Att återvända

Ni anar inte hur många gånger jag har försökt skriva den här texten, vridit och vänt på mina egna känslor i ett desperat försök att få ner stavelser presentabla nog att publicera här. Jag inser att jag har väntat förgäves på att kunna bringa klarhet i mitt, för tillfället, tämligen stormiga inre. Den dagen kommer tydligen aldrig att infinna sig. Så jag kör ändå. Det känns som om jag är skyldig alla er, som har följt mig under mer än ett års tid, det.

Jag återvände till Sverige för lite mer än två månader sedan nu. Fortfarande minns jag hur exalterad jag kände mig under flygresan hem. Jag hade precis haft en, på många sätt, sagolik vecka i Melbourne, Australien. Full av nya intryck, spatserade jag gatorna fram i den urbana stadsdelen Fitzroy, fängslad i ett slags förlösande frihetsrus. Euforisk över att vara min egen och över att snart få träffa min familj och mina vänner där hemma.

”Glädjen bubblar över i mitt rödbrända bröst. Ikväll gråter jag inte över den ändå mestadels fantastiska tid som går mot sitt slut. Istället blickar jag mot den spännande tid som nalkas. Jag känner frid.”

Tre meningar, skrivna på mitt sparsamt inredda rum i Melbourne, en halvtimme innan avfärd mot flygplatsen. Uppfylld av det där inre lugnet, som jag så starkt förknippar med mitt år på andra sidan jorden. Somliga skulle nog kalla mig lycklig.

Flighten mellan London och Köpenhamn kommer för alltid att finnas inristad i mitt minne. Jag är så nära hemma att jag nästan kan ta på det. I boardingkön konverserar resenärerna enbart på danska, norska och svenska. Jag pratar inte med någon, utan står bara där, fnittrades för mig själv. Tänker på hur lustigt det är att känna sig som en ailien, samtidigt som jag överröses av en stark känsla av tillhörighet. Mannen i stolen bredvid beställer in kolsyrat vatten och jag te med mjölk. Av flygpersonalen blir vi serverade Ramlösa respektive Arlas mjölk i mini-tetraförpackning, och jag får bita mig hårt i tungan för att inte börja gråta (att jag sedan inte har sovit på fyrtioåtta timmar kan ha något med saken att göra, just sayin’). Det är kanske svårt att föreställa sig för människor som aldrig har befunnit sig utomlands under en längre tid, men det här förblir en av de finaste stunderna i mitt liv.

Jag skriver det här med bittra tårar dunkandes i ögongloben. Varför? Vad har hänt inom mig under de senaste två månaderna?

Visst, det var och är fortfarande alldeles förträffligt härligt att vara hemma igen. Den där våndan av rastlöshet, som jag ständigt hemsöktes av i Nya Zeeland, är äntligen borta. Jag kan kura upp i soffan med en kopp te och känna mig hemma, på riktigt. Det är allt en fin känsla.

Men att återvända hem medförde också andra ting; minnen som jag trodde att jag fördrivit för gott ut i glömskans träsk, återupplevs med skrämmande klar skärpa. Det hände inte med flit, men nu står jag alltjämt här i gyttjan och trampar så förtvivlat ändå. Jag vet inte riktigt hur jag ska få er att förstå. Jag vet knappt ut eller in själv. Att komma tillbaka till lilla Tyringe, innebar också att jag återvände till alla de anledningar som gjorde att jag lämnade Sverige från första början; den stressiga vardagen, ångesten, den bristande självkänslan och tvivlandet på mitt värde som människa. Det är som om minnesbilderna av alla dessa destruktiva känslor är inristade i väggarna. Jag andas in dem så fort jag drar in luft i mina lungor. Sedan ska vi inte ens tala om hur det politiska läget i Sverige (eller kanske mest hur det svenska folket förhåller sig till det som nu sker), där tunnelseende och individualistiska intressen får gå före lyhördhet och förståelse, får mig att drömma mardrömmar om nätterna när jag äntligen får någon sömn. Allt detta omsluter mina inre organ och hotar att klämma åt tills jag frivilligt kapitulerar. Det enda positiva i det här, är väl att jag denna gång är medveten om processen som pågår i min kropp, och det ger ett lite mer distanserat förhållningsätt till det hela. Men bara lite.

