En midsommarhelg i Raglan

Över midsommar åkte ju jag med Evelina och Emma till raglan, surfarparadiset på Nya Zeeland. Vi fick låna Eves värdmammas systers sommarstuga och vi hade en alltigenom supermysig helg!SAM_5976

VI gick på promenad längs stranden i det ruskiga vintervädret. Eve var glad ändå.SAM_5944
Vi inspekterade sanden, som hade en svartsblåskimrande nyans i eftermiddagsljuset. Facinerande.SAM_5952
Tänk att spendera sommaren i det här huset som tio-åring?SAM_5975
Då det blåste säkert femton sekundmeter så var detta kitesurfarnas helg. Åh, jag vill också kunna!  SAM_5986
Det vispades grädde med handvisp i en mycket smickrande frisyr.SAM_5984
På midsommardags kväll (vi jobbade som vanligt under själva midsommarafton och firade dagen efter istället). blev det mat i mängder; både potatis, gräddfil, grädlök, ciabatta, goda ostar, ägg, köttbullar, vitlökssmör och fetaostsallad med avokado. Och några flaskor Rekorderlig såklart!SAM_5987
Till efterrätt hade jag bakat kladdkaka (åh, bästa receptet på glutenfri kladdkaka hittills! Säg till om jag vi vill att jag ska slänga upp det här) som avnjöts med både färska och varma jordgubbar och vispad grädde. Yu-u-um.SAM_5995
Det blev en hel del filmtittade på Emmas dator i soffan i den otroligt mysiga stugan. SAM_5990
På söndag förmiddag käkade vi resterna till brunch efter en tur till längs stranden (denna gång i strålande solsken). Bättre utsikt får man leta efter!SAM_5997
Innan vi begav oss tillbaka mot Auckland blev det nagelfix i eftermiddagssolen.SAM_6001Och det var den midsommarhelgen det. Eve och jag filosoferade bort oss lite grann på vägen till Raglan: Tänk om hade sagt åt oss förra midsommar att vi nästkommande år vid samma tid skulle befinna oss i en bil mitt ute i ingenstans (det kändes verkligen så när vi körde ner i bäckmörkret och efter noll möten de senaste fyrtiofem minuterna) med en tjej som vi träffas bara några månader tidigare på väg till surfarnas paradis i det vackraste av länder på andra sidan jorden? Livet är allt förunderligt alltså.

Framtiden, då?

db9a44a5e50cd21d671d94bdceac2557På vägen hem från Raglan så brainstormade jag och Eve med Emma om vad hon ska göra när hon kommer hem till Sverige. Det var superroligt men skitsvårt och jag tror att hon kom i alla fall lite mer till insikt med vad hon vill ägna sitt liv åt. Det fick mig naturligtvis att fundera över hur livet kommer se ut när jag väl är hemma i Sverige igen (tre månader kvar nu – vem tusan kidnappade tiden?), inte utan ett litet stråk av panik i bröstet. Eller, panik har jag väl inte då jag sedan jag var fjorton år har vetat vad jag ” vill bli när jag är stor”. Och jag har en ganska bestämd idé om vad jag vill sysselsätta mig med i höst; ta de ströjobb jag kan komma över under hösten, hälsa på alla de härliga människor runt om i Europa och Sverige som jag har lärt känna här nere, skriva högskoleprovet ännu en gång och sedan söka in till läkarprogrammet inför VT15. Det är snarare den där lilla djävulska rösten inom mig som ifrågasätter och tvivlar på varenda plan jag gör upp inför framtiden. Som undrar om det jag vill för stunden verkligen kommer vara detsamma om ett halvår, om två år, om trettio år. Som suger in sig all övertygelse från sociala medier om att du ska leva livet medan du är ung – dock måste det gå till såhär och såhär och såhär (alltså NÄR ska vi sluta moralisera över varandras huvuden angående vad som är rätt och fel beslut att ta i livet?). Som ställer sig frågan om det inte är rätt korkat att kasta sig över en lång universitetsutbildning när det finns så många hörn av världen som fortfarande ligger outforskade, så många människor att knyta kontakter med, så många saker jag borde testa på innan jag tar tag i mitt liv ”på riktigt”. Och tänk om jag inte alls vill arbeta som läkare resten av livet? Tänk om det finns ett annat yrke som är bättre skräddarsytt för just mig, bara att jag inte har hittat det än?

