väntan

SAM_5343Toddler Rebecka, två år: ”Mamma, pappa, nääääääär får jag börja på dagis och leka med de andra barnen????”

Lintotten Rebecka, fyra år: ”Mamma, pappa, huuuuuuuur lång tid är det kvar tills skolan börjar? Jag vill börja använda min 101 dalmatiner-ryggsäck PÅ MOMANGEN!”

Hästgalna Rebecka, elva år: ”Åh tänk, när jag börjar högstadiet och får vara lika cool som alla andra förpubertala hormonbomber, redo att explodera ut i ett raseriutbrott/hysterisk gråt över oklar anledning vilken sekund som helst.” *admiring eyes*

Plugghästen Rebecka, femton år:  ”Gymnasiet kommer bli The time of my life, TAGGA NURRÅ!!!”

Studenten/utbränd Rebecka, arton år: ”Kom och ta mig långt härifrån *KLAPP, KLAPP*, långt härifrån *KLAPP, KLAPP*. långt härifrån. Ja, kom och ta mig långt härifrån *KLAPP, KLAPP*, kom ta mig till Nya Zeeland nu:”

Äventyraren/YOLO Rebecka, nitton år: ”Hur många månader är det kvar innan jag får springa i skånska lövskogen och käka knäckebröd igen, sade du?”

Återvändaren/identitet efterlyses Rebecka, tjugo år: ”Är det inte fan dags att jag tar tag i mitt liv på riktigt snart? LÄKARSTUDIER VT15, JAG SÄTTER MIN TILLTRO TILL DIG!”

Jag inser att jag under i princip hela min uppväxt har gått och längtat efter nästa kapitel i mitt liv. Det är inte så att jag inte har varit medveten om nuet och njutit av tillvaron som rått, för det har jag. Men likväl har väntan på nya uppdrag, nya platser och nya människor alltid funnits där. Jag vet inte om denna förväntansfulla strävan efter det okända är bra eller dålig. Kanske är det bara en del av min personlighet som jag får lära mig att leva med? Hur som helst är den hemskt påtaglig ikväll, sista dagen för att söka in till Sveriges högskolor och universitet och allt (anmälan är rangordnad och inskickad, nu väntar jag ivrigt på det första urvalet som presenteras på nobeldagen). Det här inlägget är till alla er som liksom jag själv drömmer er bort ibland. Ni ska veta att ni inte är ensamma. Särskilt inte ikväll. Ett varmt lycka till önskar jag er. Ja, och alla ni andra också såklart, vad det än må vara som väntar er inom den närmaste framtiden.

 

Jag ville skriva om hösten

Ur mitt gamla arkiv:

Hösten är en förrädisk årstid som sätter alla möjliga tankesnurror på spinn. Den suger långsamt kraften ur dig och din omgivning tills den har dragit ur all åtkomlig näring och intryck från Sommarens smekande eftermiddagsbris. Hösten den mest oförfalskade årstiden av alla.

Den är inte dyster som Vintern, den är inte förrädisk som Våren och inte heller lögnaktig som Sommaren. Hösten är brutalt ärlig, absolut rättvis och skonar ingen från att höra en oförstörbara Sanningen. Du kan försöka fly ifrån den. Men den kommer alltid ifatt dig, hur väl du än klär in dig i dina tjocka illusionsplagg av ouppnåeliga drömmar.

Hösten är så hänsynslöst klarsynt, vilket medför att den ger dig en rak höger i mellangärdet, med en sådan kraft att din livsglädje näst intill förintas och aldrig tycks komma tillbaka, samtidigt som den kan bringa ren och skär lycka till den som har turen att träffas av en god underrättelse från självaste Sanningen.

Det är på grund av detta som jag älskar Hösten. Sommaren vaggar in dig i hägringar av livet som du ändå aldrig kommer att få uppleva. Hösten, han kan sin sak. Han vet att vi människor mår bäst att av Sanningen se realiteten i vitögat, möta våra innersta farhågor för att på så sätt utvecklas vidare och gå ur hanteringen av situationen med resta ryggar.

