Att återvända

Ni anar inte hur många gånger jag har försökt skriva den här texten, vridit och vänt på mina egna känslor i ett desperat försök att få ner stavelser presentabla nog att publicera här. Jag inser att jag har väntat förgäves på att kunna bringa klarhet i mitt, för tillfället, tämligen stormiga inre. Den dagen kommer tydligen aldrig att infinna sig. Så jag kör ändå. Det känns som om jag är skyldig alla er, som har följt mig under mer än ett års tid, det.

Jag återvände till Sverige för lite mer än två månader sedan nu. Fortfarande minns jag hur exalterad jag kände mig under flygresan hem. Jag hade precis haft en, på många sätt, sagolik vecka i Melbourne, Australien. Full av nya intryck, spatserade jag gatorna fram i den urbana stadsdelen Fitzroy, fängslad i ett slags förlösande frihetsrus. Euforisk över att vara min egen och över att snart få träffa min familj och mina vänner där hemma.

”Glädjen bubblar över i mitt rödbrända bröst. Ikväll gråter jag inte över den ändå mestadels fantastiska tid som går mot sitt slut. Istället blickar jag mot den spännande tid som nalkas. Jag känner frid.”

Tre meningar, skrivna på mitt sparsamt inredda rum i Melbourne, en halvtimme innan avfärd mot flygplatsen. Uppfylld av det där inre lugnet, som jag så starkt förknippar med mitt år på andra sidan jorden. Somliga skulle nog kalla mig lycklig.

Flighten mellan London och Köpenhamn kommer för alltid att finnas inristad i mitt minne. Jag är så nära hemma att jag nästan kan ta på det. I boardingkön konverserar resenärerna enbart på danska, norska och svenska. Jag pratar inte med någon, utan står bara där, fnittrades för mig själv. Tänker på hur lustigt det är att känna sig som en ailien, samtidigt som jag överröses av en stark känsla av tillhörighet. Mannen i stolen bredvid beställer in kolsyrat vatten och jag te med mjölk. Av flygpersonalen blir vi serverade Ramlösa respektive Arlas mjölk i mini-tetraförpackning, och jag får bita mig hårt i tungan för att inte börja gråta (att jag sedan inte har sovit på fyrtioåtta timmar kan ha något med saken att göra, just sayin’). Det är kanske svårt att föreställa sig för människor som aldrig har befunnit sig utomlands under en längre tid, men det här förblir en av de finaste stunderna i mitt liv.

Jag skriver det här med bittra tårar dunkandes i ögongloben. Varför? Vad har hänt inom mig under de senaste två månaderna?

Visst, det var och är fortfarande alldeles förträffligt härligt att vara hemma igen. Den där våndan av rastlöshet, som jag ständigt hemsöktes av i Nya Zeeland, är äntligen borta. Jag kan kura upp i soffan med en kopp te och känna mig hemma, på riktigt. Det är allt en fin känsla.

Men att återvända hem medförde också andra ting; minnen som jag trodde att jag fördrivit för gott ut i glömskans träsk, återupplevs med skrämmande klar skärpa. Det hände inte med flit, men nu står jag alltjämt här i gyttjan och trampar så förtvivlat ändå. Jag vet inte riktigt hur jag ska få er att förstå. Jag vet knappt ut eller in själv. Att komma tillbaka till lilla Tyringe, innebar också att jag återvände till alla de anledningar som gjorde att jag lämnade Sverige från första början; den stressiga vardagen, ångesten, den bristande självkänslan och tvivlandet på mitt värde som människa. Det är som om minnesbilderna av alla dessa destruktiva känslor är inristade i väggarna. Jag andas in dem så fort jag drar in luft i mina lungor. Sedan ska vi inte ens tala om hur det politiska läget i Sverige (eller kanske mest hur det svenska folket förhåller sig till det som nu sker), där tunnelseende och individualistiska intressen får gå före lyhördhet och förståelse, får mig att drömma mardrömmar om nätterna när jag äntligen får någon sömn. Allt detta omsluter mina inre organ och hotar att klämma åt tills jag frivilligt kapitulerar. Det enda positiva i det här, är väl att jag denna gång är medveten om processen som pågår i min kropp, och det ger ett lite mer distanserat förhållningsätt till det hela. Men bara lite.