Jag försöker ignorera den där rösten så mycket jag kan. Just nu ser jag faktiskt fram emot att få plugga igen (får i alla fall inte ångest av att öppna en faktabok längre, och det är ju alltid något), inte rå om någon annan än mig själv och leva studentliv med allt vad det innebär. Jag har inte övergivit mina drömmar om att tågluffa i Europa, säsongsarbeta i Alperna som skidlärare, gå ett år på någon folkhögsskolas musiklinje, driva eget företag, packpacka i Sydamerika, skriva en bok, bestiga Kilimanjaro osv. Långt ifrån. Men jag känner den högsta drömmen av alla pocka på min uppmärksamhet djupt inom mig på ett sätt som jag aldrig har känt förut. Det må låta klyschigt, men i framtiden vill jag göra en signifikant skillnad till det bättre för andra människor (typ arbeta i flyktingläger i Syrien eller ett provisoriskt sjukhus i södra Sudan). Läkaryrket kan erbjuda mig den möjligheten. Och då vägen dit är lång, känner jag att det nu äntligen är dags att sätta igång ”på riktigt”. Alla de där andra drömmarna finns ju kvar att realisera, antingen under tiden eller på ålderns kant. Man ska ju ha något att se fram emot också, right? 

Livet på landet

20140515_152038

Hemma hos familjen Coggins finns en stor tvåvåningsvilla med altan, där jag sover i ett rum på nedanvåningen och delar badrum med uncle Brett, min värdpappas vän som flyttade in när han var ”mellan två bostäder” (detta var alltså sju år sedan, Brett är praktiskt taget del av familjen nu).

Där uppe sover de fyra busungarna Seb, CJ, Kenzie och Harri samt mamma Beccs och pappa Rich. Det är även ovanvåningen som jag kanske kan kalla min ”arbetsplats” Det är i alla fal där jag tillbringar största tiden med barnen. Om vi inte är utomhus, då.

I trädgården, som släntar ner mot de fem hektar som är i familjen Coggins ägo, finns en studsmatta, lekborg, en stor gräsmatta, gungor, lekstuga, basketkorg och sist men inte minst, ett gigantiskt grönsaksland. Här odlar Beccs (hon har verkligen gröna fingrar) tomater, vitlök, gurka, citroner, feijoas, blomkål, zuccini, morötter, broccoli, rödbetor, spenat, romansallad, gräslök, lime, potatis, persilja, koriander och fikon. Alla råvaror skördas och används i matlagning och bakning.

Förflyttar vi oss upp till gårdsplanen så består den av två uppfarter (här kör barnen cykelrace nerför i svindlande fart var och varannan dag), en vedbod och tre skjul för allehanda användbara och onödiga pinaler. För det mesta är gårdsplanen en enda röra av bilar, pick-ups, släpkärror, cyklar, målarfärg, skateboards, soptunna, träplankor, spik (när ungarna har varit i snickartagen och glömt plocka undan gäller det att köra försiktigt!) och verktyg.

På baksidan av huset står tre bastanta tankar utplacerade, med uppdrag att samla upp regnvattnet från taket så vi kan duscha, diska, tvätta (tvättvattnet renas sedan och återanvänds till att vattna grönsakslandet) och allt det där (jo, det fungerar faktiskt ypperligt, om det inte är torka, vilket har varit fallet sedan november…). Inga konstigheter med det, så har alla det som inte bor inne i stan.

Nere i hagarna spatserar grannens nyklippta får samt två nyinköpta kor, Eye Fillet och Scotsh Fillet heter dem. Eye Fillet och Scotsh Fillet kommer fylla upp vår och grannens frys till jul, så bäst att inte fästa sig för mycket vid dem, som vi säger till barnen.

Vidare har vi två fåglar i en bur under taket på altanen samt Patches och Flames, två katter som är som har varit i familjens ägo så länge någon kan minnas. Den förste är ett enda stort matvrak och väcker mig klockan fyra på morgonen när han skuttar in genom mitt öppna fönster och lägger en blodig, stendöd mus på min matta, medan den andra enbart visar sig runt klockan nio på kvällen, när alla barnen sover. Då kryper hon upp i soffan i vardagsrummet och njuter av spraket från brasan i kaminen.