Jag tror att många av oss är fly förbannade på Hösten för att ha orsakat oss så många lidelser. Jag själv är inberäknad bland dem. Men det finns en mening med det. Det finns en tanke bakom. Även om varken du eller jag kan förstå den tanken ännu, så är Framtiden inte långt borta. Framtiden, som får oss att bära med Hoppet vart vi än går i våra trasiga skor. Genom Hoppet önskar vi oss ett par sprillans nya skor i tron att dessa kommer råda bot på vårt lidande.

Men Framtiden vet vad som komma skall och har av erfarenhet sett att ett par nya skor inte är nya särskilt länge. I stället lagar Framtiden våra trasiga skor, med pansartråd som ska hålla en lång, lång tid framöver.

Det går inte att förneka, ibland kommer den här tråden att gå upp i sömmarna, ja kanske lossa sitt fäste helt. Det fina är att pansartråden aldrig tar slut. Jag tror att varje människa har sitt eget lager av Framtidens pansartråd, fyllt efter hur stor åtgång just du behöver för att sy ihop ditt liv till någonting helt unikt.

Så tacka Hösten. Tacka honom för att han ger oss en chans att påbörja vår alldeles egna sömnadsarbete, där inget blir det minsta likt någon annans.07d2bf7b1668de68896c176d041b3dce

Det är dags

Nu står vi alltså här inför domedagen och… nej, skämt och sido; idag är min sista dag i Nya Zeeland som au pair, någonsin. Jag har jobbat mina sista timmar, sagt hejdå till alla utom min värdfamilj (det avskedet väntar fortfarande), tagit farväl av CrossFit Hibiscus Coast, packat min väska (med en sisådär tre, fyra kilo att shoppa för i Melbourne till godo – score!), städat ut mitt rum och bäddat sängen för sista gången. Min mage har fjärilar och det känns så himla orealistiskt alltihop. Om ungefär en vecka få jag återse min älskade familj igen, efter nästan tolv månader isär.

Är jag redo? Så in i bänken. Jag känner att jag inte har mer att hämta här, i just den här tillvaron som har varit min vardag så länge nu. Jag längtar efter nya utmaningar och att komma hem och käka Bregott extrasaltat.

Kommer det kännas ångestfullt och sorgligt att lämna? Ja. Så in i helvete. Trots alla jobbiga dagar, har jag inte en enda sekund ångrat att jag satte mig på flyget till Nya Zeeland för nästan ett år sedan. Det har varit den bästa tiden i mitt liv. Punkt.

Nu väntar en veckas turistande i Melbourne innan jag landar i Sverige. Jag ska bo hos en tjej jag träffade i Frans Josef Glacier på Sydön. Kanske uppdaterar jag därifrån om jag har något vettigt internet. Annars får ni ha det så himla bra tills jag publicerar inlägg från andra jorden – hemma i mitt eget hus.

Nu avslutar jag det här inlägget innan jag freakar ut på riktigt. Ni som är på väg hit – åh, vad ni ska vara förväntansfulla. Så mycket roligt ligger framför er. Ta vara på tiden och allt det där ni redan vet om. Ni kommer ha ”the time of your life” här. Det har i alla fall jag.

