*Livsinsikt* osv.

Notering från den 31 augusti, hotellrummet i Rarotonga:

”Men rättviseengagemang först. Alltså, när det kommer till min vision om att rädda världen så kan jag väl säga att det har legat lite på is det här året. Genomfrusen är nog den här sjön vid det här laget. Fast jag har fått lära mig på biologilektionerna att en sjö alltid behåller en bottentemperatur på 4 grader, så det finns kanske hopp för mig också. Jag måste bara värma upp den på något vis så att jag kan komma ihåg vad mitt liv var ödelagt att ägnas åt. Den globala uppvärmningen sker tyvärr lite för långsamt för det här ändamålet. Finns det en fön som sänder ut värmen om mänskliga rättigheter som någon kan tänkas hyra ut? Inte det? Då får jag väl försöka leta i mitt ringrostiga minne då. Just det ja, att göra världen till en bättre plats för de som har det sämre än mig. Det var ju det som var min dröm. Inte att göra en kometkarriär. Inte att bli en fyrabarnsmamma. Inte att förverkliga mig själv enligt individualismens alla konster. Min person måste inte nödvändigtvis gå till historien som den mest betydelsefulla kvinnan för fredskipandet på denna gjord. Men när jag lämnar det här jordelivet, vill jag kunna säga till mig själv att jag har gjort mitt allra yttersta för att hjälpa dem som behöver det allra mest.

 

Hittills har över 1800 människor dött till följd av de senaste stridigheterna i Gaza. Jag vägrar gå med på att en semestervecka som går ”förlorad” på grund av regn kan orsaka hetare debatter kring fikabordet än en sådan fruktansvärd tragedi.”

 

tumblr_lnzw8cE67L1qmtr4do1_500_largetumblr_lr4fc32kxp1r2jp8po1_500_large

blogstats trackingpixel

Vinter(sommar)lov

Här i Nya Zeeland hade eleverna vinterlov för ett par veckor sedan, vilket innebar lite välbehövlig vila för ungarna och övertid för mig 😉 Här kommer lite bilder över vad vi hittade på.20140707_112135
Det kladdades med mjöl-och-vatten-deg, kommer på pricken ihåg hur kul det var när jag själv var liten!20140718_154206
Vulkansandslottsbygge på stranden.

20140717_103342Jag tog de tre äldsta ungarna till Auckland Zoo tillsammans med två andra au pairer. På bilden poserar Kenzie (Seb och CJ är i den åldern då det pinsamt att vara med på bild), Lauras ungar Demi och Taylor och Carolines lintottar Agnes och Viggo. Vi såg väl ut som ett halvt dagis när vi gick mellan de olika djuren, tre au pairer, sju kids och två proppfulla vagnar, men oj, vilken härlig dag det var! Strålande sol och vi fick se när djurskötarna matade lejonen, vad mer kan man begära?20140717_102551Seb var kartläsare och ledde oss virpannor (tre au pairer som inte har setts på ett tag = på tok för mycket pladder för att kunna hålla reda på både ungar OCH att inte gå vilse bland labyrinten av djur) åt rätt håll genom parken.20140717_140944Syskonen Coggins poserar i safarijeepen.20140717_112003

Kan ni se Kea-fågeln?20140717_112425
CJ och Agnes var söta.20140717_105922
Kezie, Taylor och Demi på en elefantstaty.20140717_105454
Seb berättar allt som finns att veta om elefanten Burma.
20140716_162738
Harri, CJ och jag spelade fotboll på gräsmattan (”Va, får man inte lov att tacklas i fotboll? Vad är detta för sport?? *rugbynationens barn i ett nötskal*)20140714_120542
Lauras värdpappa är brandman i Te Atatu och en dag bjöd han dit oss allihop för en guidad rundtur.20140714_122147
Seb var stolt minsann när han fick testa på att sitta i barandbilens förarsäte. Två minuter senare gick brandlarmet och vi fick fascinerat se på hur det går till när brandmännen åker på utryckning på riktigt.20140711_102340
En morgon tog jag ungarna till gallerian i Whangaparaoa (”fangaparoa”), där alla vinterlovslediga barn fick testa på att baka chocolate chip cookies.20140708_162524Och jag fick mitt hår mycket vackert tillpiffat av CJ och Seb en sen eftermiddag. Visst är det skönt att ha jobbat färdigt sista lovet nu, men det känns också lite vemodigt när det svart på vitt går upp för mig att det inte är så himla lång tid kvar innan jag lämnar det här landet.