Såhär har vi det alltså, vi som lever på landet. Alltid något projekt på gång, alltid en gräsmatta att klippa, en husgavel att måla, en utemöbel att snickra ihop, ett förrymt får att leta reda på, ett staket att laga, en vedhög att klyva… Trots att det inte alltid är så jättefantastiskt som jag kanske har målat upp i beskrivningen ovan (at vi har varit utan ström sedan klockan elva igår kväll på grund av den kraftiga storm som rasat kring Auckland det senaste dygnet, vilket ställer till det för vardagslivet med fyra barn en hel del när vi varken har elektricitet eller vatten, är en av dem) så kan jag inte annat än älska livet de lever här. De har någonting som jag önskar mig själv om en sisådär trettio år eller så när jag möjligvis är redo att slå mig ner någonstans; ett riktigt hem.

 

Skånetösen tittar fram

När jag är ute på äventyr med andra au pairer så kan det ibland bli så att det helt plötsligt bara är svenskar som står och pratar med varandra, och då blir det naturligt att byta språk från engelska till svenska eftersom… ja, men det är ju rätt så gött att få prata sitt modersmål emellanåt efter x antal månader på andra sidan jorden. Så långt allt frid och fröjd. Vad som sedan ALLTID inträffar när jag utbrister något på svenska är ett enda sort asgarv följt av ett förvånat ”Men är du från SKÅNE, Rebecka? Det hade jag ingen aaaaning om! Det kan man inte tro när du pratar engelska.”, precis som om det är dagens skämt. Jag står väl mest där lite halvroat och försöker klura ut vad det är som är så himla lustigt, jag menar varför skulle skånskan lysa igenom på mitt engelska uttal? DET hade ju varit askul om så varit fallet, men faktum är att vi skånetöser och pågar lär oss precis samma engelska som alla ni andra (precis som om vi är ett eget litet folkslag i söder…), så det så. Tur att jag inte har så svårt för att bjuda på mig själv längre, och därför tar jag denna milda förolämpning med ro och låter dem hållas.SAM_5857På tal om att bjuda på sig själv… såhär ser jag ut när jag dricker milkshake på café i Auckland med en massa au pair-vänner en fredagskväll. Avskavt nagellack, frisyr på väg ner, milkshakekladd över hela bordet, en gigantisk servetthög och ett överslätande leende inför kameran… Rebecka i ett nötskal.

Lördag den 7 juni 2014, Mt Eden Park, All Blacks /vs/ England

I lördags kväll följde jag med min värdfamilj på rugbymatch i Mt Eden Park, en stor utomhus arena i centrala Auckland. Det var Nya Zeelands landslag All Blacks mot England och förväntningarna var skyhöga. Nu ska jag inte skryta med att vara ett megastort fan av att gå på sådana här stora sportevent, för det är jag inte, men som dotter och storasyster till två ishockeyfanatiker så har jag ändå fått min beskärda del av att stå och heja på människor som ägnar en stor del av sin vakna tid åt att leka med en boll/puck.

Den här upplevelsen var dock något utöver det vanliga. Att se fyrtio tusen åskådare i svart (ja, förutom alla rödtottar som hejade på England då, och så jag som hade en scharlakansröd regnjacka på mig eftersom det var typ tio grader i den nya zeeländska vinterkvällen… trodde min värdmamma Beccs, som är ett stort All Blacks-fan, skulle klappa till mig när jag skamset knäppte dragkedjan upp till nästippen) göra vågen var verkligen helt magiskt. Trots avsaknad av hejaklack (”Vi i publiken håller igång så bra själva”, försäkrade Beccs) så kokade det av engagemang och support från läktaren. Och det utan ett minsta lilla slagsmål, som en annan AIK-match. Det var det i och för sig mer av på planen. Men det hör liksom till reglerna i rygby att människor slänger sig i en hög för ett enda stort kramkalas stup i kvarten. Vet dock inte vem som kom på den brilijanta idén att låta England spela i VITA matchställ, eftersom de var mer gröna och bruna än vita efter sisådär tio minuter… I alla fall. Fokus, Rebecka.