Tre dagar som kiwi återstår

Fy fan i helvete vad livet är jävligt snett för tillfället. Ena timman ligger jag som en liten köttbulle på golvet och undrar varför jag utsätter mig för den emotionella tortyr det innebär att bryta upp från något familjärt, och i nästa så springer jag frivarv barfota runt huset i ett sällan skådat glädjerus över att det nu återstår närmare två veckor innan jag kan återse alla älskade där hemma och äta keso som inte smakar jäst tvål igen. Den där goda sömnen jag talade så varmt om i början av min tid här är som bortblåst sedan flera veckor tillbaka och min hals har börjat ömma så till den grad att jag deprimerat tvingades avstå från kvällens crossfit-pass om jag ska ha någon chans att säga farväl till boxen ordentligt innan jag återvänder hem för vanligt, oändligt mycket tråkigare skrotlyftande hemma i Tyringe. Mitt rum är än mer kaos än vanligt av prylar jag ännu inte har bestämt mig för att behålla eller inte. Imorgon väntar min sista jobbdag och på lördag, min sista kväll i Nya Zeeland, vankas hejdå-barbeque med grannarna. Det har varit så många farväl den senaste tiden och många fler återstår innan det bär av mot Melbourne på söndag. Det påminner mig om att jag fortfarande inte har pysslat färdigt med värdfamiljens avskedspresenter. Lägg till det på checklistan inför avresa nu, Rebecka, innan du glömmer det. Ikväll satt jag barnvakt för sista gången. Harri ville se ”Alvin and the Chipmunks 3″ så det gjorde vi. Sista gången det här, sista gången det där… sista gången fucking allt. På sätt och vis känns det som om mitt liv får ett avslut när jag sätter mig på planet till Australien om tre dagar. Livet fram tills nu menar jag. På söndag lämnar jag på riktigt min barndom bakom mig och återvänder hem som en vuxen kvinna som vet var hon står med båda benen och är redo att ta världen med storm. Cheesy, peesy, men ack så sant. Eller det är det jag försöker intala mig i alla fall i de stunder då jag känner mig aspepp på att komma hem.

Vilken melankolisk utläggning det här blev. Det var väl inte riktigt meningen. Jag är egentligen mer positivt inställd till att komma hem till Sverige än vad det kanske verkar (trots att jag är lika upprörd över valresultatet som alla andra 87%). Men det här behövde få komma ut också antar jag.SAM_6569

Är det fler där ute som är på väg att återvända efter en lång tid hemifrån? Kanske någon som nyss har kommit hem? Hur känner ni er? Hur är det egentligen att komma tillbaka till en tillvaro som brukade vara allt du kände till men som nu känns så otroligt främmande?

Inför valet 2014

Jag hade en idé om att dela med mig av mina tankar kring riksdagsvalet på söndag, gärna i ett lättslukat format som kan nås av så många som möjligt och valet föll då på en video i stället för en djupgående analys i skrift som jag annars känner mig så trygg med. Det var lite knepigare än jag kunde tro att redigera ihop alla klippen, och jag ber om ursäkt på förhand för dovt ljud, kastande hår och en blick som av någon outgrundlig anledning hela tiden söker sig till det vänstra, nedersta hörnet, men här har ni resultatet i alla fall. Titta gärna och fundera själv vidare, på vilket Sverige DU vill ha på måndag. Jag välkomnar varmt till diskussion, men personangrepp och allmänt spydiga reaktioner undanbedes, tack. Det har vi redan sett tillräckligt av i den här valrörelsen tycker jag.

Allt detta är ingen dröm

Alla eftermiddagar med ungarna, utbrott för minsta lilla sak, rugbymatcher i trädgården, play dates, fredagskvällar med ett glas vin och hämtmat i soffan tillsammans med mina värdföräldrar, tjat om tandborstning, godnattsagor, kramar, slagsmål i bilen, skratt, alla gånger jag inte ens kan få gå på toa i fred utan att ha en unge ivrigt bankandes på andra sidan dörren, middagar i det övervarma köket och barbeques med grannarna.

Alla svettiga crossfitpass, löprundor längs Orewa Beach och hikes i diverse häpnadsväckande vackra regionalparker.

Alla utekvällar i viadukten, födelsedagsmiddagar, biobesök på Event Cinemas, FIKOR och allt prat om nyvunna upplevelser och erfarenheter med andra au pairer.

Alla roadtrips, hostelfrukostar, festivaler, bussfärder, långresor och fantastiskt givande möten med främmande människor från hela världen.

Alla glada leenden, hälsningar på gatan, småprat med kassörskorna i varje affär och all otrolig hjälpsamhet. Hela ”sweet as”-mentaliteten som är så typisk för kiwis och som jag har kommit att älska så högt.

Allt detta är ingen himla dröm. Det är på riktigt. Sker i detta nu. Live.