Det är tur att min fina familj och vänner finns här, annars hade jag gått under för länge sedan. Och i veckan fick jag ett glatt besked, som har gett mig hopp om att en potentiellt fantastisk framtid ligger framför mina fötter inom kort (OM DET ÄR NÅGON SOM KÄNNER NÅGON SOM HYR UT EN BOSTAD I LINKÖPING TILL EN STUDENT  – mejla wahlgrenen@gmail.com omgående!). Jag är ett steg närmare att förverkliga en av mina stora drömmar här i livet. Det värmer gott i hjärtat.

Så nu står jag alltså här, och vet fortfarande inte om jag gör rätt eller fel i att dela med mig av det här till er. Det tär på en att komma hem och se på sitt hemland med främmande ögon. Men jag har lovat mig själv att vara ärlig i det här forumet, och det känns fel gentemot alla er som har följt med på den här resan att inte fortsätta vara det ändå in i slutet.

Härmed avslutar jag den här bloggen om mitt äventyr på andra sidan jorden. Det har utan tvekan varit den mest fantastiska tiden i mitt liv. Jag har fått vara med om så många saker och träffat så många människor, som har bidragit till att det nu är en helt annan Rebecka som författar detta inlägg än den som inledde hela kalaset, den där julidagen för snart ett och ett halvt år sedan.

Tro dock inte för allt i världen att ni blir av med mig än. Jag känner mig inte färdig med skrivandet än på ett bra tag, ja om ens någonsin. Jag har allt några idéer (ang. upplysning av psykisk ohälsa, sätt att förändra världen och lite annat smått och gott… sådant jag tycker är kul och brinner för) som ligger på lur och bara väntar på att bli realiserade. Måste bara klura ut hur de ska bli presenterade på bästa sätt. Antagligen kommer de att publiceras i början på nästa år. Till dess – ha en riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT 2015.

Jag väljer att avsluta med ett citat som summerar mitt år i Nya Zeeland tämligen väl. Ett citat jag hoppas att jag kan och vill eftersträva hela livet:

”Progress is impossible without change, and those who cannot change their mind cannot change anything.”

Jag undrar om samerna fortfarande vallar renar?

10521196_10203022055407954_1677667754339918108_n

Tjenixen! Alltså, jag hade glömt hur in i helsikes mörkt det kan vara i Sverige i mitten av oktober. När klockan är TVÅ PÅ EFTERMIDDAGEN så måste jag fortfarande ha taklampan tänd för att jag inte ska snubbla över diverse möbler/köksbänkar/sängar/all övrig inredning i mitt hus. Hur har jag överlevt att famla omkring i blindo under vinterhalvåret i nitton år av mitt liv? Min hjärna, som förmodligen fortfarande är inställd på betydligt sydligare breddgrader, har ett enda stort ”WFT?” inskrivet innanför pannbenet. Förhoppningsvis acklimatiserar den sig snart. Det blir fyra låååånga (och blåmärksfyllda) höst- och vintermånader annars.

Men nu över till någonting annat. Om jag säger ordet same, vad tänker ni på då? Själv tänker jag på det här: samer

Alltså, vad vet vi om samerna, vår ursprungsbefolkning (det närmaste vi har någonting sådant i alla fall), egentligen? Hur kom de till Sverige? Vad har de för historia? Hur låter deras språk, samiskan? Finns det någonting som inte har med renar att göra i deras kulturarv? Jag (och jag vet att många nittiotalister är med mig) kan inte besvara en enda av de där frågorna något vidare utförligt. Skamligt är bara förnamnet.

Annat är det i landet jag befunnit mig i det senaste året. I Nya Zeeland tar de verkligen till vara på sin ursprungsbefolknings, maoriernas, traditioner. Det finns en uppsjö av shower och ”culture experience”-turer för både turister såväl som den inhemska befolkningen. Barnen lär sig maori i skolan. Till och med det nyzeeländska landslaget i rugby hedrar maorierna genom sin berömda haka, som de inleder med varje match. Varför är vi i Sverige så totalt ointresserade av att lära oss mer om vårt lands historia (om det inte handlar om Stormaktstiden förstås… undrar vad samerna hade för sig då förresten?)?