blogstats trackingpixel

Här kommer en liten bildbomb från veckan i Rarotonga. Ön utgör huvudön i den pyttelilla nationen Cooks Island mitt ute i Stilla havet, med en omkrets av ungefär tre mil. Då vädret som sagt inte var det allra bästa så fick jag inte lika många fina bilder som jag kanske hade hoppats, men här är några som togs i all hast mellan regnskurarna.SAM_6277Hamnen i huvudstaden (nåja, det var i alla fall en gata med souvenirbutiker, poliskontor, bibliotek och sjukhus!) Avarua.
SAM_6013
Poolområdet på Club Raro, hotellet jag bodde på.
SAM_6225
”Glutenfritt frukostalternativ tillgänglig” – ja, jag vet inte riktigt det va, men jag har i alla fall ätit mumsig paw paw och stjärnfrukt tills det sprutat ur öronen.SAM_6202SAM_6192
Jag hamnade mitt i paraden som inleder årets största dansfestival, Te Maeva Nui.
SAM_6344Åt en god thaibiffsallad på Banana Café.SAM_6235SAM_6245
Käkade medhavd lunch betraktandes optimistjollar och paddle boards på ett alldeles turkost hav. Detta var alltså precis innan jag sprintade i mina nyinköpta jandals (kiwislang för flip flops) för att undkomma världens regnskur.
SAM_6179
Glad chey.
SAM_6314SAM_6330SAM_6310
Sista dagen fann jag mig helt plötsligt klappande i takt till en dansuppvisning i äkta Cook Island-anda.SAM_6007
Kustremsan precis nedanför mitt hotell.SAM_6019
Där fanns det förunderliga naturunder.SAM_6287
Gick på marknad och fann kokosnötbikinis till salu.SAM_6290Avlånga trummor i trä fick jag lära mig är lite av Rarotongas signum.SAM_6357
Både lokalbefolkningen och turister tar sig runt ön på mopeder, utan några som helt säkerhetsföreskrifter typ som hjälm eller trafikregler. Det går dock även bussar både medsols och motsols. Räck bara ut handen som om du försöker fånga en gul taxi på Times Square i New York och de stannar och plockar upp dig längs vägen.SAM_6354SAM_6274
Spenderade en hel del tid skrivandes på café, filosoferade över livet och tog del av vackra budskap på väggar till ljudet av regnsmatter på taket.SAM_6355
Det är något med konstrasterna i den här bilden; kyrkan, aulan, de mystiska bergen, de regntunga molnen, fotbollspelande ungdomar… jag bara älskar den.SAM_6075SAM_6102Och det var min vecka på en paradisö i Stilla havet det.

blogstats trackingpixel

Bloggtorka upphör

1937446_10202552433267694_5790535159731185431_n
Nyss hemkommen från en blöt vecka i Rarotonga, Cooks Islands. Sedan jag bokade den här resan har jag hela tiden tänkt på hur skönt det skulle bli att få ligga på en handduk och lyssna på favoritlistan på syrrans Spotifykonto i solen, hyra en paddleboard, filosofera under en kokospalm, snorkla eller kanske till och med dyka, göra solhälsningar i gryningen… nåt sånt i alla fall. Och kunna skryta om det på sociala medier genom häpnadsväckande vackra bilder. Men eftersom vädergudarna av någon outgrundlig anledning verkar vara fly förbannade på mig, så har denna vecka knappt bjudit på någonting annat än regn, blåst, extrem fuktighet och allmänt skitväder och då var det liksom inte så himla mysigt att göra ovannämna ashärliga saker. Men jag har inte hängt så mycket läpp för det. Jag åkte nämligen inte till Rarotonga främst för att leka semester firare à la stekt kräfta indränkt i sololja beställer in cocktails i poolbaren. Jag reste dit, utan någon annan än mig själv som sällskap, för att reflektera över dunderåret som har varit, vad som har tagit mig dit och vart jag vill gå härnäst. Till min hjälp hade jag alla mina journaler som jag någonsin har fört sedan jag var femton. Det var stundtals ganska urjobbig läsning som fick mig att återuppleva minnen jag har försökt förtränga så himla länge. Men jag kände att det var dags nu. Och jag kom fram till en hel del. 16 A4-sidor närmare bestämt. Vissa saker hoppas jag kunna dela med mig av här inom kort.

