Kenzie nio år

20140705_151428[1]20140705_151705[1]20140705_162006[1]Förra veckan fyllde vackra, starka, omtänksamma, tempramentsfulla Kenzie nio år. Hon drog med alla sina kompisar till Clip and Climb, ett ställe där man kan testa på bergsklättring (och klättring på en himla massa andra udda sätt också för den delen) inomhus. Jag fick minsann också prova. Det var sjukt roligt, även om jag måste erkänna att det var lite läskigt att kasta sig ut  hals för våg och våga lita på att särkerhetslinan skulle fånga upp mig när jag väl nått toppen. Efteråt blev det kalas hemma med en tårta som hette duga, tillverkad av min värdmamma *tårtbakar bad ass* Beccs såklart. Ber om ursäkt för att bilderna inte är upprättade. Jag orkar helt enkelt inte försöka ändra det igen. Nu säger jag god natt!

För att våldtäkter är avskyvärda och nu är det fanimej dags för förändring

Det här tillhör inte det som normalt sätt publiceras på den här bloggjäveln om mitt liv som au pair på andra sidan jorden (jag undrar hur många gånger jag har skrivet de sista fyra orden förut, haha). Men jag kan inte få detta ur mitt huvud. Ni har säkert läst om det redan, och tycker att jag är tjatig och inte tillför någonting nytt till debatten. Det skiter jag fullständigt i. För det som sker är vidrigt och sättet vi ser på saken måste förändras nu, nu, nu. Helst igår. Ja, jag ska komma till saken.

Förra veckan uppmärksammade Zara Larsson (jo precis, hon som vann Talang som 11-åring) ett flygblad, som delades ut till festivalbesökare under Bråvallafestivalen 2014, från Ung Vänster. Men innan jag kommenterar den vill jag dela en lista på punkter som tjejer bör tänka på för att slippa bli våldtagna:

  • Klä dig inte för utmanade, tajt eller urringat – du vill ju inte sända ut fel signaler.
  • Gå aldrig hem ensam genom stan sent om natten. Ring en taxi.
  • Drick dig inte alltför full så att du inte hamnar i en situation där du inte har full kontroll.
  • Lär dig grundläggande självförsvar och vikten av att bära pepparspray och stilettklackar (bra att borra igenom fötter) under en utekväll.
  • Undvik ställen som du vet kan innebära en potentiell risk för våldtäkt, typ parken, bakgränden och den där klubben.

 

Inga konstigheter, eller hur? Den här listan checkar kvinnor av mentalt i huvudet mer eller mindre varje helg lördagskväll. Vi har alla sett den eller en liknande version och vi tycker att den är alldeles i sin ordning. Vettig och förnuftig vill vi till och med påstå. Här är då listan som Ung Vänster delade ut under årets Bråvallafestival:2014-07-02-1819_53b430e3ddf2b3205110b861

Reaktionerna som följde var många och högljudda. En av dem summerade all kritik tämligen heltäckande: ”Hur kan du dela något där det står ”…tips till killar för att inte våldta”? När det står ”killar” antyder det att det är alla killar. Långt ifrån alla killar våldtar (ungefär 4.5%). Detta brev antyder att alla killar är potentiella våldtäktsmän, annars skulle det inte stå som det gör. Det är kränkade och inte alls okej.”

Jag håller med ovanstående kommentarer helt och fullt. Det är långt ifrån alla män som våldtar. Och självklart är inte killar oförmögna att följa sin moraliska kompass, att påstå motsatsen är ett så skrattretande stenålderstänk att jag knappt finner ord. Och visst gjorde Ung Vänster en tabbe när de titulerade listan ”8 tips till killar – för att inte våldta” istället för ”8 tips till dig som finner dig så pass överdominerad en annan människa att du känner dig berättigad till dennes kropp utan samtycke – för att inte våldta”.

Men ovanstående person, och alla ni andra som tycker med hen, har inte insett vad det hela handlar om. Det handlar inte om att se på alla människor med penis som eventuella våldtäktsförövare.