Vad jag ville säga med det här är att om du någonsin kommer till Nya Zeeland, så får du för allt i världen inte gå miste om att se en äkta rygbymatch om möjligheten dyker upp. Den här nationens lungor andas rugbyspetsad luft och den kärlek befolkningen känner inför denna sport är något jag aldrig tidigare erfarit.

Och jag vet inte om det beror på All Blacks-mössan jag fick av Beccs inför matchen som ligger på skrivbordet i mitt rum eller det faktum att jag har börjat haja reglerna i denna något märkliga sport, men jag känner mig faktiskt lite mer kiwi nu än jag gjorde i lördags morse.SAM_5863
Himlen var magiskt vacker precis innan avspark.SAM_5870
Bredvid mig hade jag Sebe, sju år, lovande rugbytalang och min personliga expertkommentator (”Nej, nej, Rebecka, en ‘try’ ger TRE poäng, om spelaren sedan gör mål blir det TVÅ poäng till, inte tvärtom…”)SAM_5879
Pampig invigning.SAM_5880
Mor och dotter håller varandra varma.
SAM_5891
Vi såg All Blacks göra sin traditionella ”Haka”, en maorisk dans med sång som förr användes för att egga upp sina motståndare. En slags groddans med uppspärrade ögon och några ”Urg!” som utropas lite varstans. Lustigt fräckt.
SAM_5894Kramkalas i gräset inför den fullsatta arenan. All Blacks vann matchen med 20-15 för övrigt, till publikens högljudda förtjusning.

Don’t have no regrets

Jag har så smått börjat fundera lite grann över vad jag ska hitta på med mitt liv när jag återvänder till Sverige igen. Även om mycket fortfarande är oklart, så vet jag med stor sannolikhet att jag någon gång i framtiden kommer börja plugga till läkare på universitetet. Som ett tecken från ovan kom jag över How to Win at College (Cal Newport), en bok som ger oerhört konkreta tips på hur, var och när du pluggar som effektivast och vad som, i hans tycke, krävs för att bli en universitetsstudent i toppklass, under ett av mina besök till det lokala biblioteket i Orewa Jag lånade hem den i ett hopp om att hitta några givande pluggråd inför kommande studier. Det gjorde jag, men det är inte därför jag väljer att ta upp det här. Nej, det var sista kapitlets titel, ”Don’t have no regrets”, som fick min hjärna att gå på högvarv. Att inte ha ”no regrets” innebär att uppskatta sina aldrig sinande möjligheter, snarare än redan erhållen framgång. Det innebär att inte låta rädslan för att misslyckas hindra dig från att tacka ja till chanser som skulle kunna leda till någonting fullkomligt enastående.

Oavsett om jag vill bli en toppstudent, ha en framgångsrik karriär, rädda världen, springa milen på en viss tid eller vad det än må vara, så måste jag rannsaka mig själv och fundera över varför jag strävar efter de där stora målen. Är det för att jag älskar uppmärksamheten de ger? För att jag har något att bevisa för folk i min närhet? För att jag gillar att bli lovordad av andra människor? Om så är fallet så kommer jag aldrig riktigt att klara av något av dem eftersom risken för att misslyckas agerar som ett ständigt orosmoln över mitt huvud.

Om jag å andra sidan vill uppfylla mina livsmål för att jag älskar att testa mina egna gränser inom något jag verkligen brinner för, och samtidigt har hejdundrandes kul under tiden, då är det så jävla rätt. Det är då jag bara ska köra järnet tills jag stupar. Vem bryr sig egentligen om jag skulle misslyckas, när det finns så mycket annat fantastiskt som väntar runt hörnet?

