En torsdagslista

SAM_5343Min fina mamma och jag, sista dagen tillsammans innan hon satte dig på planet hem till Sverige.


Jag heter Rebecka Kristina Wahlgren
Jag är för tillfället trött som ett halvt ålderdomshem efter en arbetsdag som började klockan 7.30 och nu kl. 21.39 fortfarande är igång (hade visserligen ett par timmars paus mitt på dagen så min värdmamma slutade tidigare än väntat) medan jag väntar på att mina värdföräldrar ska komma hem från en middag ute med vänner. *Älskar när ungarna är sjuka*
Jag är bra på att känna av stämningen när jag kliver in i ett rum. Kan på två röda säga om människorna i rummet är arga, upprymda, ledsna, lyckliga, trötta…
Jag tycker jävligt mycket, om allt och ingenting
Jag är dålig på att våga säga mina åsikter bland människor jag inte känner så väl eller på förhand vet inte håller med mig.
Jag läser Golden Blood av Melissa Pearl
Jag gillar känslan av att vara fri att göra mina egna misstag
Jag sjunger jämt och ständigt, gärna Disney (”Stop singing, Rebecka, it’s annoying!”)
Jag älskar att resa (vore ju tragiskt annars), se nya ställen, träffa nya människor. Älskar det.
Jag är inte speciellt bra på att göra saker med en gång, vilket innebär att jag måste stressa som en tok för att hinna med allting jag ”måste” i slutändan. Så himla korkat. Hade varit smart om jag hade kunnat ändra på det beteendet innan jag börjar på universitetet.
Jag föredrar ett givande samtal med en intressant person om typ meningen med livet än en utgång *UNZUNZ*, alla gånger.
Jag tycker om känslan av att komma hem till min värdfamilj efter att ha varit iväg på äventyr i världens vackraste land.
Jag är beroende av träning i alla dess former (helst CrossFit) utom möjligtvis konditionsmaskiner på gym, alla dagar i veckan, alla tider på dygnet
Jag har på mig min vanliga arbetsuniform, joggingbrallor, t-shirt och hoodie
Jag dricker vatten och te, tycker inte riktigt att något annat smakar lika bra.
Jag lyssnar på ALLT, favoriten just nu är ”I’m a mess” av Ed Sheeran
Jag blir arg på människors intolerans för det som är annorlunda.
Jag blir rädd av tanken på att jag kanske aldrig riktigt kommer kunna släppa känslan av att inte vara bra nog, oavsett vad det gället
Jag är pinsamt dålig på att höra av mig till människor i min närhet. Vad som är pinsamt egentligen är väl att folk tror att jag inte bryr mig, vilket inte alls är sant. Jag är bara fullständigt nöjd att spendera en hel fredagskväll med ingen annan än mig själv som sällskap ibland.
Jag är uppväxt i en liten skithåla i norra Skåne tillsammans men mamma, pappa, lillasyster och lillebror i äkta svensson-anda. Och för det är jag så himla tacksam.

Lista härifrån.

Om att gradera sitt människovärde efter sina prestationer

Sedan jag föddes har jag varit en person som aldrig nöjer sig med att göra någonting halvdant (förutom att städa mitt rum då kanske *hör mamma hosta i bakhuvudet*). Allting måste vara perfekt, in i minsta detalj, innan resultatet kan visas upp för omvärlden. Jag är en sådan där jobbig jävel som gick ut gymnasiet med MVG i alla ämnen utom ett, som var ett VG. Jag är ansvarsfull, visar hänsyn och uppträder alltid med samma lugn och saklighet. Jag tackar ja till i princip alla möjligheter jag anser intressanta, och det har gett mig spännande jobberbjudanden och lärorika erfarenheter från människor i främmande länder. Jag är en sådan där som hela tiden har ett projekt på gång, jämt på språng någonstans, har alltid steget inriktat mot nästa mål. Jag möter varje människa jag träffar med ett leende, under alla omständigheter villig att hjälpa till i den mån jag kan.