För tillfället är detta din verklighet. Minns det när du sitter uppkrupen i soffan framför Idol eller klagar över Skånetrafikens inställda tåg i snökaoset hemma i Sverige, Rebecka. Inse att du faktiskt upplevde det här superåret på riktigt. Det var ingen dröm. Det är ingen dröm. Det är en högst aktuell realitet som för alltid kommer att ha en alldeles särskild plats i ditt hjärta. Du får gärna titta tillbaka och anse att livet här var fullständigt annorlunda, fantastiskt och magiskt på alla sätt och vis. Men en dröm? Nej, det är det sannerligen inte.SAM_5307

Man in the mirror

Livet i Nya Zeeland har för mig varit som att leva i en bubbla. En mestadels häpnadsväckande, sprudlande glad badboll som kastats runt på stekande badstränder, svettiga bussar, löjligt vackra vyer och in i främmande människors varma hem. Det har varit fullkomligt underbart att leva så isolerat från omvärlden med enbart mitt självförverkligande i fokus. Men nu pockar mitt samvete undermedvetet på min näthinna. Det är dags att vakna upp ur sagodrömmen och blicka ut mot verkligheten. Folkmord i Irak. Valspurt inför den 14 september. 8 % av Sveriges skolelever är mobbade. Fortsatta stridigheter i Gaza. Sexuellt våld. Inbördeskrig i Syrien. Homofobi och bristande rättigheter för HBTQ-personer. Militära insatser i Ukraina. Kvinnohat. Gud vet som pågår i Nordkorea. Rasism.

Mina ögon tåras, mitt hjärta blöder, min ilska över människors val av att leva i ignorans och förnekelse, av att avsäga sig sitt ansvar som världsmedborgare genom att uppgivet rycka på axlarna och slå över till en annan kanal, vet inga gränser osv. Men mest är jag upprörd över att vi i den allra mest privilegierade delen av världen mår så pass psykiskt dåligt som vi gör (och det kryper ner i åldrarna). När vi skulle kunna må så himla mycket bättre. Fan alltså, vänner, det är dags att göra något åt den här sörjan en gång för alla.  Det startar, som Michael Jackson sjöng: med människan i spegeln. Med mig. Med dig. Med oss. Våga berätta för någon att du mår skit. Lita på din magkänsla och fråga den där tystlåtna/högljudda/framgångsrika/utstötta/gamla/unga människan hur hen egentligen mår. Flera gånger kan behövas innan du får ett sanningsenligt svar.

Idag startade skådespelerskan Cecilia Forss och regissören Paul Jerndal en kampanj om psykisk ohälsa under hashtagen #otillräcklig. Ett alldeles fantastiskt initiativ tycker jag. Ju fler vi är som vågar lyfta detta tabubelagda ämne, desto större chans har vi att en vacker dag kunna gå rakryggade och vara stolta över våra liv fast det inte är rosenskimrande perfekt à la smickrande filter på Instagram. För ett mer öppensinnat samhälle som inte vänder bort blicken för det svaga och det olustiga. Är någon med mig?tumblr_lr4fc32kxp1r2jp8po1_500_large

Ambivalens

SAM_5163
Vackra Milford Sound, från mammas och min resa runt sydön.

Jag är så jävla färdig med det här. Au pair-livet alltså.

Samtidigt känner jag hur våndan inför att återvända hem börjar smyga sig på. Ikväll är den nästan överväldigande. Jag är livrädd inför att bli den person jag var när jag först landade i Nya Zeeland. Jag tänker att i Sverige förmodar alla att jag ska vara på ett visst sätt, och fruktar därför deras besvikelse när det går upp för dem att jag är inte är den personen längre. Eller mest fruktar jag väl att jag ska tvinga mig själv till att försöka vara den prestationssuktande, falska, miserabla Rebecka jag än gång var, för att leva upp till de där jävla förväntningarna, när så inte alls är fallet. Jag har erhållit så mycket självinsikt här nere. Jag är så mycket gladare inombords. Jag är så mycket mer på det klara med hur jag fungerar som person (och det är det jag är så rädd att folk inte ska hålla med om, att det är rätt att vara såhär som person eller inte). Jag övertygad om att jag faktiskt kanske duger som jag är ändå. Och herre min gud vad jag är rädd för att den känslan ska försvinna under resan hem.