Ett exempel där jag kan tillämpa det här resonemanget nu på momangen är den här bloggen. Emberella är en plats där jag vill kunna vara så ärlig som möjligt, personlig utan att vara privat, peppa andra människor till att göra sin grej, dela med mig om mina erfarenheter på andra sidan jorden och skriva om livet både när det är underbart och ett helvete. Jag driver den här bloggen för att jag älskar att skriva och för att jag värderar det här sättet att påverka otroligt högt. Men varje gång innan jag publicerar ett inlägg så maler tankarna fram och tillbaka: ”Är det här verkligen bra nog?”, ”Kommer någon gilla det jag vill dela med mig av?”, ”Gör jag någon upprörd om jag uttrycker mina åsikter i detta ämne?” ”Tänk om folk tycker jag är knäpp?”. Det är slut med sådana tankar nu. För länge har jag låtit rädslan för andras åsikter styra vad jag väljer att stoppa i ett blogginlägg. Jag inser att de bara existerar i mitt eget huvud, ingen annan stans. Nu trycker jag på ”publicera”-knappen. And I don’t have no regrets.

Hemlängtan efter åtta månader som kiwibo

Att längta hem när du bokstavligt talat befinner dig på andra sidan jorden är ett himla konstigt fenomen. Jag kanske ska börja med att tala om att jag, och de flesta andra au pairer jag har lärt känna under min tid här, tänker faktiskt inte så där jättemycket på alla er där hemma, hur befängt och hjärtlöst det än låter. Det finns helt enkelt för mycket roligt och spännande som pockar på vår uppmärksamhet. När du jobbar med barn är ingen dag den andra lik och om du mot all förmodan skulle känna tristess under arbetstimmarna så finns det alltid, och då menar jag verkligen alltid, möjlighet att haka på något evenemang, roadtrip, fika, hike, lopp, barbeque, strandhäng eller vad det nu kan vara (ansiktsboken är din bästa vän) under din fritid. För att inte tala om hur gôtt det är att få testa på att stå på sina egna ben, klara sig själv och allt det där. Inte för att vara sån, men jag tror att resa iväg någonstans under en längre tid utan föräldrar som hjälper en i minsta lilla uppförsbacke, är förmodligen det bästa sättet att bli vuxen.

Men nu ska jag inte sväva ut bland allehanda beskrivningar om hur härlig det är att ha lämnat boet, utan hålla mig till ämnet; hemlängtan. Japp, trots allt fantastiskt så drabbar den onekligen oss alla då och då, som en blixt från klar himmel. Den kan slå ner när och var som helst, oftast när jag minst anar det; i mataffären, när jag brer en vegemitemacka till en av ungarna på morgonen, på födelsedagfriandet hos grannarna, i bilen under roadtrippen eller bland täcket och kuddarna i min säng precis innan jag ska somna om kvällen. Det är inte vackert. På tio nanosekunder så går jag från att skratta och le och vara hög på livet till att stanna upp och stirra ut med tom blick i fjärran, samtidigt som bröstet känns som en tickande bomb, med risk för att explodera vilken minut som helst. Hur jag känner mig just då? Som Rebecka, fem år gammal. Hon som inte vågade gå på kalas själv utan mamma eller pappa. Hon som tyckte att sova över hos kompisar var värsta tänkbara mardröm. Det är i sådana stunder jag förbannar mitt beslut att flytta så långt bort. Lusten att plocka upp telefonen och knappa in ett nummer som börjar med +46 och som får mig att höra rösterna från alla där hemma jag bryr mig om och just då saknar något så oerhört, är nästan överväldigande.

Som tur är går hemlängtan i perioder och lika fort som den kom kan den helt abrupt försvinna igen. Det skriver nog de flesta au pairer och andra visitatorer i Nya Zeeland under på. Just nu är jag inne i en ”hemlängtan-period” (särskilt idag då det är Mors dag hemma i Sverige… om du läser det här älskade mamma så ska du veta att jag saknar dig lite extra mycket i detta nu), men eftersom jag vet att den är temporär och att jag snart kommer uppleva livet som alltigenom fantastiskt igen, så gör det liksom inte så mycket. Snarare tillför den på sätt och vis någonting meningsfullt. Att längta hem, hur outhärdligt det än kan te sig, påminner mig om att jag har fina människor som tänker på mig ibland även om jag inte är fysiskt närvarande och att jag har ett riktigt hem att återvända till när jag sätter mig på planet till Sverige igen. Den vetskapen är få förunnat, och för det är jag evigt tacksam.SAM_2204

En dag precis innan jag lämnade Sverige tillsammans med min fina familj. Här porträtteras jag tillsammans med min bror och lillkusinen Svea. Saknar er!