Det handlar om att vi idag, 2014, fortfarande lever i en våldtäktskultur där offret skuldbeläggs minst lika mycket, om inte mer i vissa fall, som förövaren (”Men hon får väl skylla sig själv som drack sig så där full/bar en så kort kjol/gick hem sent om natten ensam – hon visste ju vad som skulle kunna hända”).  Varför detta argument håller när det gäller våldtäkt med inte när det kommer till rån (alltså, den gamle farbrodern viftade ju men plånboken alldeles för synligt när han skulle ta ut pengar ur bankautomaten, han praktiskt taget bad om att bli rånad), misshandel (han ville säkert bli nedslagen eftersom han gick ensam i den delen av stan så sent på natten, full var han också) eller liknande är mig fullständigt obegripligt.

Det handlar om att det fortfarande förekommer att våldtäktsoffer får frågan ”Hur kort var kjolen?” eller ”Hur mycket hade du egentligen druckit?” i polisförhör när de väl vågar anmäla.

Det handlar om att killar växer upp i en machokultur där sexuella trakasserier och objektifiering av kvinnokroppen är mer eller mindre allmänt accepterat (tänker t.ex. på alla glåpord jag och mina vänner har fått ropat till oss när vi går gatan fram och en bil med några ”sköna snubbar” svischar förbi och alla gånger vi fått kroppsdelar smekta/tryckta på klubbar utan någon form av förvarning över huvud taget), varför våldtäkt då enkelt kan tänkas bli nästa steg för somliga som inte har alla hjärnskruvar ordentligt åtdragna.

Det handlar om att det i på tok för många våldtäktsfall tvistas kring huruvida offret sa ”nej” eller gjorde motstånd tillräckligt tydligt för en fällande dom. Tänk om vi vänder på steken, och frågar oss om hon sa ”ja” istället? Inte det? Nej, men då var det väl kanske rätt så troligt att hon inte ville ha sex då.

Det handlar om att våldtäkter sker varenda dag i vårt svenska mest jävla jämställda land. Det sker bakom stängda dörrar. Det sker på din kompis fest. Det sker inne på skoltoaletten. Det sker lite överallt, och vi tittar mest genom fingrarna och rycker på axlarna. En tjej vid namn Madeleine Ahlström (en av mina främsta förebilder, trots att jag aldrig har träffat henne) bad sina läsare att skicka in sina berättelser om sexuella övergrepp. Hon publicerade dem allihop, 31 A4-sidor närmare bestämt, i följetongen ”Detta händer”. Läs och ta del av de här tjejernas skam och förnedring som de får leva med varenda dag.

Det handlar om att vi fokuserar på att lära tjejer självförsvar och vikten av att bära pepparspray i väskan, och föreslår det briljanta förslaget att öka polispatrulleringen sena helgnätter för att minsta antalet våldtäkter (att majoriteten av våldtäkter sker bakom stängda dörrar i ett hus som antingen tillhör offret, förövaren eller någon bekant till de båda, är en annan femma), istället för att försöka förändra de här killarnas syn på kvinnor redan innan våldtäkten begås.

Allt det här ville Ung Vänster belysa med sin satiriska lista, och jag att tycker de lyckades grymt bra. Jag är av den meningen att det bästa sättet att få bukt med våldtäktsproblematiken är att aktivt jobba mot ett mer jämställds samhälle, där kvinnokroppen inte behandlas som en egendom att göra vad fan som helst med och där männen ska slippa känna press från ett machoideal att objektifiera kvinnor, snarare än att lära tjejer karatesparkar. För jag ska kunna spatsera gatan fram genom staden mitt i natten, spritt språngande naken och stupfull, utan att någon anser sig ha rätt att ta sig några som helst friheter vad gäller min kropp. Punkt.

Find time for the things that make you feel happy to be alive.

