Jag undrar om samerna fortfarande vallar renar?

10521196_10203022055407954_1677667754339918108_n

Tjenixen! Alltså, jag hade glömt hur in i helsikes mörkt det kan vara i Sverige i mitten av oktober. När klockan är TVÅ PÅ EFTERMIDDAGEN så måste jag fortfarande ha taklampan tänd för att jag inte ska snubbla över diverse möbler/köksbänkar/sängar/all övrig inredning i mitt hus. Hur har jag överlevt att famla omkring i blindo under vinterhalvåret i nitton år av mitt liv? Min hjärna, som förmodligen fortfarande är inställd på betydligt sydligare breddgrader, har ett enda stort ”WFT?” inskrivet innanför pannbenet. Förhoppningsvis acklimatiserar den sig snart. Det blir fyra låååånga (och blåmärksfyllda) höst- och vintermånader annars.

Men nu över till någonting annat. Om jag säger ordet same, vad tänker ni på då? Själv tänker jag på det här: samer

Alltså, vad vet vi om samerna, vår ursprungsbefolkning (det närmaste vi har någonting sådant i alla fall), egentligen? Hur kom de till Sverige? Vad har de för historia? Hur låter deras språk, samiskan? Finns det någonting som inte har med renar att göra i deras kulturarv? Jag (och jag vet att många nittiotalister är med mig) kan inte besvara en enda av de där frågorna något vidare utförligt. Skamligt är bara förnamnet.

Annat är det i landet jag befunnit mig i det senaste året. I Nya Zeeland tar de verkligen till vara på sin ursprungsbefolknings, maoriernas, traditioner. Det finns en uppsjö av shower och ”culture experience”-turer för både turister såväl som den inhemska befolkningen. Barnen lär sig maori i skolan. Till och med det nyzeeländska landslaget i rugby hedrar maorierna genom sin berömda haka, som de inleder med varje match. Varför är vi i Sverige så totalt ointresserade av att lära oss mer om vårt lands historia (om det inte handlar om Stormaktstiden förstås… undrar vad samerna hade för sig då förresten?)?

Ett införande av kunskap om samerna i grundskolans historieundervisning, låter det som ett bra förslag herr Fridolin?

Livet är en väntan

SAM_5343Toddler Rebecka, två år: ”Mamma, pappa, nääääääär får jag börja på dagis och leka med de andra barnen????”

Lintotten Rebecka, fyra år: ”Mamma, pappa, huuuuuuuur lång tid är det kvar tills skolan börjar? Jag vill börja använda min 101 dalmatiner-ryggsäck PÅ MOMANGEN!”

Hästgalna Rebecka, elva år: ”Åh tänk, när jag börjar högstadiet och får vara lika cool som alla andra förpubertala hormonbomber, redo att explodera ut i ett raseriutbrott/hysterisk gråt över oklar anledning vilken sekund som helst.” *admiring eyes*

Plugghästen Rebecka, femton år:  ”Gymnasiet kommer bli The time of my life, TAGGA NURRÅ!!!”

Studenten/utbränd Rebecka, arton år: ”Kom och ta mig långt härifrån *KLAPP, KLAPP*, långt härifrån *KLAPP, KLAPP*. långt härifrån. Ja, kom och ta mig långt härifrån *KLAPP, KLAPP*, kom ta mig till Nya Zeeland nu:”

Äventyraren/YOLO Rebecka, nitton år: ”Hur många månader är det kvar innan jag får springa i skånska lövskogen och käka knäckebröd igen, sade du?”

Återvändaren/identitet efterlyses Rebecka, tjugo år: ”Är det inte fan dags att jag tar tag i mitt liv på riktigt snart? LÄKARSTUDIER VT15, JAG SÄTTER MIN TILLTRO TILL DIG!”