Det är tur att min fina familj och vänner finns här, annars hade jag gått under för länge sedan. Och i veckan fick jag ett glatt besked, som har gett mig hopp om att en potentiellt fantastisk framtid ligger framför mina fötter inom kort (OM DET ÄR NÅGON SOM KÄNNER NÅGON SOM HYR UT EN BOSTAD I LINKÖPING TILL EN STUDENT  – mejla wahlgrenen@gmail.com omgående!). Jag är ett steg närmare att förverkliga en av mina stora drömmar här i livet. Det värmer gott i hjärtat.

Så nu står jag alltså här, och vet fortfarande inte om jag gör rätt eller fel i att dela med mig av det här till er. Det tär på en att komma hem och se på sitt hemland med främmande ögon. Men jag har lovat mig själv att vara ärlig i det här forumet, och det känns fel gentemot alla er som har följt med på den här resan att inte fortsätta vara det ändå in i slutet.

Härmed avslutar jag den här bloggen om mitt äventyr på andra sidan jorden. Det har utan tvekan varit den mest fantastiska tiden i mitt liv. Jag har fått vara med om så många saker och träffat så många människor, som har bidragit till att det nu är en helt annan Rebecka som författar detta inlägg än den som inledde hela kalaset, den där julidagen för snart ett och ett halvt år sedan.

Tro dock inte för allt i världen att ni blir av med mig än. Jag känner mig inte färdig med skrivandet än på ett bra tag, ja om ens någonsin. Jag har allt några idéer (ang. upplysning av psykisk ohälsa, sätt att förändra världen och lite annat smått och gott… sådant jag tycker är kul och brinner för) som ligger på lur och bara väntar på att bli realiserade. Måste bara klura ut hur de ska bli presenterade på bästa sätt. Antagligen kommer de att publiceras i början på nästa år. Till dess – ha en riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT 2015.

Jag väljer att avsluta med ett citat som summerar mitt år i Nya Zeeland tämligen väl. Ett citat jag hoppas att jag kan och vill eftersträva hela livet:

”Progress is impossible without change, and those who cannot change their mind cannot change anything.”

Det är dags

Nu står vi alltså här inför domedagen och… nej, skämt och sido; idag är min sista dag i Nya Zeeland som au pair, någonsin. Jag har jobbat mina sista timmar, sagt hejdå till alla utom min värdfamilj (det avskedet väntar fortfarande), tagit farväl av CrossFit Hibiscus Coast, packat min väska (med en sisådär tre, fyra kilo att shoppa för i Melbourne till godo – score!), städat ut mitt rum och bäddat sängen för sista gången. Min mage har fjärilar och det känns så himla orealistiskt alltihop. Om ungefär en vecka få jag återse min älskade familj igen, efter nästan tolv månader isär.

Är jag redo? Så in i bänken. Jag känner att jag inte har mer att hämta här, i just den här tillvaron som har varit min vardag så länge nu. Jag längtar efter nya utmaningar och att komma hem och käka Bregott extrasaltat.

Kommer det kännas ångestfullt och sorgligt att lämna? Ja. Så in i helvete. Trots alla jobbiga dagar, har jag inte en enda sekund ångrat att jag satte mig på flyget till Nya Zeeland för nästan ett år sedan. Det har varit den bästa tiden i mitt liv. Punkt.

Nu väntar en veckas turistande i Melbourne innan jag landar i Sverige. Jag ska bo hos en tjej jag träffade i Frans Josef Glacier på Sydön. Kanske uppdaterar jag därifrån om jag har något vettigt internet. Annars får ni ha det så himla bra tills jag publicerar inlägg från andra jorden – hemma i mitt eget hus.

Nu avslutar jag det här inlägget innan jag freakar ut på riktigt. Ni som är på väg hit – åh, vad ni ska vara förväntansfulla. Så mycket roligt ligger framför er. Ta vara på tiden och allt det där ni redan vet om. Ni kommer ha ”the time of your life” här. Det har i alla fall jag.