Ett införande av kunskap om samerna i grundskolans historieundervisning, låter det som ett bra förslag herr Fridolin?

Livet är en väntan

SAM_5343Toddler Rebecka, två år: ”Mamma, pappa, nääääääär får jag börja på dagis och leka med de andra barnen????”

Lintotten Rebecka, fyra år: ”Mamma, pappa, huuuuuuuur lång tid är det kvar tills skolan börjar? Jag vill börja använda min 101 dalmatiner-ryggsäck PÅ MOMANGEN!”

Hästgalna Rebecka, elva år: ”Åh tänk, när jag börjar högstadiet och får vara lika cool som alla andra förpubertala hormonbomber, redo att explodera ut i ett raseriutbrott/hysterisk gråt över oklar anledning vilken sekund som helst.” *admiring eyes*

Plugghästen Rebecka, femton år:  ”Gymnasiet kommer bli The time of my life, TAGGA NURRÅ!!!”

Studenten/utbränd Rebecka, arton år: ”Kom och ta mig långt härifrån *KLAPP, KLAPP*, långt härifrån *KLAPP, KLAPP*. långt härifrån. Ja, kom och ta mig långt härifrån *KLAPP, KLAPP*, kom ta mig till Nya Zeeland nu:”

Äventyraren/YOLO Rebecka, nitton år: ”Hur många månader är det kvar innan jag får springa i skånska lövskogen och käka knäckebröd igen, sade du?”

Återvändaren/identitet efterlyses Rebecka, tjugo år: ”Är det inte fan dags att jag tar tag i mitt liv på riktigt snart? LÄKARSTUDIER VT15, JAG SÄTTER MIN TILLTRO TILL DIG!”

Jag inser att jag under i princip hela min uppväxt har gått och längtat efter nästa kapitel i mitt liv. Det är inte så att jag inte har varit medveten om nuet och njutit av tillvaron som rått, för det har jag. Men likväl har väntan på nya uppdrag, nya platser och nya människor alltid funnits där. Jag vet inte om denna förväntansfulla strävan efter det okända är bra eller dålig. Kanske är det bara en del av min personlighet som jag får lära mig att leva med? Hur som helst är den hemskt påtaglig ikväll, sista dagen för att söka in till Sveriges högskolor och universitet och allt (anmälan är rangordnad och inskickad, nu väntar jag ivrigt på det första urvalet som presenteras på nobeldagen). Det här inlägget är till alla er som liksom jag själv drömmer er bort ibland. Ni ska veta att ni inte är ensamma. Särskilt inte ikväll. Ett varmt lycka till önskar jag er. Ja, och alla ni andra också såklart, vad det än må vara som väntar er inom den närmaste framtiden.

 

På svensk mark igen

Några grejer jag har tänkt på sedan jag landade i Sverige:

  • Solen bränner inte hål i huvudet på dig så fort du går utomhus i det här landet.
  • I tron om att jag skulle slippa jetlag på en sisådär 10 h så höll jag mig vaken under hela flygresan från Melbourne, men min hjärna ba ”NÄÄÄEE MINSANN OCH DÅ!” och på grund av detta så har jag hela den här veckan gått runt i någon konstig sorts dimma och bara längtat efter klockan slår tjugoett så jag kan dra täcket över huvudet och sussa sött tills morgondagen gryr.
  • Jag kommer aldrig mer klaga på Sveriges kollektivtrafik mer i hela mitt liv. Det borde inte ni heller göra. Förstås din dag om tåget är försenat med sju minuter igen? Pröva att bo i ett land där närmaste busstation ligger fyrtiofem minuters promenad på 100-vägen bort, där bussen kan dyka upp i ett tidsintervall om femton minuter före till femton minuter efter utsatt tid, om den ens kommer alls. Tåg, spårvagn och tunnelbana är ickeexisterande. Det är värt att uppröras över. Sluta klaga för faen.
  • Bregott extrasaltat, hushållsost, marabouchoklad och filmjölk är guds gåva till mänskligheten. Jag åker inte härifrån igen förrän jag har förätit mig på dessa varor och aldrig vill se dem mer, tack så mycket.
  • Att se min systers förvånade min när jag knackade på hennes pojkväns dörr morgonen innan jag meddelat familjen att jag skulle komma hem (överraskning deluxe!) var en syn jag för alltid kommer ha inristad på näthinnan.
  • Swich-appen och låten ”Din soldat” var för mig helt okända fenomen tills i tisdags.
  • Att köra på höger sida av vägen, med en växellåda och där blinkersen sitter på vänster sida om ratten är JÄTTESKUMT!
  • Jag har återvänt till min fina, fina familj och vårt hus där jag bott sedan jag var två bast. Jag är inte rastlös längre. Jag har kommit hem.