Jag inser att jag under i princip hela min uppväxt har gått och längtat efter nästa kapitel i mitt liv. Det är inte så att jag inte har varit medveten om nuet och njutit av tillvaron som rått, för det har jag. Men likväl har väntan på nya uppdrag, nya platser och nya människor alltid funnits där. Jag vet inte om denna förväntansfulla strävan efter det okända är bra eller dålig. Kanske är det bara en del av min personlighet som jag får lära mig att leva med? Hur som helst är den hemskt påtaglig ikväll, sista dagen för att söka in till Sveriges högskolor och universitet och allt (anmälan är rangordnad och inskickad, nu väntar jag ivrigt på det första urvalet som presenteras på nobeldagen). Det här inlägget är till alla er som liksom jag själv drömmer er bort ibland. Ni ska veta att ni inte är ensamma. Särskilt inte ikväll. Ett varmt lycka till önskar jag er. Ja, och alla ni andra också såklart, vad det än må vara som väntar er inom den närmaste framtiden.

 

Free falling

Long time no see. På sistone har jag fyllt mina dagar med att:

  • Uppdatera CV och personligt brev för ett tjugotal jobbansökningar (jodå, framtiden börjar allt kalla på en även på andra sidan jorden)
  • Säga farväl till ett otal awesome personer som jag inte kommer träffa på ett bra tag
  • Vinna prima kvalitetskött för $50 (mer om det en annan gång)
  • Brevrösta
  • Köpa presenter till både värdfamiljen och familjen hemma i Sverige.
  • Rensa bland alla mackapärer och klädesplagg som jag ska ta med mig hem/lämna kvar (bosätt er aldrig utomlands om ni har som ambition att återvända med enbart ett bagage)
  • Provpacka väskan
  • Besöka Hobbiton
  • Jobba, jobba, jobba… slutspurten nu!

Ja, och så idag gjorde jag och Emma det här:

G0012174 G0072241Om två veckor lämnar jag det här stället. Det är så många tankar som snurrar runt i skallen att jag nästan börjar skratta åt mig själv. Övervägande positiva dock (jag har inte freakat ut än, men det är nog bara en tidsfråga). Puss på er!

Sådana där dagar

SAM_1292Idag är en sådan där dag då jag går omkring och är irriterad över allt och ingenting. Mitt hår är för elektriskt, bilen för varm, mina fötter för svettiga, hemlängtan för stark, mitt rum för klaustrofobiskt, barnen för högljudda, väntan på min kopp te på detta café för lång. Jag undrar varför vissa dagar är sådana?

I mitt huvud

20140808_21163620140810_134826 Två bilder från i helgen: bio i fredagskväll med ett gäng goa au pairer i Albany Mall. Plus för gott sällskap, minus för halvkass B-action med på tok för många stereotyper för min smak (ja, vi såg Hercules). Ovan ser ni mig, svettig och finnig som en annan fjortonåring med med den blåaste nyansen jag någonsin sett mina ögon anta, en aning lost ute på löpspåret i Okura.

Hey readers!

Måndag. Igen. Fem veckor och sex dagar innan jag lämnar världens vackraste land. HJÄLP! Har skrivit en lista med alls som måste fixas innan avfärd. Hittills har jag inte prickat av en enda sak. Tur att jag är född optimist. Tiden går alldeles för snabbt. Jag hinner inte reflektera. Dödstrött är jag också (varför skriver jag alltid det här?). Så himla tacksam för allt jag får se och vara med om. Längtar ihjäl mig efter svensk frukost. Vill skriva tills fingrarna blöder. Undrar vad CJ önskar sig i födelsedagspresent? Måste ta bort det där avskavda nagellacket snart innan jag börjar få konstiga blickar. Och brevrösta. I eftermiddags spelade jag rugby med barnen och en främmande hund. Den var söt och lurvig. Tack och godnatt.

En torsdagslista

SAM_5343Min fina mamma och jag, sista dagen tillsammans innan hon satte dig på planet hem till Sverige.