Du är så himla duktig, Rebecka. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra just den frasen. Varje gång jag hör de orden biter jag ihop käkarna hårt för att inte skrika rakt ut. Ja, jag är himla duktig. Det är en del av min personlighet. Vad ingen verkar förstå är att det har ett pris. Ett pris som i min mening är alldeles på tok för högt.

Jag är en obotlig perfektionist i allt jag gör och slår mig själv imaginärt gul och blå vid minsta lilla misstag (jag undrar just hur många gånger jag har legat sömnlös eftersom jag falerat, åter igen, med att kunna bocka av varenda liten punkt på min ständiga ”att göra-lista”). Min prestationsångest gör sig påmind i varje moment av min vardag, vare sig det gäller att leverera på en avgörande examen i skolan eller att välja ”rätt” film inför en kväll hemma med kompisar. Den skriker åt mig att ingenting jag gör någonsin kommer vara bra nog. Det enda jag gjorde när alla andra hyllade mitt beundransvärda slutbetyg var att hatiskt stirra på det där VG:t och förbanna mig själv för att ha sabbat något som jag borde ha klarat av. Jag vågar aldrig sänka garden och slappna av fullt ut, i oro för att tappa fokus från mitt mål. Jag är livrädd för att få kritik (antalet riktiga utskällningar jag har fått i mitt liv kan jag räkna på mina fem fingrar) och gör därför allt som står i min makt att inte uppröra människor i min närhet. Jag vågar inte säga min åsikt högt om saker jag tycker är viktiga eftersom jag inte är säker på om personerna jag pratar med håller med mig. Konflikter skrämmer mig till döds och därför försöker jag alltid släta över situationer (*GLATT LEENDE, ALLT ÄT FRID OCH FRÖJD, TIHIHIHI, BLINKGUBBE ;)*) som jag egentligen inte alls är okej med. Tanken på att det potentiellt finns någon människa där ute som tar illa upp över mina livsval får mig att må illa. Eftersom jag inte kan hantera ångesten som följer om jag gör en annan människa besviken genom att säga nej, pressar jag istället mig själv med ett taggbeklätt spö tills jag kollapsar med bruten ryggrad och sprutande tårkanaler i en liten, ynklig hög på badrumsmattan. Inte för att jag någonsin skulle låta någon annan se de stunderna. Det ingår inte i konceptet att vara ”himla duktig”. Inte ens de som står mig närmast har sett mig i mina värsta ögonblick. Särskilt inte dem.

”Du är så himla duktig, Rebecka.” Mhm. De skulle bara veta.

Innan jag lämnade Sverige var det här min verklighet, alla dygnets vakna timmar. Prestationsångesten över att aldrig duga, att ingenting jag gjorde var bra nog var skrämmande påtaglig. Det är den fortfarande vissa stunder, men de senaste månaderna har jag börjat se antydningar till en förbättring. Jag börjar inse att livet inte är gjort för att tvinga sig själv igenom ännu en dag av omöjligt många måsten och imaginära krav på hur jag som vit, västerländsk medelklasstjej förväntas vara. Att andra människor faktiskt inte bryr sig så himla mycket om vad jag väljer att göra med mitt liv. Jag är inte mina prestationer. Jag är min själ. Och den själen är minsann rätt så jäkla asball. Även om jag inte lyckas med precis allting jag tar mig för. Livet är till för att levas, och jag har friheten att utforma mina dagar hur fanken jag vill utan en massa pekpinnar om vad som är rätt och fel. Jag försöker påminna mig själv om det här varje gång min hjärna går i tankebanor som jag har beskrivit i det tredje stycket. Jag trillar dit nu och då, det gör jag, men jag känner på mig att jag äntligen är på väg i rätt riktigt. Mot ett liv där jag uppmuntrar mig själv att inte vara så himla duktig hela tiden.