Vad som kommer hända med den här bloggen, det återstår att se. Jag vill väldigt gärna ha den kvar i någon form, även om den inte kommer handla om mitt *superexotiska, spektakulära liv på andra sidan jorden* längre. Hur intresserade skulle ni vara av att läsa vad en 20-åring, blivande läkarstudent med en förkärlek till det skrivna ordet, i en liten håla i Skåne, har för sig? Är det något särskilt ni vill se och läsa om i så fall? Lämna gärna en kommentar nedan, jag tar tacksamt emot förslag!10610679_10202888181581192_7060290952285009499_n
B
jussar på en bild när jag sitter bakom ratten i en svensk bil på svenska vägar för första gången i måndags. Minen reflekterar min sinnesstämning precis.

Ambivalens

SAM_5163
Vackra Milford Sound, från mammas och min resa runt sydön.

Jag är så jävla färdig med det här. Au pair-livet alltså.

Samtidigt känner jag hur våndan inför att återvända hem börjar smyga sig på. Ikväll är den nästan överväldigande. Jag är livrädd inför att bli den person jag var när jag först landade i Nya Zeeland. Jag tänker att i Sverige förmodar alla att jag ska vara på ett visst sätt, och fruktar därför deras besvikelse när det går upp för dem att jag är inte är den personen längre. Eller mest fruktar jag väl att jag ska tvinga mig själv till att försöka vara den prestationssuktande, falska, miserabla Rebecka jag än gång var, för att leva upp till de där jävla förväntningarna, när så inte alls är fallet. Jag har erhållit så mycket självinsikt här nere. Jag är så mycket gladare inombords. Jag är så mycket mer på det klara med hur jag fungerar som person (och det är det jag är så rädd att folk inte ska hålla med om, att det är rätt att vara såhär som person eller inte). Jag övertygad om att jag faktiskt kanske duger som jag är ändå. Och herre min gud vad jag är rädd för att den känslan ska försvinna under resan hem.

Min vardag är på sätt och vis ändå oerhört stabil här nere. Hemma vet jag inte riktigt vad som väntar. Det kan ju bli asfantastiskt och fullkomligt underbart (det är så jag föreställer mig det i de stunder då jag överröses med positiva känslor inför min hemfärd). Men det kan också bli fullkomligt pannkaka. Denna ständiga ambivalens. Kan inte du bara ta och försvinna?

*Livsinsikt* osv.

Notering från den 31 augusti, hotellrummet i Rarotonga:

”Men rättviseengagemang först. Alltså, när det kommer till min vision om att rädda världen så kan jag väl säga att det har legat lite på is det här året. Genomfrusen är nog den här sjön vid det här laget. Fast jag har fått lära mig på biologilektionerna att en sjö alltid behåller en bottentemperatur på 4 grader, så det finns kanske hopp för mig också. Jag måste bara värma upp den på något vis så att jag kan komma ihåg vad mitt liv var ödelagt att ägnas åt. Den globala uppvärmningen sker tyvärr lite för långsamt för det här ändamålet. Finns det en fön som sänder ut värmen om mänskliga rättigheter som någon kan tänkas hyra ut? Inte det? Då får jag väl försöka leta i mitt ringrostiga minne då. Just det ja, att göra världen till en bättre plats för de som har det sämre än mig. Det var ju det som var min dröm. Inte att göra en kometkarriär. Inte att bli en fyrabarnsmamma. Inte att förverkliga mig själv enligt individualismens alla konster. Min person måste inte nödvändigtvis gå till historien som den mest betydelsefulla kvinnan för fredskipandet på denna gjord. Men när jag lämnar det här jordelivet, vill jag kunna säga till mig själv att jag har gjort mitt allra yttersta för att hjälpa dem som behöver det allra mest.