Status: ?

De senaste två veckorna har flutit förbi i ett blurr av förvirring. Mycket är i görningen; yttre faktorer som att nära au pair-vänner lämnar Nya Zeeland för nya äventyr och det faktum att min värdmamma erhållit en ny tjänst och därmed är min arbetssituation från juni och framåt en smula oklar. Att jag har kommit in i en sådan där liten dal där jag ifrågasätter varför jag ”slösar bort” mitt liv på att tjata på barn om att packa skolväskan gör inte saken bättre. Jag känner mig en aning låst i en situation jag inte har full kontroll över och för ett planeringsfreak som mig så är det inte så där jätteangenämt.

Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här. I det stora hela har jag absolut inget att klaga på och jag trivs fortfarande med mitt liv här nere, tro inte något annat. Mest vill jag nog bara belysa att tillvaron inte alltid är askalas, inte ens på andra sidan jorden. Det finns dagar då allt känns fel och knäppt och galet. De är inte så många, men de existerar också. Och det hade ju varit underligt annars, inte sant?140525-132731

Men hallå, eller?

Ja, jag vet att här har varit lite tyst (ekande tomt) på sistone, men nu blir det ändring på det!

Sedan sist så har jag, tillsammans med Lina, Lisa, Caroline, Emma, Sarah, Saskia och Miriam firat påsk i Pauanui, Coromandel. Solade, badade, surfade, läste, strykte Cathedral Cove och Hot Water Beach från min ”att göra-lista”, åt, spelade spel, tittade på nästan antika svartvita filmer – ”sweet as” som vi säger här nere.

Jag gick och såg Divergent på bio och kunde dra paralleller mellan Nya Zeeland, där våghalsighet och äventyrslusta betraktas som en oerhört meriterande egenskap, och Landet Lagom, där det snarare anses dumstristigt att tänja på gränserna för att se vad en är kapabel att åstadkomma (genomtänkt bekvämt måste det ju vara vettu).Ännu en grej som får mig att uppskatta kiwimentaliteten än mer för varje dag som går.

Över Anzac (röd dag här nere där det uppmärksammas att Australien och Nya Zeeland stred tillsammans under första världskriget) så körde jag och några trevliga människor ner till Tongariro National Park för att göra Tongariro Crossing, en vandring över ett vulkaniskt område med en stank av ruttna ägg på en sisådär åtta timmar. Döda fötter men sagolikt mäktigt så in i helvete. Bilder kommer inom kort. På väg hem klättrade vi ner fyrtio meter under marken vid Waitomo Caves för att titta på lysmaskar – totalt epic och det mäter sig nästan mot glaciärvandringen i Franz Josef, men bara nästan.

Förra veckan jobbade jag sextio timmar med att ta hand om skollediga ungar – gick på badhus, hikade, lekte, bråkade, myste och allt det där som hör au pair-vardagen till.

Ikväll är jag totalt utpumpad av ingen anledning (fast tolv timmars jobbedag gör väl sitt antar jag…) och är hyfsat orolig för min telefonjävel som jag råkade tappa i toastolen för en knapp timme sedan, så jag avslutar med att bjuda på några snapshots från påskhelgen i Coromandel. Fred ut.

SAM_5466 SAM_5560  SAM_5539 SAM_5524 SAM_5559SAM_5505 SAM_5491SAM_5499 SAM_5495   SAM_5481 SAM_5477SAM_5489

Det här med att känna både och

Underligt är det att befinna sig i ett land på andra sidan jordklotet. Höst när det ska vara vår och dag när det ska vara natt, javisst, men det finns andra, mer abstrakta saker som gör att det stundtals snurrar i min skalle rejält.