Jag börjar inse på riktigt att jag snart åker hem till fina Sverige igen. Det slog mig som en blixt från klar himmel hur mycket jag kommer sakna med det här fina landet. Men allting har väl sin tid antar jag. Från och med imorgon ska jag försöka göra det absolut mesta jag kan av de sju veckor som är kvar. För tillfället vill jag mest bara sova eftersom jag nu snart har varit vaken i ett och ett halvt dygn (rekommenderar ej Virgin Australia om du vill ha humana flight-tider, annars inga anmärkningar).

blogstats trackingpixel

Kenzie nio år

20140705_151428[1]20140705_151705[1]20140705_162006[1]Förra veckan fyllde vackra, starka, omtänksamma, tempramentsfulla Kenzie nio år. Hon drog med alla sina kompisar till Clip and Climb, ett ställe där man kan testa på bergsklättring (och klättring på en himla massa andra udda sätt också för den delen) inomhus. Jag fick minsann också prova. Det var sjukt roligt, även om jag måste erkänna att det var lite läskigt att kasta sig ut  hals för våg och våga lita på att särkerhetslinan skulle fånga upp mig när jag väl nått toppen. Efteråt blev det kalas hemma med en tårta som hette duga, tillverkad av min värdmamma *tårtbakar bad ass* Beccs såklart. Ber om ursäkt för att bilderna inte är upprättade. Jag orkar helt enkelt inte försöka ändra det igen. Nu säger jag god natt!

blogstats trackingpixel

Life isn’t about waiting for the storm to pass. It’s about learning to dance in the rain

SAM_3059Jag är förvirrad. Vet varken ut eller in. Snart åker jag hem, två evighetslånga månader kvar. Kan de inte gå fortare? Kan någon stanna tiden? Jag har inga känslor kvar. Ibland gör de ont i alla fall. Så fort jag får en ledig stund försöker jag göra någonting produktivt att vara stolt över. Varje gång slår jag mig själv bildligt talat redlös för att jag misslyckas. Tröttheten hotar att dränka mina ögon. Myrorna innanför skinnet gör mig tokig. Jag längtar efter resor och äventyr, på riktigt. När vänner bjuder in mig till helgens upptåg vågar jag inte lämna värdfamiljens trygga vrå. Ensamheten sluter sitt iskalla grepp om hjärtat mitt. Snälla, kan ni bara låta mig vara ifred? Jag är vuxen nu, kan klara mig själv. Mamma och pappa, kan jag få gråta ut på er axel?

blogstats trackingpixel

För att våldtäkter är avskyvärda och nu är det fanimej dags för förändring

Det här tillhör inte det som normalt sätt publiceras på den här bloggjäveln om mitt liv som au pair på andra sidan jorden (jag undrar hur många gånger jag har skrivet de sista fyra orden förut, haha). Men jag kan inte få detta ur mitt huvud. Ni har säkert läst om det redan, och tycker att jag är tjatig och inte tillför någonting nytt till debatten. Det skiter jag fullständigt i. För det som sker är vidrigt och sättet vi ser på saken måste förändras nu, nu, nu. Helst igår. Ja, jag ska komma till saken.

Förra veckan uppmärksammade Zara Larsson (jo precis, hon som vann Talang som 11-åring) ett flygblad, som delades ut till festivalbesökare under Bråvallafestivalen 2014, från Ung Vänster. Men innan jag kommenterar den vill jag dela en lista på punkter som tjejer bör tänka på för att slippa bli våldtagna:

  • Klä dig inte för utmanade, tajt eller urringat – du vill ju inte sända ut fel signaler.
  • Gå aldrig hem ensam genom stan sent om natten. Ring en taxi.
  • Drick dig inte alltför full så att du inte hamnar i en situation där du inte har full kontroll.
  • Lär dig grundläggande självförsvar och vikten av att bära pepparspray och stilettklackar (bra att borra igenom fötter) under en utekväll.
  • Undvik ställen som du vet kan innebära en potentiell risk för våldtäkt, typ parken, bakgränden och den där klubben.