Hallå, hallå! Det var nästan en vecka sedan ni såg något från mig här, men nu är jag på banan igen! Våra grannar Len och Lesley är med i en organisation (jag glömmer alltid namnet, någon som vet?) där resenärer kan få gratis mat och husrum i utbyte mot arbete hemma hos folk som bor på landsbygden i Nya Zeeland, och i förra veckan tog de med sig ett franskt par från Paris på besök hemma hos familjen Coggins. De här prickarna var inte vilka som helst, de jobbade nämligen som lärare på en cirkusskola när de inte reser runt i Nya Zeeland. Barnen blev överförtjusta förstås, när killen började jonglera med både händer och fötter, men blev helt i extas när de fick se vilka konster de kunde göra med ballonger! Alla ungarna fick välja varsitt djur, på bilderna ser ni Seb’s bläckfisk och CJ’s spindel, och jag fick en blommhatt att bära på huvudet minsann. Paret blev tillfrågade av min värdmamma dirre att komma tillbaka till Kenzies födelsedags tre dagar senare. En lite annorlunda eftermiddag sådär dagarna innan vinterlovet.20140702_163937 20140702_163957

It’s okay to lose yourself for a little while. In books, in music, in art. Let yourself get lost.

Efter träningspasset i onsdags när jag skulle backa ut från parkeringen, knackade en äldre man, Ian, från CrossFit-klubben på förarrutan och deklarerade att jag hade ett väldigt, väldigt platt bakdäck på högre sida. Suck. Öppnade bagageluckan och hittade skiftnyckeln men letade förgäves efter en domkraft. Dubbelsuck. Som tur var lät Ian mig låna hans domkraft (ja, han bytte hela däcket åt mig faktiskt) så reservhjulet kunde åka på. Efter ett otroligt tacksamt ”tack!” till Ian så krypkörde jag till närmaste verkstad, fortfarande rödflammig i ansiktet och med träningskläderna full av krita, och fick det punkterade däcket lagat för $25 innan jag körde hem och tog en efterlängtad dusch.20140625_103908Ja, och så gick det alltså till när Rebecka råkade ut för punktering en onsdagsförmiddag i juni i Nya Zeeland.

Note to self: Se alltid till att ha en domkraft i bilen. Du vet aldrig när du får punka knappt tio minuter från där du bor.

 

När vardagslunket faller på

Jag gillar fredagskvällarna i min familj. Ofta har jag fixat något extra smarrigt till eftermiddagsfika. Inga läxor måste göras (för barnen då, själv har jag ju inte haft en enda läxa på över ett år). Ibland kommer Lina (en au pair från Tyskland som kom hit samtidigt som jag) över med sina ungar Liam och Braxie, ibland åker vi till stranden (ja, inte nu på vintern kanske), ibland har vi filmmaraton med popcorn i soffan. När värdpäronen kommer hem från jobbet är de fullständigt utpumpade efter en lång arbetsvecka men ändå lite extra glada, och utbrister ett efterlängtat ”TGIF” innan de korkar upp vinflaskan och häller upp ett glas till alla över arton år i hushållet (vilket har gjort mig än mer övertygad om att skaffa mig ett arbete som jag verkligen brinner för och inte har något emot att ägna mig åt, oavsett vilken dag i veckan eller tid på dygnet det är. Ett glas vitt för att fira in helgen är inte helt fel dock har jag upptäckt). Barnen duschar i en hiskelig fart i någon slags in-tvåla-skölj-ut-stafett, det gäller ju att spara på regnvattnet i tanken, och byter om till pyjamas i värmen framför den nytända brasan. Till middag blir det, som alla andra fredagar, pommes och nuggets med ketchup och barbequesås. Den som har varit extra duktig under veckan får äta på den scharlakansröda ”Star of the Week”-tallriken till allas applåder. Det pratas som veckan som har gått och vad som står på agendan i helgen medan vi vuxna (känns rätt så asnice att för en gångs skull tillhöra den kategorin) snyltar på barnens pommes, under deras högljudda, roade protester. Efter en tidig läggning för de fyra minsta i familjen plockar någon av oss upp telefonen och beställer hem hämtmat till de fyra äldsta, för mig blir det vanligtvis kycklinghamburgare med sötpotatispommes (sviiiiiingoda, nästan så det är värt att åka tillbaka till Nya Zeeland i framtiden ENBART för att mumsa på Burger Fuels kumara fries). Denna kulinariska måltid intas i soffan framför antingen American Idol, The Vioce Australia eller America’s got talent, beroende på vilket av programmen som körs för tillfället. Brett och min värdpappa Rich kommenterar allt och alla, på både gott och ont, medan min värdmamma Beccs slår till dem båda och fnittrandes säger att nu får det faktiskt räcka. Själv sitter jag där, sippandes på mitt vin och tänker att det här med vardag, det är allt inte så tokigt ändå.2013-12-25 07.26