Jag skriver inte det här för att få sympatiska kommentarer eller hurrarop för att jag inte längre ser på mig själv med absurt orealistiska ögon. Jag skriver det här för att belysa ett problem som börjar bli mer regel än undantag i vårt samhälle, och som kryper allt längre ner i åldrarna. Den här texten är till alla er som ännu ligger och kämpar i prestationsträsket. Ni som vaknar upp dödströtta varje morgon, med en molande huvudvärk för att ni måste uppbringa ännu ett glättigt leende inför människor som aldrig kommer förstå hur det är att leva med sig själv som hänsynslös slavdrivare. Jag vet av egen erfarenhet att det spelar ingen roll hur många gånger andra säger åt er att ni duger precis som ni är, att ni inte måste vara så himla perfekta hela tiden. Ni kommer inte ta till er budskapet förrän ni är redo att lyssna. För mig var det enda sättet att lämna all press där hemma, komma till ett ställe där det inte ställdes några mer krav på mig än att vara en god förebild för ”mina” ungar och samtidigt ha kul under tiden, för att inse att mitt liv inte är över för att jag fått VG+ på ett prov och att mitt människovärde inte ligger i mina prestationer. Vad som krävs för er, kan bara ni själva tala om. Men kom ihåg en sak, ni är sannerligen inte ensamma.

Life isn’t about waiting for the storm to pass. It’s about learning to dance in the rain

SAM_3059Jag är förvirrad. Vet varken ut eller in. Snart åker jag hem, två evighetslånga månader kvar. Kan de inte gå fortare? Kan någon stanna tiden? Jag har inga känslor kvar. Ibland gör de ont i alla fall. Så fort jag får en ledig stund försöker jag göra någonting produktivt att vara stolt över. Varje gång slår jag mig själv bildligt talat redlös för att jag misslyckas. Tröttheten hotar att dränka mina ögon. Myrorna innanför skinnet gör mig tokig. Jag längtar efter resor och äventyr, på riktigt. När vänner bjuder in mig till helgens upptåg vågar jag inte lämna värdfamiljens trygga vrå. Ensamheten sluter sitt iskalla grepp om hjärtat mitt. Snälla, kan ni bara låta mig vara ifred? Jag är vuxen nu, kan klara mig själv. Mamma och pappa, kan jag få gråta ut på er axel?

För att våldtäkter är avskyvärda och nu är det fanimej dags för förändring

Det här tillhör inte det som normalt sätt publiceras på den här bloggjäveln om mitt liv som au pair på andra sidan jorden (jag undrar hur många gånger jag har skrivet de sista fyra orden förut, haha). Men jag kan inte få detta ur mitt huvud. Ni har säkert läst om det redan, och tycker att jag är tjatig och inte tillför någonting nytt till debatten. Det skiter jag fullständigt i. För det som sker är vidrigt och sättet vi ser på saken måste förändras nu, nu, nu. Helst igår. Ja, jag ska komma till saken.

Förra veckan uppmärksammade Zara Larsson (jo precis, hon som vann Talang som 11-åring) ett flygblad, som delades ut till festivalbesökare under Bråvallafestivalen 2014, från Ung Vänster. Men innan jag kommenterar den vill jag dela en lista på punkter som tjejer bör tänka på för att slippa bli våldtagna:

  • Klä dig inte för utmanade, tajt eller urringat – du vill ju inte sända ut fel signaler.
  • Gå aldrig hem ensam genom stan sent om natten. Ring en taxi.
  • Drick dig inte alltför full så att du inte hamnar i en situation där du inte har full kontroll.
  • Lär dig grundläggande självförsvar och vikten av att bära pepparspray och stilettklackar (bra att borra igenom fötter) under en utekväll.
  • Undvik ställen som du vet kan innebära en potentiell risk för våldtäkt, typ parken, bakgränden och den där klubben.

 

Inga konstigheter, eller hur? Den här listan checkar kvinnor av mentalt i huvudet mer eller mindre varje helg lördagskväll. Vi har alla sett den eller en liknande version och vi tycker att den är alldeles i sin ordning. Vettig och förnuftig vill vi till och med påstå. Här är då listan som Ung Vänster delade ut under årets Bråvallafestival:2014-07-02-1819_53b430e3ddf2b3205110b861

Reaktionerna som följde var många och högljudda. En av dem summerade all kritik tämligen heltäckande: ”Hur kan du dela något där det står ”…tips till killar för att inte våldta”? När det står ”killar” antyder det att det är alla killar. Långt ifrån alla killar våldtar (ungefär 4.5%). Detta brev antyder att alla killar är potentiella våldtäktsmän, annars skulle det inte stå som det gör. Det är kränkade och inte alls okej.”