 

Inga konstigheter, eller hur? Den här listan checkar kvinnor av mentalt i huvudet mer eller mindre varje helg lördagskväll. Vi har alla sett den eller en liknande version och vi tycker att den är alldeles i sin ordning. Vettig och förnuftig vill vi till och med påstå. Här är då listan som Ung Vänster delade ut under årets Bråvallafestival:2014-07-02-1819_53b430e3ddf2b3205110b861

Reaktionerna som följde var många och högljudda. En av dem summerade all kritik tämligen heltäckande: ”Hur kan du dela något där det står ”…tips till killar för att inte våldta”? När det står ”killar” antyder det att det är alla killar. Långt ifrån alla killar våldtar (ungefär 4.5%). Detta brev antyder att alla killar är potentiella våldtäktsmän, annars skulle det inte stå som det gör. Det är kränkade och inte alls okej.”

Jag håller med ovanstående kommentarer helt och fullt. Det är långt ifrån alla män som våldtar. Och självklart är inte killar oförmögna att följa sin moraliska kompass, att påstå motsatsen är ett så skrattretande stenålderstänk att jag knappt finner ord. Och visst gjorde Ung Vänster en tabbe när de titulerade listan ”8 tips till killar – för att inte våldta” istället för ”8 tips till dig som finner dig så pass överdominerad en annan människa att du känner dig berättigad till dennes kropp utan samtycke – för att inte våldta”.

Men ovanstående person, och alla ni andra som tycker med hen, har inte insett vad det hela handlar om. Det handlar inte om att se på alla människor med penis som eventuella våldtäktsförövare.

Det handlar om att vi idag, 2014, fortfarande lever i en våldtäktskultur där offret skuldbeläggs minst lika mycket, om inte mer i vissa fall, som förövaren (”Men hon får väl skylla sig själv som drack sig så där full/bar en så kort kjol/gick hem sent om natten ensam – hon visste ju vad som skulle kunna hända”).  Varför detta argument håller när det gäller våldtäkt med inte när det kommer till rån (alltså, den gamle farbrodern viftade ju men plånboken alldeles för synligt när han skulle ta ut pengar ur bankautomaten, han praktiskt taget bad om att bli rånad), misshandel (han ville säkert bli nedslagen eftersom han gick ensam i den delen av stan så sent på natten, full var han också) eller liknande är mig fullständigt obegripligt.

Det handlar om att det fortfarande förekommer att våldtäktsoffer får frågan ”Hur kort var kjolen?” eller ”Hur mycket hade du egentligen druckit?” i polisförhör när de väl vågar anmäla.

Det handlar om att killar växer upp i en machokultur där sexuella trakasserier och objektifiering av kvinnokroppen är mer eller mindre allmänt accepterat (tänker t.ex. på alla glåpord jag och mina vänner har fått ropat till oss när vi går gatan fram och en bil med några ”sköna snubbar” svischar förbi och alla gånger vi fått kroppsdelar smekta/tryckta på klubbar utan någon form av förvarning över huvud taget), varför våldtäkt då enkelt kan tänkas bli nästa steg för somliga som inte har alla hjärnskruvar ordentligt åtdragna.

Det handlar om att det i på tok för många våldtäktsfall tvistas kring huruvida offret sa ”nej” eller gjorde motstånd tillräckligt tydligt för en fällande dom. Tänk om vi vänder på steken, och frågar oss om hon sa ”ja” istället? Inte det? Nej, men då var det väl kanske rätt så troligt att hon inte ville ha sex då.

Det handlar om att våldtäkter sker varenda dag i vårt svenska mest jävla jämställda land. Det sker bakom stängda dörrar. Det sker på din kompis fest. Det sker inne på skoltoaletten. Det sker lite överallt, och vi tittar mest genom fingrarna och rycker på axlarna. En tjej vid namn Madeleine Ahlström (en av mina främsta förebilder, trots att jag aldrig har träffat henne) bad sina läsare att skicka in sina berättelser om sexuella övergrepp. Hon publicerade dem allihop, 31 A4-sidor närmare bestämt, i följetongen ”Detta händer”. Läs och ta del av de här tjejernas skam och förnedring som de får leva med varenda dag.

Det handlar om att vi fokuserar på att lära tjejer självförsvar och vikten av att bära pepparspray i väskan, och föreslår det briljanta förslaget att öka polispatrulleringen sena helgnätter för att minsta antalet våldtäkter (att majoriteten av våldtäkter sker bakom stängda dörrar i ett hus som antingen tillhör offret, förövaren eller någon bekant till de båda, är en annan femma), istället för att försöka förändra de här killarnas syn på kvinnor redan innan våldtäkten begås.