Måndag igen

Tillbaka till vardagen efter en genommysig helg i Raglan blev det med besked i morse när klockan ringde 07.15. Sömnen har blivit lite lidande den senaste veckan så det var väl inte med det största leendet på läpparna som jag gick på morgonpasset. Dagen blev mer än okej i alla fall. Barnen var inte alltför oresonliga, jag satte nytt personligt rekord i back squat under förmiddagens CrossFit-pass och jag spenderade några timmar mitt på dagen med att göra ingenting utan att få ångest en enda gång. När eftermiddagens läxläsning var avklarad tog Seb mig i armen och drog med mig ut i lekstugan för att visa hur han gjort om den till en verkstad, där han behövde hjälp med att snickra ihop en hylla till sin lillebror av spillvirke som vi hittade i en hög lite avsides på gårdsplanen. Den där grabben är nog den mest händige och omtänksamme sjuåring jag känner. 20140623_162417

 

 

Ikväll lyssnar jag på Jason Diaktés (Timbuktu) sommarprat i P1. Intressanta erfarenheter och tankar om ett oerhört viktigt ämne. Jag tror Jason är min nya idol. Lyssna bums här.

Helgen som gick

20140614_125314
Vilken panghelg det har varit! i lördags tog jag en välbehövlig sovmorgon innan jag hämtade upp Evelina och Emma i Albany. Det vankades hike i Shakespears Park! Vi spatserade runt i säkert tre timmar, filosoferade om livet om vi brukar, slog oss ner vid en strand och käkade medhavd matsäck och njöt av solskenet. Det var riktigt roligt att visa ett par vänner från storstaden några av mina guldkorn här ute ”på vischan”.

På kvällen föreslog jag att vi skulle gå på bio och de andra var inte sena att haka på. The Fault in Our Stars var en helt okej film, om än något för sentimental för min smak. Sedan somnade jag tidigt för att förbereda mig på bästa sätt inför morgondagen…

… Då det vankades tävling i CrossFit! Det var vår klubb, CrossFit Hibiscus Coast, mot CrossFit Birkenhead i tre olika WODs (typ deltävlingar). Jag kan stolt säga att vi tog hem segern med råge. Själv slog jag några PB:n och fick verkligen kämpa emot kräkreflexten under sista WODen (en Chipper där bl.a, 40 äckligt jobbiga thrusters ingick…). Efteråt var jag sådär löjligt endorfinlycklig tills jag satte mig i sängen och skulle skypa med mamma och pappa. Jag fick byta ställning varannan minut eftersom mina muskler värkte något så fruktansvärt, haha. Tänk, för ett halvår sedan visste jag inte ens vad en ”clean” var och i söndags så gav jag allt jag hade i nybörjarklassen i min första Interbox, högljutt påhejad av alla andra från klubben. Något säger mig att detta inte var den sista.

IMG_20140615_160153

Nog om den här helgen. Nu blickar jag istället mot nästa. Evelina, Emma och jag ska få låna Evelinas värdmammas systers (måste väl bli hennes värdmoster då) sommarstuga i Raglan (surfparadiset på Nya Zeeland, vi får väl se hur det blir med den saken mitt i vintern…) fredagkväll till söndag eftermiddag. Vi tänker fira svensk midsommar där. Ja, det är en dag för sent men midsommar existerar inte i Nya Zeeland så vi får vackert jobba på under fredagen ändå och besides är det ju fortfarande midsommarafton i Sverige när vi firar på lördagen, så det så.Två jobbdagar med ungarna till bara (lääääääängtaaaaar ihjääääääl miiiiiiiig!)sen bär det av!