Jag håller med ovanstående kommentarer helt och fullt. Det är långt ifrån alla män som våldtar. Och självklart är inte killar oförmögna att följa sin moraliska kompass, att påstå motsatsen är ett så skrattretande stenålderstänk att jag knappt finner ord. Och visst gjorde Ung Vänster en tabbe när de titulerade listan ”8 tips till killar – för att inte våldta” istället för ”8 tips till dig som finner dig så pass överdominerad en annan människa att du känner dig berättigad till dennes kropp utan samtycke – för att inte våldta”.

Men ovanstående person, och alla ni andra som tycker med hen, har inte insett vad det hela handlar om. Det handlar inte om att se på alla människor med penis som eventuella våldtäktsförövare.

Det handlar om att vi idag, 2014, fortfarande lever i en våldtäktskultur där offret skuldbeläggs minst lika mycket, om inte mer i vissa fall, som förövaren (”Men hon får väl skylla sig själv som drack sig så där full/bar en så kort kjol/gick hem sent om natten ensam – hon visste ju vad som skulle kunna hända”).  Varför detta argument håller när det gäller våldtäkt med inte när det kommer till rån (alltså, den gamle farbrodern viftade ju men plånboken alldeles för synligt när han skulle ta ut pengar ur bankautomaten, han praktiskt taget bad om att bli rånad), misshandel (han ville säkert bli nedslagen eftersom han gick ensam i den delen av stan så sent på natten, full var han också) eller liknande är mig fullständigt obegripligt.

Det handlar om att det fortfarande förekommer att våldtäktsoffer får frågan ”Hur kort var kjolen?” eller ”Hur mycket hade du egentligen druckit?” i polisförhör när de väl vågar anmäla.

Det handlar om att killar växer upp i en machokultur där sexuella trakasserier och objektifiering av kvinnokroppen är mer eller mindre allmänt accepterat (tänker t.ex. på alla glåpord jag och mina vänner har fått ropat till oss när vi går gatan fram och en bil med några ”sköna snubbar” svischar förbi och alla gånger vi fått kroppsdelar smekta/tryckta på klubbar utan någon form av förvarning över huvud taget), varför våldtäkt då enkelt kan tänkas bli nästa steg för somliga som inte har alla hjärnskruvar ordentligt åtdragna.

Det handlar om att det i på tok för många våldtäktsfall tvistas kring huruvida offret sa ”nej” eller gjorde motstånd tillräckligt tydligt för en fällande dom. Tänk om vi vänder på steken, och frågar oss om hon sa ”ja” istället? Inte det? Nej, men då var det väl kanske rätt så troligt att hon inte ville ha sex då.

Det handlar om att våldtäkter sker varenda dag i vårt svenska mest jävla jämställda land. Det sker bakom stängda dörrar. Det sker på din kompis fest. Det sker inne på skoltoaletten. Det sker lite överallt, och vi tittar mest genom fingrarna och rycker på axlarna. En tjej vid namn Madeleine Ahlström (en av mina främsta förebilder, trots att jag aldrig har träffat henne) bad sina läsare att skicka in sina berättelser om sexuella övergrepp. Hon publicerade dem allihop, 31 A4-sidor närmare bestämt, i följetongen ”Detta händer”. Läs och ta del av de här tjejernas skam och förnedring som de får leva med varenda dag.

Det handlar om att vi fokuserar på att lära tjejer självförsvar och vikten av att bära pepparspray i väskan, och föreslår det briljanta förslaget att öka polispatrulleringen sena helgnätter för att minsta antalet våldtäkter (att majoriteten av våldtäkter sker bakom stängda dörrar i ett hus som antingen tillhör offret, förövaren eller någon bekant till de båda, är en annan femma), istället för att försöka förändra de här killarnas syn på kvinnor redan innan våldtäkten begås.