Tre dagar som kiwi återstår

Fy fan i helvete vad livet är jävligt snett för tillfället. Ena timman ligger jag som en liten köttbulle på golvet och undrar varför jag utsätter mig för den emotionella tortyr det innebär att bryta upp från något familjärt, och i nästa så springer jag frivarv barfota runt huset i ett sällan skådat glädjerus över att det nu återstår närmare två veckor innan jag kan återse alla älskade där hemma och äta keso som inte smakar jäst tvål igen. Den där goda sömnen jag talade så varmt om i början av min tid här är som bortblåst sedan flera veckor tillbaka och min hals har börjat ömma så till den grad att jag deprimerat tvingades avstå från kvällens crossfit-pass om jag ska ha någon chans att säga farväl till boxen ordentligt innan jag återvänder hem för vanligt, oändligt mycket tråkigare skrotlyftande hemma i Tyringe. Mitt rum är än mer kaos än vanligt av prylar jag ännu inte har bestämt mig för att behålla eller inte. Imorgon väntar min sista jobbdag och på lördag, min sista kväll i Nya Zeeland, vankas hejdå-barbeque med grannarna. Det har varit så många farväl den senaste tiden och många fler återstår innan det bär av mot Melbourne på söndag. Det påminner mig om att jag fortfarande inte har pysslat färdigt med värdfamiljens avskedspresenter. Lägg till det på checklistan inför avresa nu, Rebecka, innan du glömmer det. Ikväll satt jag barnvakt för sista gången. Harri ville se ”Alvin and the Chipmunks 3″ så det gjorde vi. Sista gången det här, sista gången det där… sista gången fucking allt. På sätt och vis känns det som om mitt liv får ett avslut när jag sätter mig på planet till Australien om tre dagar. Livet fram tills nu menar jag. På söndag lämnar jag på riktigt min barndom bakom mig och återvänder hem som en vuxen kvinna som vet var hon står med båda benen och är redo att ta världen med storm. Cheesy, peesy, men ack så sant. Eller det är det jag försöker intala mig i alla fall i de stunder då jag känner mig aspepp på att komma hem.

Vilken melankolisk utläggning det här blev. Det var väl inte riktigt meningen. Jag är egentligen mer positivt inställd till att komma hem till Sverige än vad det kanske verkar (trots att jag är lika upprörd över valresultatet som alla andra 87%). Men det här behövde få komma ut också antar jag.SAM_6569

Är det fler där ute som är på väg att återvända efter en lång tid hemifrån? Kanske någon som nyss har kommit hem? Hur känner ni er? Hur är det egentligen att komma tillbaka till en tillvaro som brukade vara allt du kände till men som nu känns så otroligt främmande?

Allt detta är ingen dröm

Alla eftermiddagar med ungarna, utbrott för minsta lilla sak, rugbymatcher i trädgården, play dates, fredagskvällar med ett glas vin och hämtmat i soffan tillsammans med mina värdföräldrar, tjat om tandborstning, godnattsagor, kramar, slagsmål i bilen, skratt, alla gånger jag inte ens kan få gå på toa i fred utan att ha en unge ivrigt bankandes på andra sidan dörren, middagar i det övervarma köket och barbeques med grannarna.

Alla svettiga crossfitpass, löprundor längs Orewa Beach och hikes i diverse häpnadsväckande vackra regionalparker.

Alla utekvällar i viadukten, födelsedagsmiddagar, biobesök på Event Cinemas, FIKOR och allt prat om nyvunna upplevelser och erfarenheter med andra au pairer.

Alla roadtrips, hostelfrukostar, festivaler, bussfärder, långresor och fantastiskt givande möten med främmande människor från hela världen.

Alla glada leenden, hälsningar på gatan, småprat med kassörskorna i varje affär och all otrolig hjälpsamhet. Hela ”sweet as”-mentaliteten som är så typisk för kiwis och som jag har kommit att älska så högt.

Allt detta är ingen himla dröm. Det är på riktigt. Sker i detta nu. Live.