Jag heter Rebecka Kristina Wahlgren
Jag är för tillfället trött som ett halvt ålderdomshem efter en arbetsdag som började klockan 7.30 och nu kl. 21.39 fortfarande är igång (hade visserligen ett par timmars paus mitt på dagen så min värdmamma slutade tidigare än väntat) medan jag väntar på att mina värdföräldrar ska komma hem från en middag ute med vänner. *Älskar när ungarna är sjuka*
Jag är bra på att känna av stämningen när jag kliver in i ett rum. Kan på två röda säga om människorna i rummet är arga, upprymda, ledsna, lyckliga, trötta…
Jag tycker jävligt mycket, om allt och ingenting
Jag är dålig på att våga säga mina åsikter bland människor jag inte känner så väl eller på förhand vet inte håller med mig.
Jag läser Golden Blood av Melissa Pearl
Jag gillar känslan av att vara fri att göra mina egna misstag
Jag sjunger jämt och ständigt, gärna Disney (”Stop singing, Rebecka, it’s annoying!”)
Jag älskar att resa (vore ju tragiskt annars), se nya ställen, träffa nya människor. Älskar det.
Jag är inte speciellt bra på att göra saker med en gång, vilket innebär att jag måste stressa som en tok för att hinna med allting jag ”måste” i slutändan. Så himla korkat. Hade varit smart om jag hade kunnat ändra på det beteendet innan jag börjar på universitetet.
Jag föredrar ett givande samtal med en intressant person om typ meningen med livet än en utgång *UNZUNZ*, alla gånger.
Jag tycker om känslan av att komma hem till min värdfamilj efter att ha varit iväg på äventyr i världens vackraste land.
Jag är beroende av träning i alla dess former (helst CrossFit) utom möjligtvis konditionsmaskiner på gym, alla dagar i veckan, alla tider på dygnet
Jag har på mig min vanliga arbetsuniform, joggingbrallor, t-shirt och hoodie
Jag dricker vatten och te, tycker inte riktigt att något annat smakar lika bra.
Jag lyssnar på ALLT, favoriten just nu är ”I’m a mess” av Ed Sheeran
Jag blir arg på människors intolerans för det som är annorlunda.
Jag blir rädd av tanken på att jag kanske aldrig riktigt kommer kunna släppa känslan av att inte vara bra nog, oavsett vad det gället
Jag är pinsamt dålig på att höra av mig till människor i min närhet. Vad som är pinsamt egentligen är väl att folk tror att jag inte bryr mig, vilket inte alls är sant. Jag är bara fullständigt nöjd att spendera en hel fredagskväll med ingen annan än mig själv som sällskap ibland.
Jag är uppväxt i en liten skithåla i norra Skåne tillsammans men mamma, pappa, lillasyster och lillebror i äkta svensson-anda. Och för det är jag så himla tacksam.

Lista härifrån.

Glenfield night market

I söndags kväll följde jag med grannarna Lynn och Lesley och deras inneboende (kinesiskan Sydney som reser runt i Nya Zeeland i ett år) till Glenfield Night Market. En mat- och prylmarknad med en massa knäppa och goda saker. Friterade spiralpotatisar på pinne, hur låter det?SAM_6379 SAM_6380 SAM_6382 SAM_6385 SAM_6389 SAM_6374SAM_6390 SAM_6394
Var tvungen att ta en närbild av 5 kg-burken med nutella…SAM_6396
SAM_6398
Sydney var överlycklig när hon fick smaka sin första våffla någonsin.SAM_6405
Haha, WTF? Skyller på att jag kommit hem från Rarotonga kl. 04.30 samma morgon.SAM_6407
Stenungsbakad pizza (glutenfritt alternativ tillgänglig såklart) på rullande hjul, jag älskar’t!SAM_6409 SAM_6414 SAM_6416 SAM_6418
Ekologisk blåbärs- och kokosgräddegelato på pinne med choklad och kokosflingor som topping, mumma!SAM_6433
Ett berg av krimskrams.

För en marknadsnörd som mig var det här en superkväll!