Allt det här ville Ung Vänster belysa med sin satiriska lista, och jag att tycker de lyckades grymt bra. Jag är av den meningen att det bästa sättet att få bukt med våldtäktsproblematiken är att aktivt jobba mot ett mer jämställds samhälle, där kvinnokroppen inte behandlas som en egendom att göra vad fan som helst med och där männen ska slippa känna press från ett machoideal att objektifiera kvinnor, snarare än att lära tjejer karatesparkar. För jag ska kunna spatsera gatan fram genom staden mitt i natten, spritt språngande naken och stupfull, utan att någon anser sig ha rätt att ta sig några som helst friheter vad gäller min kropp. Punkt.

Att resa

0acf1a1dc8fb140ecde0036b66454260Jag har alltid varit övertygad om att jag skulle bege mig iväg och se världen efter gymnasiet. Alla andra alternativ, typ plugga eller jobba, som mina vänner pratade om bleknade bort i jämförelse. Det var vetskapen om att jag till hösten efter studenten skulle flytta till andra sidan jorden som fick mig att kämpa igenom den sista terminen i trean. För mig var det inte svårt att sätta mig på ett plan till Nya Zeeland (mer än att lämna alla fina människor där hemma då), tvärtom. Det var snarare en lättnad att vända mitt gamla liv ryggen och blicka mot nästa utmaning. Jag kom faktiskt på mig själv med att fnittra lite halvt hysteriskt för mig själv. Aldrig hade jag varit mer övertygad om att nu, nu börjar faktiskt mitt liv på riktigt.

Att resa (och nu menar inte jag en veckas charter till Kanarieöarna; hur härligt det än må vara så är det inte samma sak som att spendera månader i främmande länder, utforska varje skrymsle och vrå i nationerna du besöker, lära känna och bo tillsammans med lokalbefolkningen osv.) gör någonting med ditt inre som är väldigt svårt att sätta ord på. Men jag ska ge det ett försök.

När du anländer i det land du drömt så länge om, är det lite grann som att födas på nytt. Du kommer stå där som ett fån och inte ha någon aning om vart du ska vända dig eller hur du ska bete dig. Landskapet är annorlunda, maten är annorlunda, människorna är annorlunda. De sistnämna kanske inte ens talar samma språk som du. Vad i helvete har jag gett mig in på?, kommer du skriktänka inom dig i panik, både en och femtielva gånger. Du kommer undra om det inte var en himla korkad idé ändå, det här med att bege dig ut på äventyr.

Men du kommer övervinna dina rädslor fortare än du anar. Du kommer lära dig landets seder och bruk, upptäcka att köra på fel sida av vägen inte är så krångligt som det först verkar, uppskatta den konstiga maten, hänföras av den vackra naturen, den ena utsikten mer slående än den andra. Du kommer lära känna människorna på djupet, tala deras språk och anamma deras kultur helt och fullt. Du kommer träffa andra resenärer som både delar samma erfarenheter som du och som kan tillföra vidare perspektiv på din vistelse långt, långt borta. Med folk från världens alla hörn kommer du knyta tajta vänskapsband, förmodligen livslånga sådana.

Efter en tid noterar du hur du gradvis börjar förändras. Du kommer till insikt om att de förställningar du hade om världen inte är vattentäta. Du inser att det existerar lika många sätt att se på livets stora och små ting som det finns människor på jorden, att det faktiskt finns personer som tänker och resonerar annorlunda än du och de från dina hemtrakter. Vad som är essentiellt är dock att förstår att vi värdsmedborgare ändå är mer förenade i våra likheter än olika i som skiljer oss åt.

Att resa och upptäcka nya platser för någoting mer med sig än erfarenheter och livsinsikter, en bieffekt du kanske inte hade räknat med. Det ger mersmak. Helt plötsligt är landet du började ditt äventyr inte nog. Du vill upptäcka fler länder, nya städer, vackrare natur, lära känna människor från andra typer av kulturer. Mer, mer, mer. Du kan inte få nog. Du har blivit drabbad av det obotliga reseviruset. Och det har du inte det minsta emot.