För tillfället är detta din verklighet. Minns det när du sitter uppkrupen i soffan framför Idol eller klagar över Skånetrafikens inställda tåg i snökaoset hemma i Sverige, Rebecka. Inse att du faktiskt upplevde det här superåret på riktigt. Det var ingen dröm. Det är ingen dröm. Det är en högst aktuell realitet som för alltid kommer att ha en alldeles särskild plats i ditt hjärta. Du får gärna titta tillbaka och anse att livet här var fullständigt annorlunda, fantastiskt och magiskt på alla sätt och vis. Men en dröm? Nej, det är det sannerligen inte.SAM_5307

Glenfield night market

I söndags kväll följde jag med grannarna Lynn och Lesley och deras inneboende (kinesiskan Sydney som reser runt i Nya Zeeland i ett år) till Glenfield Night Market. En mat- och prylmarknad med en massa knäppa och goda saker. Friterade spiralpotatisar på pinne, hur låter det?SAM_6379 SAM_6380 SAM_6382 SAM_6385 SAM_6389 SAM_6374SAM_6390 SAM_6394
Var tvungen att ta en närbild av 5 kg-burken med nutella…SAM_6396
SAM_6398
Sydney var överlycklig när hon fick smaka sin första våffla någonsin.SAM_6405
Haha, WTF? Skyller på att jag kommit hem från Rarotonga kl. 04.30 samma morgon.SAM_6407
Stenungsbakad pizza (glutenfritt alternativ tillgänglig såklart) på rullande hjul, jag älskar’t!SAM_6409 SAM_6414 SAM_6416 SAM_6418
Ekologisk blåbärs- och kokosgräddegelato på pinne med choklad och kokosflingor som topping, mumma!SAM_6433
Ett berg av krimskrams.

För en marknadsnörd som mig var det här en superkväll!

Här kommer en liten bildbomb från veckan i Rarotonga. Ön utgör huvudön i den pyttelilla nationen Cooks Island mitt ute i Stilla havet, med en omkrets av ungefär tre mil. Då vädret som sagt inte var det allra bästa så fick jag inte lika många fina bilder som jag kanske hade hoppats, men här är några som togs i all hast mellan regnskurarna.SAM_6277Hamnen i huvudstaden (nåja, det var i alla fall en gata med souvenirbutiker, poliskontor, bibliotek och sjukhus!) Avarua.
SAM_6013
Poolområdet på Club Raro, hotellet jag bodde på.
SAM_6225
”Glutenfritt frukostalternativ tillgänglig” – ja, jag vet inte riktigt det va, men jag har i alla fall ätit mumsig paw paw och stjärnfrukt tills det sprutat ur öronen.SAM_6202SAM_6192
Jag hamnade mitt i paraden som inleder årets största dansfestival, Te Maeva Nui.
SAM_6344Åt en god thaibiffsallad på Banana Café.SAM_6235SAM_6245
Käkade medhavd lunch betraktandes optimistjollar och paddle boards på ett alldeles turkost hav. Detta var alltså precis innan jag sprintade i mina nyinköpta jandals (kiwislang för flip flops) för att undkomma världens regnskur.
SAM_6179
Glad chey.
SAM_6314SAM_6330SAM_6310
Sista dagen fann jag mig helt plötsligt klappande i takt till en dansuppvisning i äkta Cook Island-anda.SAM_6007
Kustremsan precis nedanför mitt hotell.SAM_6019
Där fanns det förunderliga naturunder.SAM_6287
Gick på marknad och fann kokosnötbikinis till salu.SAM_6290Avlånga trummor i trä fick jag lära mig är lite av Rarotongas signum.SAM_6357
Både lokalbefolkningen och turister tar sig runt ön på mopeder, utan några som helt säkerhetsföreskrifter typ som hjälm eller trafikregler. Det går dock även bussar både medsols och motsols. Räck bara ut handen som om du försöker fånga en gul taxi på Times Square i New York och de stannar och plockar upp dig längs vägen.SAM_6354SAM_6274
Spenderade en hel del tid skrivandes på café, filosoferade över livet och tog del av vackra budskap på väggar till ljudet av regnsmatter på taket.SAM_6355
Det är något med konstrasterna i den här bilden; kyrkan, aulan, de mystiska bergen, de regntunga molnen, fotbollspelande ungdomar… jag bara älskar den.SAM_6075SAM_6102Och det var min vecka på en paradisö i Stilla havet det.