Min vardag är på sätt och vis ändå oerhört stabil här nere. Hemma vet jag inte riktigt vad som väntar. Det kan ju bli asfantastiskt och fullkomligt underbart (det är så jag föreställer mig det i de stunder då jag överröses med positiva känslor inför min hemfärd). Men det kan också bli fullkomligt pannkaka. Denna ständiga ambivalens. Kan inte du bara ta och försvinna?

Fasaden

Jag väljer att spinna vidare lite grann på inlägget förra tisdagen med en text jag skrev i tvåan på gymnasiet, under en period då ångesten över att inte duga och pressen på att aldrig misslyckas satt som tunga hantlar på mina axlar. Någon tyckte jag var modig som valde att ”lämna ut mig” om något högst personligt så som jag gjorde. Det kanske jag var. Jag vet inte. Jag vet bara att vi måste våga prata om prestationsångest, stress och självförakt på ett annat sätt än ”Fem vattentäta tips för ett lugnare och mer harmoniskt liv”-liknande artiklar i Aftonbladet. Att så många, kanske främst unga tjejer, tvivlar på sig själv som människa och aldrig vågar visa sin sanna personlighet i rädsla för att inte duga är inget som vi kan skratta bort med en handviftning som ”i-landsproblem på sin mest banala nivå”. Om jag kan hjälpa någon annan att se att hen inte är ensam, att det finns fler som trampar runt i det där prestationsträsket och gömmer sig bakom ett glatt leende dagarna i ända, så är det värt varenda liten stavelse, alla gånger.

Söndag den 25 mars 2012

 

Tacksam är jag för varje ny morgondag. Stolt över att få vakna upp till fantastisk värld där möjligheterna ser inga gränser. Mina drömmar och visioner om den tillvaro jag har bestämt mig för att ha i mitt liv, är de tankar som väcker mig ur min (icke) harmoniska sömn.

Ändå. Målar. Jag. På. Den. Så. Väl. Inövade. Fasaden. Och. Det. Falska. Leendet. Varje. Dag. De säger till omgivningen att jag är en normal, välmående människa som är tillfreds med livet. Fasaden är en så enkel flyktväg, för den fungerar i alla väder. Vem kan väl påstå att en skrattande person med humorn på det rätta stället mår uselt inombords? Nej, ingen kan ju det.

Min äckliga fasad, som jag skattar så ofantligt högt. För vem vore jag utan min integritet, utan de belåsta tankar och känslor som endast jag känner till, utan mitt hemliga, innersta väsen som jag aldrig delar med någon?

Utlämnad, avklädd från topp till tå, med alla mina hundratals brister och skavanker. Nej, så kan vi absolut inte ha det.

Alla emotionella ögonblick från den senaste tiden kommer upp till ytan nu. Jag visste väl att väggarna av undanstoppning och förnekelse inte skulle stå emot trycket från mitt klagande hjärta hur länge som helst. Jag är på väg att brista, klyvas mitt itu. Behovet av att få lätta på detta tryck ökar för varje sekund. Jag är fast i ett ekorrhjul där jag ständigt tvingar mig själv att öka farten. Jag får inte lov att vända på nacken titta bakåt, för om jag gör det kommer jag garanterat att göra ett gigantiskt, känsloladdat magplask av alla de minnen som då hinner ikapp mig. Jag får inte heller lov att stiga av och börja om från början, för vad för sorts misslyckas varelse skulle jag inte då vara?

Låter det här osammanhängande på något vis? Bra, det är det som är meningen. Det är ännu ett försök till att upprätthålla den äckliga fasaden. Genom att förbrylla dig med lösryckta ord och fraser, som ger en hint om mitt reella meddelande, upprätthåller jag min mask ytterliggare en tid.

Trots allt, går jag och lägger mig med ett hoppfullt hjärta inför morgondagen. Kanske kommer imorgon att vara den dag då jag äntligen sänker garden och blommar ut i ett alldeles äkta leende. Tveksamt.

Men kanske.