Om du, som jag, har tagit steget och lämnat tryggheten hemma för att se vilket material du egentligen är hugget ur, stanna upp för en sekund eller tre och känn stoltheten över att du vågade. Sköljs över av alla intryck du hittills har erfarit och låt de för evigt ristas in innanför ditt pannben.

Om du fortfarande tvekar – snälla låt bli. Kasta dig över äventyret bara. Boka en biljett som kan realisera din drömresa, nu på momangen. Skulle det mot all förmodan gå åt skogen kan du ju alltid åka hem igen. En sak är i alla fall spiksäker.  Du kommer inte ångra dig.

Sjung om studentens lyckliga dar’

IMG_2303För tillfället översvämmas mitt facebook- och instagramflöde av glada bilder på nybakade, överlyckliga studenter och det är onekligen omöjligt att inte tänka tillbaka på sin egen examen. Alltså, jag kan för mitt liv inte förstå att det ett år sedan jag sprang ut genom skolporten och skrik-sjöng studentsången på en provisoriskt uppbyggd scen tillsammans med min fina gymnasieklass. Det känns som om det var igår, eftersom jag fortfarande så tydligt kommer ihåg den totala euforin och glädje som genomsyrade den dagen, från morgon till kväll (kommer fortfarande ihåg att mamma bad mig ta det lite lugnt med vinet väl hemma på min mottagning eftersom jag var så uppe i varv, när jag i själva verket vad relativt spiknykter och enbart sådär härligt hög på livet som man bara kan vara på sin studentdag). Samtidigt kan det lika gärna ha varit tre evigheter sedan, med tanke på hur mycket som har förändrats sedan jag hoppade upp på klassens stora lastbilsflak med högtalare och rökmaskin; jag har flyttat till världens vackraste land, jag tyngs inte längre ner av pressen skolarbetet ingav, jag styr i stora drag rätt så mycket själv hur jag vill spendera min fritid, jag har inga sömnproblem och jag har knutit kontakter med människor från hela världen, somliga av dem med förevigt inristade initialer i mitt hjärta. Tänkt om jag hade kunnat säga till mitt sönderstressade, nittonåriga jag att livet kommer bli så himla mycket bättre om du bara ger det lite tid? Att dagarna i Nya Zeeland kommer vara precis så fantastiska som du drömt om, och bättre ändå?IMG_2270Det kan jag ju av förklarliga själv inte, men kanske kan jag få någon annan utpumpad, villrådig student därute att ta detta till sig; Du har kämpat och du har kämpat väl. Förhoppningsvis kommer du titta tillbaka på den här dagen och minnas den totala lycka som bara kan erhållas när tolv års hårt slit är över. Studenten är en sådan där milstolpe som kickar av en annan fas i livet, och hur klyschig den än må vara så gör det den inte mindre sann.  Ta tillvara på den här dagen och ha det rent ur sagt förbannat görskoj! Du har förtjänat det! Minns gärna tillbaka till åren som har gått, men räds inte för att rikta blicken mot imorgon – det är då allt det roliga börjar på riktigt. Det gör inget om du inte har någon spikrak plan för tio år framöver. Det är mer än okej att känna sig totalt slutkörd och inte vilja göra något annat än att sova i flera veckor. Men gör dig själv en björntjänst och ta dig en ordentlig funderare på vad du vill ägna dig åt under den närmsta tiden. Vill du ut och resa jorden runt? Flytta hemifrån? Plugga? Jobba? Ta reda på vad som får ditt hjärta att klappa lite extra och gör sen allt för att nå dit. Det finns ingenting som kan mäta sig med känslan när ens undermedvetna viskar ”hörrödu, stanna upp och njut, du lever ju faktiskt din dröm just i detta nu!”. Absolut ingenting.