Allt det här ville Ung Vänster belysa med sin satiriska lista, och jag att tycker de lyckades grymt bra. Jag är av den meningen att det bästa sättet att få bukt med våldtäktsproblematiken är att aktivt jobba mot ett mer jämställds samhälle, där kvinnokroppen inte behandlas som en egendom att göra vad fan som helst med och där männen ska slippa känna press från ett machoideal att objektifiera kvinnor, snarare än att lära tjejer karatesparkar. För jag ska kunna spatsera gatan fram genom staden mitt i natten, spritt språngande naken och stupfull, utan att någon anser sig ha rätt att ta sig några som helst friheter vad gäller min kropp. Punkt.

blogstats trackingpixel

Ät som en kiwi #2

Det finns några livsmedel och maträtter som är typiskt nya zeeländska, vissa mer eller mindre aptitliga:

s_marmite_sMarmite: Jästextrakt som breds i ett tunt lager på frukostmackan. Ser ut, luktar och smakar som tjära. Mums filibabba. Not. Mina smaklökar har fått ärr för livet.

Hardy-Kiwi-Comparison-3Kiwi: Det finns tre olika sorters kiwi; kiwifågeln som är Nya Zeelands nationalfågel och fridlyst sedan många år tillbaka, kiwi som beteckning för en ny zeeländare och sedan finns ju såklart kiwin som vi alla känner till även därhemma, nämligen frukten, som mestadels odlas i södra delen av Nordön. Det finns både gul och grön, i alla storlekar och kostar en sisådär tjuga kilot. Vidare kan du köpa kiwivin, kiwisylt, kiwichutney, torkad kiwifrukt, kiwichoklad… Never-ending-story det där. Att inte glömma bort heller är kiwibäret, som slår alla andra sorters kiwi med hästlängder i min mening!

mintMint: Mintsås till söndagssteken och mintblad i salladen, kiwis är ett stort fan av att minta upp de flesta maträtter. Priset togs ändå när jag blev serverad ärtor med mintsmak, som tydligen kan köpas frysta i mataffären. Örk var bara förnamnet.

salt-vinegar-render.cache-300x520-crop-widthVinäger: Vinägerchips, vinägerriskakor, vinägerkex, vinägerdressing, vinäger, vinäger. Kiwis älskar vinäger, i allt, på allt, till allt.

Feijoas_03Feijoas: En grön frukt som man antingen älskar eller hatar. CJ (mellanpojken i min familj), som tillhör den första kategorin, slukar typ tjugo stycken på raken inom loppet av två röda. God att göra sylt, chutney eller paj på.

Spin Mush Crustless Quich wedgeQuiche: Paj utan pajskal, alltså en slags tjock omelett med mjöl i äggstanningen, som fylls med i princip vad som helst. Slurp!

tumblr_m9boggTv1b1rehqtto1_400Pavlova: Det råder stora stridigheter angående vilken nation som är upphovsmakaren till denna marängdessert, Australien eller Nya Zeeland. Eftersom jag numer betraktar mig själv som i alla fall halvt kiwi så håller jag på den senare! Den här efterrätten har jag faktiskt inte prövat än, men än finns tid kvar innan jag åker hem.

photo[4]Pineapple lumps: Kiwis favoritgodis, tänk er skumbanan fast skumanannas doppas i choklad. Ingen höjdare om du frågar mig.

Hokey Pokey: Koka socker och sirap och häll på bakpulver så får du se på grejer! En slags knäckaktig karamell som smakar supergott, som det är eller i kakor, glass (mums!) eller som på bilden ovan, täckt i choklad.

lovely-package-l-and-pL&P: Läsk med smak av citron, gjort av mineralvatten från Paeroa. Lite pommacaktig i smaken, fast sötare. Testa gärna L&P-chokladen när du ändå är igång. Det här är lite svårt att förklara, men den ”poppar” som ett fyrverkeri i munnen. En mycket speciell upplevelse som du inte vill vara utan.

Food-on-a-barbecue-001Barbeque: Varken ett livsmedel eller ens en maträtt, men det finns ingenting som är mer kiwi än att bjuda över grannar och vänner på barbeque en sommarkväll. Mängder av olika kött och korv grillas och serveras i bufféanda tillsammans med exempelvis ägg- och potatissallad, vitlöksbröd, en stor grönsallad, cole slaw, öl och vin. Gärna knytkalas så det blir lite av varje. Alla tummar upp!

blogstats trackingpixel