Torsdag 6 augusti 2014

20140806_164957
CJ och Harri passade på att ta ett BUBBELbad i eftermiddags eftersom vattentanken nästan är helt full. Sötongar.

Nyss hemkommen från en himla fin kväll tillsammans med Evelina på vårt stammiscafé Massimo i Albany. Det pratades hejvilt om vad jag missat i Auckland under min resa till Rarotonga, Eves stundande trip kring Sydön, att vi nog sticker till Asien och backpackar om vi inte kommer in på våra drömutbildningar till våren, hur mycket vi har kommit att uppskatta den avslappnade kiwimentalitet som råder här nere, hur svårt det är att veta hur mycket en egentligen har förändrats sedan  oktober förra året, rädslan inför att allting ska gå tillbaka precis som det var förut, innan vi tog vårt pick och pack och lämnade Landet Lagom, när vi kommer hem till Sverige igen, hur våra liv skulle se ut om vi inte fått för oss att flytta till Nya Zeeland men att den tanken är så omöjlig att det inte ens går att spekulera i. Sådana saker som två tjugoåriga au pairer, bästa vänner sedan en lång, lång tid tillbaka går och funderar över på andra sidan jorden. Jag är så himla glad att Eve bestämde sig för att göra det här äventyret tillsammans med mig. Det hade inte varit samma sak utan henne.

Vinter(sommar)lov

Här i Nya Zeeland hade eleverna vinterlov för ett par veckor sedan, vilket innebar lite välbehövlig vila för ungarna och övertid för mig 😉 Här kommer lite bilder över vad vi hittade på.20140707_112135
Det kladdades med mjöl-och-vatten-deg, kommer på pricken ihåg hur kul det var när jag själv var liten!20140718_154206
Vulkansandslottsbygge på stranden.

20140717_103342Jag tog de tre äldsta ungarna till Auckland Zoo tillsammans med två andra au pairer. På bilden poserar Kenzie (Seb och CJ är i den åldern då det pinsamt att vara med på bild), Lauras ungar Demi och Taylor och Carolines lintottar Agnes och Viggo. Vi såg väl ut som ett halvt dagis när vi gick mellan de olika djuren, tre au pairer, sju kids och två proppfulla vagnar, men oj, vilken härlig dag det var! Strålande sol och vi fick se när djurskötarna matade lejonen, vad mer kan man begära?20140717_102551Seb var kartläsare och ledde oss virpannor (tre au pairer som inte har setts på ett tag = på tok för mycket pladder för att kunna hålla reda på både ungar OCH att inte gå vilse bland labyrinten av djur) åt rätt håll genom parken.20140717_140944Syskonen Coggins poserar i safarijeepen.20140717_112003

Kan ni se Kea-fågeln?20140717_112425
CJ och Agnes var söta.20140717_105922
Kezie, Taylor och Demi på en elefantstaty.20140717_105454
Seb berättar allt som finns att veta om elefanten Burma.
20140716_162738
Harri, CJ och jag spelade fotboll på gräsmattan (”Va, får man inte lov att tacklas i fotboll? Vad är detta för sport?? *rugbynationens barn i ett nötskal*)20140714_120542
Lauras värdpappa är brandman i Te Atatu och en dag bjöd han dit oss allihop för en guidad rundtur.20140714_122147
Seb var stolt minsann när han fick testa på att sitta i barandbilens förarsäte. Två minuter senare gick brandlarmet och vi fick fascinerat se på hur det går till när brandmännen åker på utryckning på riktigt.20140711_102340
En morgon tog jag ungarna till gallerian i Whangaparaoa (”fangaparoa”), där alla vinterlovslediga barn fick testa på att baka chocolate chip cookies.20140708_162524Och jag fick mitt hår mycket vackert tillpiffat av CJ och Seb en sen eftermiddag. Visst är det skönt att ha jobbat färdigt sista lovet nu, men det känns också lite vemodigt när det svart på vitt går upp för mig att det inte är så himla lång tid kvar innan jag lämnar det här landet.