Hur mycket jag än avgudar min värdfamilj och hur superbt jag än trivs att bo i deras hus på landet bland får och getter och studsmatta och verkstad och grönsaksland och gasspis och projektor i källaren, så kan jag inte känna mig fullständigt komplett hemma här. Missförstå mig inte, jag kunde inte ha hittat en bättre och tryggare värdfamilj – de är liksom bättre än svenska jordgubbar på midsommarafton – men samtidigt är det för en prestationsperfektionist svårt att slappna av till 100 % på min arbetsplats (gud, vad töntigt det låter när jag skriver det, för så upplever varken jag eller någon annan i samma sits jag träffat au pair-yrket). Ibland längtar jag så jag att nästan får abstinens efter att få äga och rå över mitt eget ställe. Det behöver inte vara stort, men att kunna låsa upp dörren till något som är bara, bara mitt… Åh.

När jag kom tillbaka från Sydön så blev jag så insprirerad av alla backpackers jag och mamma mötte när de berättade om upplevelserna på deras livs resa. Partajandet och surfingen på Australiens stränder, dyken i Thailand, matmarknaderna i Vietnam, skyskraporna i Kina… Alltså, där och då undrade jag vad jag höll på med som valt att stanna på ett ställe i ett helt år. Varför köpte jag inte bara en enkelbiljett för att sedan låta mig, likt ett färgsprakande höstlöv, spridas för vinden och se vad världen har att erbjuda? Men såklart insåg jag senare vilka fördelar det har efter en sådan resa som den jag och mamma gjorde, att ha en underbar värdmamma som kom och hämtade oss på flygplatsen, en nybäddad säng i sovrummet, middagsmat att värma upp i kylen, kunna torka sig på en handduk som inte är full av sand och allt det där. Och jag vill verkligen lära känna den nya zeeländska kulturen på riktigt, det var ju därför som jag åkte hit från första början. Backpackerlivet finns kvar att testa på senare i livet.

Snart har jag fler kiwimånader tillryggalagda än vad jag har framför mig och aldrig hade jag kunnat föreställa mig att ett halvår kan svepa förbi så fort. För ett tag sedan hade jag enbart skrikit av lycka och gjort high five med mig själv för att fira att jag klarat av sex månader på egen hand. Det gör jag ju nu med, men det är ändå med en klump i magen som jag tar min an andra halvlek – jag menar, hur ska jag hinna med allt jag vill innan jag tar mitt pick och pack och beger mig hemåt?

Hur mycket jag än saknar alla där hemma i Sverige, särskilt nu efter att ha fått krama om en femtedel av min älskade familj  varje dag i nästan tre veckor, så känner jag på mig att det kommer vara miljoner gånger svårare att lämna detta fantastiska land än det var att sätta mig på planet hit. Då hade jag allt nytt och spännande att se fram emot och trots att jag grät på flygplatsen så var jag ändå så otroligt förväntasfull inför allt som komma skulle. När jag återvänder till Sverige vet jag precis vad som väntar. Det kommer vara askalas de första veckorna, att få träffa familj och vänner och hälsa på alla mina favoritplatser igen, men sedan kommer livet vara precis som innan jag flyttade till Nya Zeeland, mer eller mindre. Det går liksom inte att komma ifrån. Däremot är det inte alls är så säkert att jag kommer träffa min fina, fina kiwifamilj igen och jag vet med all säkerhet att den här tillvaron med barnpassning, roadtrips, häng med andra au pairer, löpturer på stranden och allt annat som jag kallar min vardag nu, den kommer aldrig någonsin komma tillbaka. Och det är lite vemodigt.

Alla dessa saker och en hel del andra livsangelägenheter, som ingen annan fullt ut kan förstå än de som faktiskt befinner sig i en liknande situation, filosoferade jag och fyra andra au pairer om i Albert’s park i lördags över drycker från Starbucks och en gigantisk klase vindruvor. Det var fullkomligt fantastiskt att kunna öppna upp sig och diskutera sådana saker och genast få medhållande blickar från fyra par ögon, som sade mig att de kände exakt likadant. När fem själar sjöng stämsång tillsammans om något som där och då kändes så himla unikt (trots att tusentals och åter tusentals före oss med all sannolikhet har genomgått samma känslomässiga berg- och dalbana), då tror jag att jag fick en ny uppfattning om vad begreppet ”samhörighet” egentligen innebär.20140412_151855
Starbucks lyckades med det omöjliga och stavade mitt namn på ett sätt som jag aldrig tidigare erfarit, och då finns det ändå ganska många varianter att stava Rebecka på.