 

Hittills har över 1800 människor dött till följd av de senaste stridigheterna i Gaza. Jag vägrar gå med på att en semestervecka som går ”förlorad” på grund av regn kan orsaka hetare debatter kring fikabordet än en sådan fruktansvärd tragedi.”

 

tumblr_lnzw8cE67L1qmtr4do1_500_largetumblr_lr4fc32kxp1r2jp8po1_500_large

Bloggtorka upphör

1937446_10202552433267694_5790535159731185431_n
Nyss hemkommen från en blöt vecka i Rarotonga, Cooks Islands. Sedan jag bokade den här resan har jag hela tiden tänkt på hur skönt det skulle bli att få ligga på en handduk och lyssna på favoritlistan på syrrans Spotifykonto i solen, hyra en paddleboard, filosofera under en kokospalm, snorkla eller kanske till och med dyka, göra solhälsningar i gryningen… nåt sånt i alla fall. Och kunna skryta om det på sociala medier genom häpnadsväckande vackra bilder. Men eftersom vädergudarna av någon outgrundlig anledning verkar vara fly förbannade på mig, så har denna vecka knappt bjudit på någonting annat än regn, blåst, extrem fuktighet och allmänt skitväder och då var det liksom inte så himla mysigt att göra ovannämna ashärliga saker. Men jag har inte hängt så mycket läpp för det. Jag åkte nämligen inte till Rarotonga främst för att leka semester firare à la stekt kräfta indränkt i sololja beställer in cocktails i poolbaren. Jag reste dit, utan någon annan än mig själv som sällskap, för att reflektera över dunderåret som har varit, vad som har tagit mig dit och vart jag vill gå härnäst. Till min hjälp hade jag alla mina journaler som jag någonsin har fört sedan jag var femton. Det var stundtals ganska urjobbig läsning som fick mig att återuppleva minnen jag har försökt förtränga så himla länge. Men jag kände att det var dags nu. Och jag kom fram till en hel del. 16 A4-sidor närmare bestämt. Vissa saker hoppas jag kunna dela med mig av här inom kort.

Jag börjar inse på riktigt att jag snart åker hem till fina Sverige igen. Det slog mig som en blixt från klar himmel hur mycket jag kommer sakna med det här fina landet. Men allting har väl sin tid antar jag. Från och med imorgon ska jag försöka göra det absolut mesta jag kan av de sju veckor som är kvar. För tillfället vill jag mest bara sova eftersom jag nu snart har varit vaken i ett och ett halvt dygn (rekommenderar ej Virgin Australia om du vill ha humana flight-tider, annars inga anmärkningar).

Life isn’t about waiting for the storm to pass. It’s about learning to dance in the rain

SAM_3059Jag är förvirrad. Vet varken ut eller in. Snart åker jag hem, två evighetslånga månader kvar. Kan de inte gå fortare? Kan någon stanna tiden? Jag har inga känslor kvar. Ibland gör de ont i alla fall. Så fort jag får en ledig stund försöker jag göra någonting produktivt att vara stolt över. Varje gång slår jag mig själv bildligt talat redlös för att jag misslyckas. Tröttheten hotar att dränka mina ögon. Myrorna innanför skinnet gör mig tokig. Jag längtar efter resor och äventyr, på riktigt. När vänner bjuder in mig till helgens upptåg vågar jag inte lämna värdfamiljens trygga vrå. Ensamheten sluter sitt iskalla grepp om hjärtat mitt. Snälla, kan ni bara låta mig vara ifred? Jag är vuxen nu, kan klara mig själv. Mamma och pappa, kan jag få gråta ut på er axel?