Bloggtorka upphör

1937446_10202552433267694_5790535159731185431_n
Nyss hemkommen från en blöt vecka i Rarotonga, Cooks Islands. Sedan jag bokade den här resan har jag hela tiden tänkt på hur skönt det skulle bli att få ligga på en handduk och lyssna på favoritlistan på syrrans Spotifykonto i solen, hyra en paddleboard, filosofera under en kokospalm, snorkla eller kanske till och med dyka, göra solhälsningar i gryningen… nåt sånt i alla fall. Och kunna skryta om det på sociala medier genom häpnadsväckande vackra bilder. Men eftersom vädergudarna av någon outgrundlig anledning verkar vara fly förbannade på mig, så har denna vecka knappt bjudit på någonting annat än regn, blåst, extrem fuktighet och allmänt skitväder och då var det liksom inte så himla mysigt att göra ovannämna ashärliga saker. Men jag har inte hängt så mycket läpp för det. Jag åkte nämligen inte till Rarotonga främst för att leka semester firare à la stekt kräfta indränkt i sololja beställer in cocktails i poolbaren. Jag reste dit, utan någon annan än mig själv som sällskap, för att reflektera över dunderåret som har varit, vad som har tagit mig dit och vart jag vill gå härnäst. Till min hjälp hade jag alla mina journaler som jag någonsin har fört sedan jag var femton. Det var stundtals ganska urjobbig läsning som fick mig att återuppleva minnen jag har försökt förtränga så himla länge. Men jag kände att det var dags nu. Och jag kom fram till en hel del. 16 A4-sidor närmare bestämt. Vissa saker hoppas jag kunna dela med mig av här inom kort.

Jag börjar inse på riktigt att jag snart åker hem till fina Sverige igen. Det slog mig som en blixt från klar himmel hur mycket jag kommer sakna med det här fina landet. Men allting har väl sin tid antar jag. Från och med imorgon ska jag försöka göra det absolut mesta jag kan av de sju veckor som är kvar. För tillfället vill jag mest bara sova eftersom jag nu snart har varit vaken i ett och ett halvt dygn (rekommenderar ej Virgin Australia om du vill ha humana flight-tider, annars inga anmärkningar).

En midsommarhelg i Raglan

Över midsommar åkte ju jag med Evelina och Emma till raglan, surfarparadiset på Nya Zeeland. Vi fick låna Eves värdmammas systers sommarstuga och vi hade en alltigenom supermysig helg!SAM_5976

VI gick på promenad längs stranden i det ruskiga vintervädret. Eve var glad ändå.SAM_5944
Vi inspekterade sanden, som hade en svartsblåskimrande nyans i eftermiddagsljuset. Facinerande.SAM_5952
Tänk att spendera sommaren i det här huset som tio-åring?SAM_5975
Då det blåste säkert femton sekundmeter så var detta kitesurfarnas helg. Åh, jag vill också kunna!  SAM_5986
Det vispades grädde med handvisp i en mycket smickrande frisyr.SAM_5984
På midsommardags kväll (vi jobbade som vanligt under själva midsommarafton och firade dagen efter istället). blev det mat i mängder; både potatis, gräddfil, grädlök, ciabatta, goda ostar, ägg, köttbullar, vitlökssmör och fetaostsallad med avokado. Och några flaskor Rekorderlig såklart!SAM_5987
Till efterrätt hade jag bakat kladdkaka (åh, bästa receptet på glutenfri kladdkaka hittills! Säg till om jag vi vill att jag ska slänga upp det här) som avnjöts med både färska och varma jordgubbar och vispad grädde. Yu-u-um.SAM_5995
Det blev en hel del filmtittade på Emmas dator i soffan i den otroligt mysiga stugan. SAM_5990
På söndag förmiddag käkade vi resterna till brunch efter en tur till längs stranden (denna gång i strålande solsken). Bättre utsikt får man leta efter!SAM_5997
Innan vi begav oss tillbaka mot Auckland blev det nagelfix i eftermiddagssolen.SAM_6001Och det var den midsommarhelgen det. Eve och jag filosoferade bort oss lite grann på vägen till Raglan: Tänk om hade sagt åt oss förra midsommar att vi nästkommande år vid samma tid skulle befinna oss i en bil mitt ute i ingenstans (det kändes verkligen så när vi körde ner i bäckmörkret och efter noll möten de senaste fyrtiofem minuterna) med en tjej som vi träffas bara några månader tidigare på väg till surfarnas paradis i det vackraste av länder på andra sidan jorden? Livet är allt förunderligt alltså.