Nyss tillbaka efter en hike i Wenderholm Regional Park. Beskådade den slående havsutsikten. Blev hög på livet när jag kutade nerför stigen och noga fick parera fötterna för att undvika att snava på en trädrot eller halka i leran. Lyssnade på fågelkvittret, så totalt annorlunda här jämfört med hemma. Slängde mig på rygg i gräset och andades in doften av eufori. Reflekterade gång på gång över hur lyckligt lottad jag är som får uppleva ett äventyr som detta, bara tjugo minuter från det hus jag numer kallar hemma.

Det är nog sådana här dagar jag kommer minnas allra klarast när jag återvänder till Sverige; när jag på morgonen sätter mig bakom ratten med kamera, block och penna, vattenflaska och matsäck i passargerarsätet och kör iväg till en ny naturskön plats som bara väntar på att bli utforskad. Visserligen har inte Nya Zeeland allemansrätt, men här finns ett spektakulärt antal nationalparker och grönområden som är öppna för alla att spatsera omkring i. Det är under sådana dagar jag aldrig vill lämna det här landet, som jag nu faktiskt har sett det mesta av. Hur ska jag kunna vända den vackraste platsen på jorden ryggen om mindre än fyra månaders tid? Tur att minnena kommer finnas inristade i mitt medvetande för evigt.SAM_4946SAM_5489SAM_4562SAM_5307Natursköna bilder från min och mammas resa runt Sydön i mars. 

Don’t have no regrets

Jag har så smått börjat fundera lite grann över vad jag ska hitta på med mitt liv när jag återvänder till Sverige igen. Även om mycket fortfarande är oklart, så vet jag med stor sannolikhet att jag någon gång i framtiden kommer börja plugga till läkare på universitetet. Som ett tecken från ovan kom jag över How to Win at College (Cal Newport), en bok som ger oerhört konkreta tips på hur, var och när du pluggar som effektivast och vad som, i hans tycke, krävs för att bli en universitetsstudent i toppklass, under ett av mina besök till det lokala biblioteket i Orewa Jag lånade hem den i ett hopp om att hitta några givande pluggråd inför kommande studier. Det gjorde jag, men det är inte därför jag väljer att ta upp det här. Nej, det var sista kapitlets titel, ”Don’t have no regrets”, som fick min hjärna att gå på högvarv. Att inte ha ”no regrets” innebär att uppskatta sina aldrig sinande möjligheter, snarare än redan erhållen framgång. Det innebär att inte låta rädslan för att misslyckas hindra dig från att tacka ja till chanser som skulle kunna leda till någonting fullkomligt enastående.

Oavsett om jag vill bli en toppstudent, ha en framgångsrik karriär, rädda världen, springa milen på en viss tid eller vad det än må vara, så måste jag rannsaka mig själv och fundera över varför jag strävar efter de där stora målen. Är det för att jag älskar uppmärksamheten de ger? För att jag har något att bevisa för folk i min närhet? För att jag gillar att bli lovordad av andra människor? Om så är fallet så kommer jag aldrig riktigt att klara av något av dem eftersom risken för att misslyckas agerar som ett ständigt orosmoln över mitt huvud.

Om jag å andra sidan vill uppfylla mina livsmål för att jag älskar att testa mina egna gränser inom något jag verkligen brinner för, och samtidigt har hejdundrandes kul under tiden, då är det så jävla rätt. Det är då jag bara ska köra järnet tills jag stupar. Vem bryr sig egentligen om jag skulle misslyckas, när det finns så mycket annat fantastiskt som väntar runt hörnet?

Ett exempel där jag kan tillämpa det här resonemanget nu på momangen är den här bloggen. Emberella är en plats där jag vill kunna vara så ärlig som möjligt, personlig utan att vara privat, peppa andra människor till att göra sin grej, dela med mig om mina erfarenheter på andra sidan jorden och skriva om livet både när det är underbart och ett helvete. Jag driver den här bloggen för att jag älskar att skriva och för att jag värderar det här sättet att påverka otroligt högt. Men varje gång innan jag publicerar ett inlägg så maler tankarna fram och tillbaka: ”Är det här verkligen bra nog?”, ”Kommer någon gilla det jag vill dela med mig av?”, ”Gör jag någon upprörd om jag uttrycker mina åsikter i detta ämne?” ”Tänk om folk tycker jag är knäpp?”. Det är slut med sådana tankar nu. För länge har jag låtit rädslan för andras åsikter styra vad jag väljer att stoppa i ett blogginlägg. Jag inser att de bara existerar i mitt eget huvud, ingen annan stans. Nu trycker jag på ”publicera”-knappen. And I don’t have no regrets.