Ät som en kiwi

Det är inte särskilt mycket som skiljer den svenska matkulturen från den nya zeeländska, jag menar båda är västländer som har möjlighet att importera in de livsmedel som inte finns året runt osv. Men självklart finns det saker som vi inte har gemensamt när det kommer till mat också.

I Nya Zeeland är barbequekulturen väldigt stor, ja, nästintill helig, under sommarhalvåret. Färska, inhemska jordgubbar kalasas det på under julhelgen och nu under ”vintern” (femton grader varmt även om det regnar och blåser kallar jag inte direkt vinterväder) värmer vi vår familj oss med en gudomligt god pumpa-och baconsoppa om söndagskvällarna. Det finns två ledord inom den nya zeeländska matkulturen och de är avslappnat och enkelt. Jag älskar att det inte är så himla komplicerat och pretentiöst att bjuda över vänner på middag här. Alla hjälps åt med både matlagning och disk och aldrig någonsin stressar någon upp sig över att maten inte är vid utsagd tid. En gång frågade jag mina värdföräldrar när gästerna förväntades anlända (de hade några vänner som skulle komma över på grillkväll en lördag) och de tittade mest oförstående på mig innan de sade ”någon gång i eftermiddag”.

Eftersom Nya Zeeland odlar de flesta grödor själv (vissa saker importeras från Australien och Pacific Islands) så smakar frukt och grönsaker tio gånger mer än vad de gör hemma. Detsamma gäller i princip all köttproduktion (det finns åtta gånger fler får än människor på Nya Zeeland och det går kor i ungefär varenda hage), vilket gör att priset på nötfärs och oxfilé motsvarar blandfärs och fläskkarré i Sverige.

Någonting jag inte riktigt tycker om med den nya zeeländska matkulturen är sättet de äter på. Frukost är en bit rostat bröd på springande fot samtidigt som alla andra saker som måste hinnas med på morgonen fixas. Lunch? Räknas riskakor med ost? Mellanmål (morning tea och afternoon tea) är mest för barnen och då i form av en massa snacks som chips och kakor eller frukt. Middagen är i nio fall av tio är en lagad måltid med ”riktig mat”, men nästan alla au pairer som jag har lärt känna här nere bor i familjer där barnen äter middag före de vuxna (jag tror min familj är ett av få undantag där alla i familjen sitter ner tillsammans) och aldrig, aldrig att någon skulle få för sig att sitta kvar vid bordet för att ”smälta maten” när de har ätit upp (det anses snarare oförskämt).

Lite annorlunda från europeiska vanor, eller vad säger ni?

Tänd ett ljus och låt det brinna

Tack gode gud för internet säger jag bara. Förra veckan har jag följt politikerveckan i Almedalen med stort intresse, trots jag känner mig rätt så avskärmad för tillfället från det som händer därhemma när jag befinner mig så långt bort. Är det bara jag eller känns det inte som om det är ett extra spännande valår i år? Är det bara jag eller känns det inte som om svensk politik har fått ett nytt uppsving och lockar till engagemang mer än vad den gjort på bra länge?

Som vanligt var det en himla massa prat om stadsbudgetar, huruvida ROT-avdraget ska skrotas eller inte och pajkastning från den ena politikern till den andra. Men i år tycker jag mig se en sida av politiken som i alla fall jag saknade föregående valår; nämligen den ideologiska. Det diskuteras och resoneras och argumenteras och visioneras som aldrig för om hur vi skall gå tillväga för att skapa det bästa välfärdssamhället, utan att dra upp detaljer ur Socialdemokraternas skuggbudget från förrförra året (dåligt exempel kanske men jag tror ni hajar). Och det, mina vänner, tycker jag bådar väldigt gott inför framtiden. Det är förändring i görningen, big time.

Två månader återstår till den 21 september (samma datum som jag lämnar Nya Zeeland för övrigt) och jag ser fram emot att följa valspruten vi har framför oss, även om jag är begränsad till att vara åskådare bakom min datorskärm.

Note to self: Beställ röstkort nu på momangen Rebecka, innan du glömmer av det igen.SAM_2144