Att resa

0acf1a1dc8fb140ecde0036b66454260Jag har alltid varit övertygad om att jag skulle bege mig iväg och se världen efter gymnasiet. Alla andra alternativ, typ plugga eller jobba, som mina vänner pratade om bleknade bort i jämförelse. Det var vetskapen om att jag till hösten efter studenten skulle flytta till andra sidan jorden som fick mig att kämpa igenom den sista terminen i trean. För mig var det inte svårt att sätta mig på ett plan till Nya Zeeland (mer än att lämna alla fina människor där hemma då), tvärtom. Det var snarare en lättnad att vända mitt gamla liv ryggen och blicka mot nästa utmaning. Jag kom faktiskt på mig själv med att fnittra lite halvt hysteriskt för mig själv. Aldrig hade jag varit mer övertygad om att nu, nu börjar faktiskt mitt liv på riktigt.

Att resa (och nu menar inte jag en veckas charter till Kanarieöarna; hur härligt det än må vara så är det inte samma sak som att spendera månader i främmande länder, utforska varje skrymsle och vrå i nationerna du besöker, lära känna och bo tillsammans med lokalbefolkningen osv.) gör någonting med ditt inre som är väldigt svårt att sätta ord på. Men jag ska ge det ett försök.

När du anländer i det land du drömt så länge om, är det lite grann som att födas på nytt. Du kommer stå där som ett fån och inte ha någon aning om vart du ska vända dig eller hur du ska bete dig. Landskapet är annorlunda, maten är annorlunda, människorna är annorlunda. De sistnämna kanske inte ens talar samma språk som du. Vad i helvete har jag gett mig in på?, kommer du skriktänka inom dig i panik, både en och femtielva gånger. Du kommer undra om det inte var en himla korkad idé ändå, det här med att bege dig ut på äventyr.

Men du kommer övervinna dina rädslor fortare än du anar. Du kommer lära dig landets seder och bruk, upptäcka att köra på fel sida av vägen inte är så krångligt som det först verkar, uppskatta den konstiga maten, hänföras av den vackra naturen, den ena utsikten mer slående än den andra. Du kommer lära känna människorna på djupet, tala deras språk och anamma deras kultur helt och fullt. Du kommer träffa andra resenärer som både delar samma erfarenheter som du och som kan tillföra vidare perspektiv på din vistelse långt, långt borta. Med folk från världens alla hörn kommer du knyta tajta vänskapsband, förmodligen livslånga sådana.

Efter en tid noterar du hur du gradvis börjar förändras. Du kommer till insikt om att de förställningar du hade om världen inte är vattentäta. Du inser att det existerar lika många sätt att se på livets stora och små ting som det finns människor på jorden, att det faktiskt finns personer som tänker och resonerar annorlunda än du och de från dina hemtrakter. Vad som är essentiellt är dock att förstår att vi värdsmedborgare ändå är mer förenade i våra likheter än olika i som skiljer oss åt.

Att resa och upptäcka nya platser för någoting mer med sig än erfarenheter och livsinsikter, en bieffekt du kanske inte hade räknat med. Det ger mersmak. Helt plötsligt är landet du började ditt äventyr inte nog. Du vill upptäcka fler länder, nya städer, vackrare natur, lära känna människor från andra typer av kulturer. Mer, mer, mer. Du kan inte få nog. Du har blivit drabbad av det obotliga reseviruset. Och det har du inte det minsta emot.

Om du, som jag, har tagit steget och lämnat tryggheten hemma för att se vilket material du egentligen är hugget ur, stanna upp för en sekund eller tre och känn stoltheten över att du vågade. Sköljs över av alla intryck du hittills har erfarit och låt de för evigt ristas in innanför ditt pannben.

Om du fortfarande tvekar – snälla låt bli. Kasta dig över äventyret bara. Boka en biljett som kan realisera din drömresa, nu på momangen. Skulle det mot all förmodan gå åt skogen kan du ju alltid åka hem igen. En sak är i alla fall spiksäker.  Du kommer inte ångra dig.

Mot Raglan!

Väskan är packad och nu laddar jag upp inför en något annorlunda midsommarhelg i Raglan med mina goa tjejer. Ett eftermiddagspass kvar bara och sedan bär det iväg. Glad midsommar till er där hemma!1044947_10200212142521888_9155679_n
En bild från förra årets midsommar. Undrar om jag kan skrapa ihop lite blommor till en krans även i år?