Hemlängtan efter åtta månader som kiwibo

Att längta hem när du bokstavligt talat befinner dig på andra sidan jorden är ett himla konstigt fenomen. Jag kanske ska börja med att tala om att jag, och de flesta andra au pairer jag har lärt känna under min tid här, tänker faktiskt inte så där jättemycket på alla er där hemma, hur befängt och hjärtlöst det än låter. Det finns helt enkelt för mycket roligt och spännande som pockar på vår uppmärksamhet. När du jobbar med barn är ingen dag den andra lik och om du mot all förmodan skulle känna tristess under arbetstimmarna så finns det alltid, och då menar jag verkligen alltid, möjlighet att haka på något evenemang, roadtrip, fika, hike, lopp, barbeque, strandhäng eller vad det nu kan vara (ansiktsboken är din bästa vän) under din fritid. För att inte tala om hur gôtt det är att få testa på att stå på sina egna ben, klara sig själv och allt det där. Inte för att vara sån, men jag tror att resa iväg någonstans under en längre tid utan föräldrar som hjälper en i minsta lilla uppförsbacke, är förmodligen det bästa sättet att bli vuxen.

Men nu ska jag inte sväva ut bland allehanda beskrivningar om hur härlig det är att ha lämnat boet, utan hålla mig till ämnet; hemlängtan. Japp, trots allt fantastiskt så drabbar den onekligen oss alla då och då, som en blixt från klar himmel. Den kan slå ner när och var som helst, oftast när jag minst anar det; i mataffären, när jag brer en vegemitemacka till en av ungarna på morgonen, på födelsedagfriandet hos grannarna, i bilen under roadtrippen eller bland täcket och kuddarna i min säng precis innan jag ska somna om kvällen. Det är inte vackert. På tio nanosekunder så går jag från att skratta och le och vara hög på livet till att stanna upp och stirra ut med tom blick i fjärran, samtidigt som bröstet känns som en tickande bomb, med risk för att explodera vilken minut som helst. Hur jag känner mig just då? Som Rebecka, fem år gammal. Hon som inte vågade gå på kalas själv utan mamma eller pappa. Hon som tyckte att sova över hos kompisar var värsta tänkbara mardröm. Det är i sådana stunder jag förbannar mitt beslut att flytta så långt bort. Lusten att plocka upp telefonen och knappa in ett nummer som börjar med +46 och som får mig att höra rösterna från alla där hemma jag bryr mig om och just då saknar något så oerhört, är nästan överväldigande.

Som tur är går hemlängtan i perioder och lika fort som den kom kan den helt abrupt försvinna igen. Det skriver nog de flesta au pairer och andra visitatorer i Nya Zeeland under på. Just nu är jag inne i en ”hemlängtan-period” (särskilt idag då det är Mors dag hemma i Sverige… om du läser det här älskade mamma så ska du veta att jag saknar dig lite extra mycket i detta nu), men eftersom jag vet att den är temporär och att jag snart kommer uppleva livet som alltigenom fantastiskt igen, så gör det liksom inte så mycket. Snarare tillför den på sätt och vis någonting meningsfullt. Att längta hem, hur outhärdligt det än kan te sig, påminner mig om att jag har fina människor som tänker på mig ibland även om jag inte är fysiskt närvarande och att jag har ett riktigt hem att återvända till när jag sätter mig på planet till Sverige igen. Den vetskapen är få förunnat, och för det är jag evigt tacksam.SAM_2204

En dag precis innan jag lämnade Sverige tillsammans med min fina familj. Här porträtteras jag tillsammans med min bror och lillkusinen Svea. Saknar er!